Konst och film

som på film

Sen påminnelse om min essä ”Som på film” i Konstperspektiv Nr. 2 2015. Skriver om Patrik Aarnivaara, Morten Andenæs, George Méliès, Sergej Eisenstein, Carl Dreyer, Andrei Tarkovskij, Edward Hopper, Cindy Sherman, Sean Cubitt, Werner Herzog, Stanley Cavell, Giorgio de Chirico, Michelangelo Antonioni, René Magritte, Gregory Crewdson och Alfred Hitchock. Även Rembrandt och Vermeet seglar förbi. Ej på nätet, men här finns en text jag skrivit om Aarnivaara, och en om Andenæs, och en om Crewdson samt en om Herzog.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: Ape Culture (HKW, Berlin)

Aporna sitter djupt försänkta i grubblerier, ungefär som den vältränande mannen i Auguste Rodins staty Tänkaren. Men i ena handen håller de mänskliga kranier, nu mer som Hamlet i funderingar kring döden. Detta är en del av konstnären Klaus Webers stora installation Shape of the Ape som trängs med en uppsjö andra håriga primater i Ape Culture, den stora aputställningen som pågår just nu på Haus der Kulturen der Welt i Berlin. De gamla grekerna brukade beskriva människosläktet som ”vi de dödliga”. I Webers tappning är det inte lätt att gissa sig till vad aporna tänker på. De sitter på gamla luntor. På en av dem står det ”Darwin” efter mannen vars namn blivit synonymt med idén om människan som en mindre hårig och upprätt variant av just apan.

I ett videoverk bakom de tänkande aporna visar Pierre Huyghe den japanska makaken Fuku-chan som återvänt till sitt jobb som servitör i en restaurang i Fukushima. Hon är iförd en uttryckslös ansiktsmask, peruk och mänskliga kläder och rör sig graciöst genom den tomma lokalen, som efter katastrofen och evakueringen befriats från mänskligt liv. Ytterligare ett dubbelbottnat in-och-utvändande av förhållande mellan apa och människa. Vad tänkte människorna egentligen när de byggde ett kärnkraftverk vid en jordbävningskust eller tränade djur till att bli våra slavar? Varken Webers, Hyghes eller någon annan i den uppsjö av samtidskonstnärer som arbetat på temat kommer med några svar, så klart. De ställer frågorna.

Utställningen har satts samman av två curatorer, Anselm Franke och Hila Peleg. Förutom konst, i den södra delen av den stora salen, har de skapat en stor pedagogisk väggbok med sexton uppslag i den norra delen. Här blandas texter, böcker och videor för att kasta en historisk blick över förhållandet människa-apa genom vetenskapen och samhället i stort. Franke och Peleg hämtar mycket från den amerikanska feministen, biologen och filosofen Donna Haraways idéer. Haraway har sedan mitten på 1980-talet skrivit texter där hon briljant läser in den politiska kontexten i vetenskapliga bilder och teorier. Ett exempel är apan som platshållare för den raskodade (koloniala) eller könskodade kroppen. Haraway har också konsekvent utmanat den strikta tudelningen mellan genrer och existenser, vetenskap och studiet av kultur, samt djur, människor och maskiner.

Franke och Peleg är också uppriktigt intresserade av apors kultur, deras tillverkande av redskap och sociala konventioner. Men detta representeras i ”forsknings­delen”. Det är osäkert om apor gör konst eller bara kan bli objekt för konsten. En video av apor som signalerar genom att ruska på träd skiljer forskningen från det kreativa materialet. Urvalsprocessen har dock uppenbarligen skett utan apmedverkan, vilket är allt annat än ett putslustigt konstaterande.

Haraway tror inte på subjekt-objektskiften för att motverka orättvisor. Ingen eller inget kan ta den andres plats utan att också själv förorsaka orättvisor. I stället vill hon nysta upp härvor av frågor för att undersöka gränslandet mellan bild, symbol och verklighet. Men i den märkliga uppdelningen mellan ”forskning” (ett slags curatoriellt-journalistikt författande) och samtidskonst, som ofta kännetecknar de inflytelserika utställningarna på Haus der Kulturen der Welt, finns det hos curatoterna uppenbarligen en kvarvarande tro på binära modeller. Den är lyckad på några förmodligen inte helt förutsedda sätt. Här visas samtidskonstens obesvarade kärleksaffär med den typ av teori som för det mesta återfinns på universiteten. Det är fortfarande svårt att samtala över den praktisk-estetiska uppdelningen. Samtidigt är konsten fortfarande relativt fri, när det teoretiska trätt åt sidan, att genomföra sina beprövade subjekt-objekt-revolutioner som trots Haraways varningar ibland kan vara befogade.

Att för en tid och med full förstålelse för handlingens omöjlighet ta någons annans plats ger oss en chans att förstå de komplicerade förhållanden av makt, kärlek och aversion som binder oss till ting och varelser. Vissa förhållanden är till exempel vårdande, inte minst i förhållanden till alla möjliga sorters djur nu när människan till den grad påverkat den globala miljön. Vi kan inte undfly den ansvarsposition som vi befinner oss i, hur mycket vi än önskade att det var på något annat sätt. Kanske måste vi se skillnader mellan människor och andra arter mer genom dialektiska rörelser där mötet mellan dessa ger upphov till nya politiska och moraliska frågeställningar. Visst kan forskning i olika former komma fram till detta också, men påfallande ofta så är teorin påfallande ointresserad av praktisk empati. Aporna kan vi bara trösta med ett: släkten är värst!

Publicerat i Arbetaren 25/2015

Posted in Konst | Leave a comment

Arbete och sport

Vad är förhållandet mellan arbete och sport? För Frederick Winslow Taylor var det enkelt. I sportsammanhang sågs det som förkastligt att inte göra allt för att vinna, att ge upp var att svika. I arbetslivet gällde i praktiken det motsatta. När den entusiastiske sportutövaren med vinnarskalle återvände till fabriken försökte han eller hon göra så lite som möjligt. Om arbetaren verkligen ansträngde sig skulle denna nu möta kamraternas förakt. Bättre att rätta sig i ledet och ta det lugnt. För arbetaren, vill säga. Taylor, som utbildade förmän, ville att arbetarna skulle anstränga sig lika hårt i fabriken som de gjorde på gräsplanen när de kämpade för att vinna en match. Då skulle, antog han, produktionen fördubblas. Det krävdes disciplin. Och förmannen skulle bli som tränaren i ett lag.

För uppgiften att förvanda arbetarna till lagspelare med vinnarmentalitet beväpnade sig Taylor med ett stoppur. Hans teknik byggde inte främst på att sprida en känsla av att målet, ökad produktion, var något att rationellt sträva efter. Produktionsökningen skulle ske genom övervakning snarare än genom motivering. Arbetarna var i hans tycke ofta ”så dumma och så flegmatiska att de mentalt liknade oxar”, vilket också var anledningen till att de utförde djuriskt repetitiva arbetssysslor. De skulle övervakas av förmän som studerade deras minsta rörelser för att finna de mest optimala mönstren. 

Det gällde att radera ut allt det som var personligt och spontant i arbetarens förhållande till uppgiften eller maskinen så att denne inte hamnade åter i sin ”naturliga” såsighet.

Taylors metod presenterades i bästsäljaren The Principles of Scientific Management 1911 och Taylor fick en -ism döpt efter sig – som vid sidan av den närbesläktade fordismen präglade produktionssystem under 1900-talet i så vitt skilda samhällssystem som USA:s kapitalism, Hitlertysklands nazism och Sovjetunionens kommunism. 

Den klassiska marxistiska uppfattningen om sport och idrott var att de hade utvecklats för att komplettera samhällsmaskinen. Den moderna kapitalismen ledde till ”uppfinningen” av moderna sporter som fotboll i den industriella revolutionens vagga: Storbritannien. Dessa sporter kompenserade arbetarna för slitet vid det löpande bandet och gav lite frisk luft, samtidigt som just lagsporter var ett utmärkt sätt att lära dem att inordna sig i hierarkiska system där deras rörelser bestämdes av en tränare (eller ”coach” på nysvenska). Överklassen spelade tennis eller andra typer av sporter där ledarskapsförmåga tränades och som gav upphov till sammanhang där eliterna kunde socialisera. Den nymarxistiska Frankfurtskolan skulle ta denna sportkritik ett steg längre. Dess företrädare argumenterade för att den moderna sporten bara hade till syfte att förvandla utföraren till en kugge i ett maskineri. Sport var reaktionärt. Idrott gick an så länge målet aldrig var att ta tid, vinna och eftersträva mätbar perfektion; så länge den förblev en lek, med andra ord. 

Kritiken som framförts mot marxistisk sportanalys är att den är allt för grovhuggen. Moderna sporter har blivit vida spridda även i länder som i huvudsak inte är industrialiserade, även i länder som har hävdat att de är kommunistiska. Också sportens förmåga att alienera oss från våra rätta jag har setts som överdriven. Vi kan välja om vi vill sporta eller inte. Förgrundsgestalter inom sporthistoria, som Allen Guttmann, har sedan länge argumenterat för att modern sport endast är en spegel av samhällets modernitet med dess specialisering, rationalisering, byråkratisering och mätbarhet. Den enda skillnaden är att sport utövas utan annat mål än det som den själv definierar. På så sätt, som aktivitet utan mål, är den motsatsen till arbete. Det som skiljer sport från utövande av sådant som litteratur eller konst är att de senare aktiviteterna tyvärr kräver publik. Sporta går att göra själv och utan att bli konsument av något, i princip. Och många gör det själva, nu kanske mer än någonsin. Tränar och tävlar, men ofta med smådatorer runt handleden som registrerar allt från hastighet till puls. Det är heller inte en slump att de äldre begreppen ”motionera” och ”konditionera” har ersatts av just detta ”träna”, som ligger närmare sportens tävlingsbegrepp. 

Frågan om sportens syfte är alltså central i sammanhanget. Är det samhället som skapar vissa sporter för att de överensstämmer med en viss typ av ekonomisk produktion eller är sport en av få oaser bortom ändamålsmässigheten? Varken vulgärmarxismen eller den liberala idealismen kommer med någon tilltalande analys. De misslyckades redan från början med att försöka förstå sportutövarnas bevekelsegrunder i mer eller mindre moderna samhällen där tävlingar inte främst är del av ritualer. 

Redan från tidig modern tid finns det berättelser om dåtidens underklass, betjänter och andra, som målmedvetet utförde fysiska stordåd i hoppet om att bli belönade. Under 1500-talet växte intresset att mäta hastigheten på löpare, de betjänter som vanligtvis sprang vid sidan av herrskapets vagn. En irländsk löpare ska ha sprungit 24 svenska mil på 42 timmar för att hämta medicin åt sin arbetsgivare, för vilket han belönandes med kläder. Snart började också personer slå vad om att de kunde gå eller springa en viss sträcka på en viss tid. Ett exempel kommer från Storbritannien där 1670 en man utlovat att han kunde gå (inte springa) åtta kilometer på hästkapplöpningsbanan Newmarket på mindre än en timma. Han förlorade med en halv minut framför kungen, hovet och en stor folksamling vilket tyder på den nya sportidéns popularitet – i alla fall bland åskådarna.

Hästkapplöpning var en av de första ”riktiga” moderna sporterna. Att fira betjänters fysiska bedrifter var kanske i längden problematiskt för eliten. Visserligen reds hästarna av underklassen, men det gick ändå att säga att det var hästen som ”vann”. Och hästen tillhörde överklassen med samma naturlighet som avlandet och fascinationen för stamtavlor i hästvärlden var intimt förknippat med adelns självbild. Det var också hästsporten som drev på en mekanisk utveckling när det gällde allt mer precisa ur. Vid mitten av 1800-talet hade sporten bidragit till uppfinningen av ett stoppur som kunde registrera halva sekunder. 

Under just 1800-talet och vid början av 1900-talet genomlevde sportvärlden ett försök att separera de som tävlade för ekonomisk ”vinning” (”professionella”), det vill säga underklassen, från de i de övre klasserna som kunde finansiera sitt sportande med privata medel (”amatörer”). Amatöridrotten var fin. Bara amatörer tilläts i de flesta nationella och internationella mästerskap. Deras sportutövande skulle inte ha något mål, men målet med amatörreglerna var tämligen genomskinliga. Även den liberale Allen Guttmann går rakt på sak och kallar dem instrument för ”klasskrig”. Att han sedan avfärdar dem som en ”anomali” inom modern sport kan dock ifrågasättas. Modern sport har alltid dragits med frågan om vem som gör vad, och varför.

Frederick Winslow Taylor var själv en hängiven sportman. Med stoppuret i hand försökte han analysera sin egna och andras insatser. Han uppfann också nya sportredskap. Att taylorismen delvis föddes ur denna fascination är något som sällan diskuteras i sportvärlden, där det hellre pratas om hur den moderna sporten genomgått en ”taylorisering” än att den har varit med om att ge upphov till den samma.

Dagens ekonomiska arbetsförhållanden benämns ofta som post-tayloristiska. Det vill säga att vi lämnat bakom oss stoppurets diktat och förmännens disciplinering. En sanning med modifikation, vilket spärrvakter och hemtjänstbiträden kan vittna om. Medelklassen, både i anställning och i det ”kognitiva” prekariatet av frilansare, slipper i större utsträckning stämpelklockor och bjuds in att hitta ”flexibla” lösningar för sin arbetssituation. En arbetsprocess där individen till synes står i centrum, även om resultatet ofta är ett utelämnande till anonyma och implicita riktlinjer där arbetsinsatsen helst ska överstiga förväntningen. Ökad produktivitet är fortfarande viktigast. 

Det lavinartade intresset att ”taylorisera” sin egen sport eller idrottsutövning, hjälpt av nya digitala tekniker, kanske främst inom medelklassen, är en fascinerande samhällsutveckling. Bland dem som har tid och pengar att motionera eller konditionera sker detta mer och mer just i formen av ett disciplinerande ”tränande”. Det framstår som om det lika väl kunde, vilket enligt Frankfurtskolan vore mycket bättre, ske i formen av lek. Även rent vardagliga aktivteter som att gå och sova låter många nu övervakas digitalt för att på ett sportsligt och vetenskapsmässigt sätt kunna utvärderas. 

Målet, syftet, med sport är något som kanske aldrig kan separeras från makten över målet. Disciplin kan vara en positiv upplevelse, ibland rent av livsviktig, främst av allt när vi själva får bestämma hur vi ska disciplinera oss. Och privatvärldens disciplinering i motionen är ett av få områden inom vilket de utövande kan få känslan av att de själva bestämmer målen för sitt agerande (och kan se konkreta resultat). Sport kan således bli en sfär av självbestämmande. Eller så är det en kompensation för en ny slags arbetsprocess, lite taylorism för att stå ut med post-taylorismen. Skillnaden mellan en radikal och en reaktionär mening av samma begrepp är hårfin. Det är också en av anledningarna till att debatter om förhållandet mellan kroppskultur och socialism kommer att bli än mer viktiga. 

Den löpningsfrälste Göran Greider kallade, i en intervju med PM Nilsson i Expressen2013, löpning för en vänsterrörelse. En övning i hushållning och planekonomi och en återgång till den fysiska gemensamheten i kroppsarbetandet. Om Greider romantiserade arbetarkultur, vilket han senare beklagade, så gjorde han det i ett intressant sammanhang – Guttmann kallar hela den moderna sportrörelsen för en ”rationalisering av romantiken”. Det är här som mätbarheten möter idealen i en märklig paradox. Men det är lätt att missta frågan för akademisk och abstrakt bara för att den är paradoxal. 

Den internationella sportvärlden utgör också en ekonomisk verklighet som många av utövarna från den globala arbetarklassen förhåller sig till. I Latinamerika finns fotbollsskolor där utövare från späd ålder tränas i industriell omfattning för att säljas till Europa, ofta för att förbättra familjens ekonomiska situation. Även om oddsen må vara små att lyckas hela vägen och att bli en ny Lionel Messi, så kan denna typ av sporutövande ha ett helt rationellt mål. Ett mål som bekvämt döljs bakom ”kärlek” till sporten, i vilken sportstjärnor förvandlas till romantiska hjältar. Det är ett av ytterst få sätt att resa från slummen till astronomisk rikedom. Ett arbete, med andra ord, där arbetaren kan drömma om kompensation för slitet. 

Sport saknar sällan mål som inte i vidare mening hänger samman med samhällets struktur, vilket inte betyder att sporten, träningen och motioneringen är ett enkelt resultat av hur samhället ser ut. Många gånger har sporten också påverkat samhällets utveckling, som i stoppurets uppfinning eller Taylors idéer. Vad som kommer att bli konsekvenserna av självdisciplineringen bland, företrädelsevis, de som gått in i post-tayloristiska arbetsprocesser är än så länge för tidigt att säga, men att vi löper in i ”urkommunismen”, med Greiders självmedvetet utopistiska ord, är tyvärr inte så troligt. Arbete och sport kommer att fortsätta vara ett obekvämt radarpar i det moderna samhället. 

Axel Andersson, publicerat i Arbetaren 10 maj 2015

Posted in Historia | Leave a comment

Dödens teater (Livrustkammaren)

Från ingressen: ”Livrustkammaren visar en utställning om dramaturgin vid kungliga begravningar, från Gustav Vasa till Gustav V. Välgjort och intressant, anser Axel Andersson, med vissa funderingar över re-reproducering och teatralitet.” Läs mer här

Posted in Historia | Leave a comment

Recension: Vildanden (Dramaten)

”… mycket oväsen på vägen när 1800-talsdammet storstädas från förpackningen.” Läs min recension i Arbetet.

Posted in Teater | Leave a comment

Recension: Piano piano (Kenneth Kvarnström, Örjan Andersson och Ina Christel Johannessen på Kulturhuset)

Ett nordiskt drömsamarbete utan skyddsnät… läs mer i Danstidningen.

Posted in Dans | Leave a comment

Recension: Byung-Chul Han ”Trötthetssamhället” och ”I svärmen” (Ersatz, 2013 och 2014)

Du kanske har sett dem? På landsortsbussen, tåget och tunnelbanan, på konditorier, lekplatser och i vardagsrumssoffan. Ansiktena spöklikt upplysta av telefonernas och surfplattornas metalliska sken. Kropparna rör sig knappt. Bara nervösa fingranden på tingesten i handen. Resten av världen utanför vålnadernas sfärer framstår som mindre verklig, även om vi förstår att den där greppbara verkligheten kanske är allra mest främmande för dem själva. Du har sett dem och är förmodligen en bland dem. Ett digitalt upplöst subjekt, ett offer för framstegens verktyg som förvandlats till diktatoriska tamburmajorer. En hopplös representant för en döende mänsklighet. Som om varje steg mot smartare maskiner per automatik sker på bekostnad av människors ökande dumhet.

Den koreansk-tyske filosofen Byung-Chul Han har observerat fenomenet och hans små vackert skulpterade skrifter om detta sprids nu över världen. Här i Sverige ska Ola Wallin på Ersatz ha en eloge för förläggandet och översättandet av Trötthetssamhället (2013) och I svärmen (2014) (se Rebecka Kärdes kulturspalt i Arbetaren nr 6, 2015).Det är givetvis viktigt att ny filosofi, speciellt den som betraktar det nya samhället, lyfts in i den svenska diskussionen. Samtidigt går det att fråga sig vad Hans projekt, med dess dragning mot en konservativ kulturkritik, egentligen leder till. Men låt oss först återvända till det upplösta subjektet.I Trötthetssamhället avhandlas den digitala erans patologier, främst uppmärksamhetstörningar och utbrändhet. 

I Hans tolkning står vi inför en infarkt av ”det samma”. Det finns inget nytt, inget utanför, inga främmande kroppar som smittar oss. ”Den immunologiska tidsåldern” är över. Det negativa eller det annorlunda har försvunnit i en likhetsöverdos där ett ”positivitetens våld”, alltför mycket av det samma, skapat den rådande passiviteten. Det som vi fått i utbyte av det ”digitala”, som en utökad förmåga till multitasking, avfärdar Han med befriande direkthet. Djur behöver förmågan att göra många saker samtidigt, för människor utgör den inget civilisatoriskt framsteg. 

I svärmen undersöker den sjuka nutidsmänniskans subjekt. Svärmen är det som kommit efter modernitetens ”massa”. I svärmen är ett antal subjekt sammankopplade, men de lyckas aldrig nå en helhet som också äger en ”själ” eller ”ande”. De är ”förensligade” människor som visserligen behåller individualitet, men har mist all innerlighet. Massans sammanslutning kunde också leda till maktövertaganden, något som svärmen har tappat förmågan till. Svärmens individer kan bara reproducera den rådande ordningen. Dessa subjekt är stadda i en lika tröttsam och smärtsam upplösning och existerar i ett samhälle helt utan den distans som är grundförutsättningen för att bibehålla den offentliga sfären. Subjektet, eller ”det självoptimerande projektet”, har reducerats från medborgare till konsument som programmeras och kontrolleras av den psykomakt (makten över våra neurala banor) som tagit över efter biomakten (makten över det fysiska livet). 

Vad bör göras? Den koreansk-tyske filosofen har i dessa två nya verk lyckats kombinera heideggeriansk modernitetsskepsis med teknikdeterminism à la Marshall McLuhan så framgångsrikt att det känns som om vi lika gärna kan dra något gammalt över oss och de apparater vi är fastklistrade vid. Eller så kan vi uppbåda nog med koncentration för att läsa essäistiska utläggningar, likt Hans texter, som i det närmaste verkar symptomatiskt korta. Detta skulle då utgöra ett slags palliativ vård, vård i slutskedet när ingen bot finns, av våra oreflekterade, oanständiga och fördummade subjekt. Ett tillfälligt avbrott i den nedgående spiralen eller åtminstone känslan av att vi med en större själslig klarhet kan närma oss undergången. 

Han är i gott sällskap. Det vill säga: den här typen av ondgörelser över vårt digitala tillstånd börjar nu bilda en egen genre bland företrädelsevis manliga akademiker skolade i traditionell humaniora. Samtidigt går det inte att förneka att de ofta lyckas beskriva något som i grunden borde oroa oss. Men frågan om vad som bör göras blir ofta hängande i luften.

Eftersom Byung-Chul Han driver tesen om ”negativitetens” borttvinande sätter han sig också i situationen där det blir svårt att argumentera farmakologiskt, det vill säga utefter principen att all teknik är lika mycket botemedel som gift. Den traditionen har varit starkare i Frankrike än i det Tyskland där Han lever och verkar. En framträdande gestalt är Bernard Stiegler. 

Hans argument liknar på många sätt Stieglers (utan att det finns hänvisningar till fransmannen) förutom att Stiegler, i likhet med Gilles Deleuze tror att vi måste leta efter nya vapen på samma ställe som förtrycket kommer ifrån. Det handlar således om att styra om det ”digitala” så att det i stället gynnar individblivande, gemensamhet och omsorg om varandra, politiken och miljön. Men denna möjlighet är svår att se om teknik ses som programmerad att alltid uppnå samma resultat oavsett våra försök att förändra den. 

Det ”negativa” eller det ”annorlunda” som Han skriver om skulle också kunna utläsas som det ”nya” eller möjliga politiska ”alternativ”. Han tror inte att något nytt kan existera. Denna argumentation stöds omedvetet av att det inte finns så mycket nytt mellan pärmarna i de två böckerna. Vi hittar indignation, trötthet och en slags primalvägran att delta i nutiden, samtidigt som det står helt klart att det är omöjligt att vrida klockan tillbaka. En vackert destillerad sammanfattning av en upplevd politisk omöjlighet. 

Det är också på en politisk nivå som böckerna är allra mest intressanta – och då inte som endast varande ett exempel på en latent framstegspessimism inom mycket av kulturkritiken. Snarare borde Europas vänsterrörelser läsa och förfasas av det som framträder mellan raderna. För har inte mycket av vänstern anammat Hans avfärdande av det ”negativa”? Går inte en majoritet av vänsterretoriken ut på att ondgöra sig över hur samhället ser ut, i stället för att beskriva hur det skulle kunna se ut om maktfördelningen skedde på ett annat sätt? Vänstern är arg över prekära levnadsförhållanden och ojämlikhet. Den är indignerad över åtstramningar och visar sin avsky inför främlingsfientlighet. Detta med all rätt, men om det inte leder vidare utgör det inte en ”negativitet” på det kreativa sätt som Han beskriver politikens existensgrund (annorlunda modeller), utan är ett upprepande av samma klagomål med någon slags naiv tro på just upprepningens makt. 

När det gäller medieteori finns det visserligen också en hel del mer att göra på en teoretisk nivå. Han uppehåller sig liksom många i samtiden kring begreppet ”information”, vilket inte är så konstigt då vi pratar om både ”informationsteknologier” och ”informationssamhället”.  I hans tappning har vi helt enkelt för mycket av det, en överdos som ”får tänkandet att förtvina”. Beroende på hur vi definierar ”tänkande” kan detta givetvis stämma. Vad som kanske är mer intressant är hur ett kommunikationsparadigm övergick till ett informationsparadigm i samband med utbyggning av digitala tekniker och nätverk efter andra världskriget. Kommunikationen är mer greppbar och utgör ett direkt etablerande av de olika parterna i en diskussion. Är det ”informationen” i ”kommunikationens” plats som gör vår digitala verklighet så spöklik eller har det att göra med andra maktförhållanden? Det finns ansatser att analysera dess frågor i I svärmen som skulle kunna tas mycket längre och bortom den binära modellen för positivitet och negativitet.

Hur ska vi då nå ut till varandra, vi som både sammanfogas i svärmen och hålls avskiljda från varandra i den? Han använder värdeord som ”respekt”, ”hänsyn”, ”patos”, ”vördnad”, ”beundran”, ”omsorg”, ”själ”, ”ande”, ”långsamhet” och ”sanning” – ord som verkar sprungna ur den svarta skogens mylla, runt Martin Heideggers fotspår. Världen som dessa begrepp tillhörde är således förlorad, med Heidegger skulle man kunna säga att den dragit sig tillbaka till en plats som vi aldrig kan hitta åter till. Och låt gå för att vi, för diskussionens skull, accepterar Hans analys i frågan. Har vi då inte kommit längre i sorgearbetet än att vi fortfarande uppehåller oss vid ilskan och depressionen som kommer efter förnekelsen? Kanske dags att ”acceptera” och gå vidare? Hur kan vi förändra den kultur som ger oss ett sådant obehag? För hoppet om livet kan väl ändå inte ha försvunnit, då torde ingen skriva böcker mer, inte ens det minsta tweet.

Axel Andersson
Publicerad i Arbetaren 12/2015

Posted in Filosofi | Leave a comment

Recension: Gösta Berlings saga (Stockholms Stadsteater)

Om ”människans infernaliska förmåga att trassla till det”. Läs mer i min recension på Arbetets kultursidor här.

Posted in Teater | Leave a comment

Katarismo – en boliviansk motståndstanke

La Paz ligger högt, 3 600 meter över havet, fastkilat i ett veck i Anderna. Men tvillingstaden, El Alto, ligger högre. Från den bolivianska huvudstadens dalgång går det att kika nästan rakt upp längs bergsidan och skymta en myllrande metropol på höglandet som växt dramatiskt de senaste årtiondena. Det var i samma riktning som spanjorerna tittade med förfäran när en upprorsledare från ursprungsbefolkningen, Julián Apaza – eller Tupac Katari – samlade sina trupper på bergskrönet 1781. Att täppa till in- och utgångarna till La Paz är inte svårt. Den som kontrollerar höglandet runt omkring, kontrollerar huvudstaden. Höglandet bebos, då som nu, av folkgruppen aymara. När aymaras, quechuas och de andra ursprungsbefolkningarna reser sig till motstånd bävar resten av den bolivianska nationen.  

Tupac Kataris uppror misslyckades. Innan han avrättades med sedvanligt raffinemang lovade han att upprorsmakarna skulle komma tillbaka och att de skulle vara miljoner. 2005 vann Evo Morales Ayma demokratiska val efter en tumultartad period när ursprungsbefolkningen i El Alto mobiliserats mot nyliberala regimer och tvingat en president i landsflykt. Morales, själv aymara, och hans närmaste i regeringspartiet MAS (Rörelsen för socialism), har inte varit sena att utropa sig själva till Kataris efterföljare och de som uppfyllde hans löfte. Tupac Katari har också fått en ikonisk status. En symbol för avkoloniserandet av Bolivia. Till och med den nya kinesiska satellit som Evo Morales köpt för att lösa kommunikationsproblemen i landets oländiga avkrokar heter Tupac Katari. Den ser nu ned på Bolivia från en säker höjd.

Tupac Katari har också inspirerat en politisk ideologi, katarismo, vars historia sätter Evo Morales makttillträde i ett intressant, och komplicerat, perspektiv. För att över huvud taget förstå det moderna Bolivia är det nödvändigt att återvända till den revolution som genomfördes 1952.

Idealistiska grupper ville bygga en ny nation där alla individer fick ta del av det gemensamma i stället för att det tillföll en oligarkisk ”europeisk” elit. Man hyllade nu en identitet som bestod av att vara mestizo, criollo, en blandning av ursprungsbefolkning och europé (även om de som faktiskt utförde det väpnade upproret för det mesta var från ursprungsbefolkningen). Allmän rösträtt genomfördes, likaså reformer när det gällde jordägande och utbildning. Men det ”revolutionära” styret förvandlades snabbt till korrupt klientalism efter bekant boliviansk modell, även om landet i många avseenden hade ändrats 
i grunden.

Ett av de allra viktigaste resultaten av 1952 var att utbildningssystemen öppnades upp för större grupper från ursprungsbefolkningen. Mot slutet av 1960-talet växte det fram olika formationer av intellektuella med denna bakgrund, speciellt vid universitetet i La Paz. De började utarbeta idéer som på många sätt gick emot 1952 års ideal runt mestisen. Revolutionen hade gjort dem besvikna. Dessutom hade den också lett vidare till en militärdiktatur med ett extremt paternalistiskt förhållande till ”campesinon” eller ”bonden” som var den gällande eufemismen för ”indianen”. De första politiska grupperingarna som åkallade Tupac Kataris namn argumenterade för vikten av att den revolutionära kampen också måste ha fokus på etnicitet och leda till ett slut på det interna koloniala väldet i Bolivia, där en liten grupp av europeiska ättlingar styrde över en majoritet från ursprungsbefolkningen. 

Katarismon splittrades snart i två grupper, den ena försökte förena klassiska socialistiska idéer med den anti-koloniala kampen och den andra, mer radikala, grenen förkastade även socialism som en västerländsk och kolonial idé. För dem hade 1952 bevisat att den bolivianska socialismen var oförmögen att besegra den rasism som verkade ingjuten i nationens grund. Situationen för ursprungsbefolkningen försämrades också under 1970-talet när Hugo Banzers högerregim mötte krav på förändring med militärt våld. I kampen mot diktaturen fanns katarismon 
i framkant, men den plågades av interna motsättningar. 

Den mer radikala grenen av rörelsen inspirerades av den ”indianismo” som den kanske största bolivianske filosofen, Fausto Reinaga från quechafolket, hade gett upphov till, även om Reinaga, lika briljant som egensinnig, inte direkt hade varit del i skapandet av katarismon. Radikal indianismo-katarismo utvecklades till en stark kritik mot det rådande tillståndet, men i dess framtidsvisioner skönjdes också drag av en fantasifull flykt till ett återställande av situationen innan kolonialismen snarare än en realistisk vision om ett samhälle efter den samma. Vänster-katarismon fokuserade istället på att bygga starka fackföreningsstrukturer för att hävda ursprungsbefolkningens rättigheter. Båda rörelserna tappade dock inflytande under 1980-talets återgång till demokrati och nyliberala reformer. 

Jag träffar Pedro Portugal Mollinedo, intellektuell inom dagens radikala indianismo-katarismo och redaktör för tidskriften Pukara (fästning på aymara) på ett klassikt vattenhål nära universitet i La Paz. Han drar sig lite i skägget som är avväpnande likt Ho Chi Minhs och minns när upproret vid 2000-talets början stod på sin höjdpunkt.

På Plaza del Estudiante, utanför kaféet där vi sitter, samlade rörelsens ledare Felipe Quispe Huanca sina anhängare och var en hårsmån från makten. Quispe och den radikala katarismon hade efter några års gerillaverksamhet återvänt till mer traditionella former av social mobilisering under 1990-talet. Pedro Portugal ritar hela tiden på en servett för att förklara hur de val som Quispe gjorde kunde få en att tro att han befann sig i Tupac Kataris tid. Mycket av kampen utspelades också på samma sätt genom att höglandets ursprungsbefolkning täppte till in- och utgångar till La Paz. Men Pedro Portugal är inte imponerad. Rörelsen misslyckades. I hans tycke har den koloniala staten överlevt och det är en slutsats som många inom katarista-rörelsen delar. 

Felipe Quispe utmanövrerades från makten av rivalen Evo Morales och MAS som i många stycken åberopar samma idéer som vänsterkatarismon utarbetade under slutet på 1970-talet och början på 1980-talet. För det skikt som innehade social och ekonomisk makt var hans mer kompromissinriktade linje att föredra framför Quispe som, vilket Pedro Portugal medger, inte var förmögen att utveckla en politik för dagens situation. Koncept som den ”plurinationella” staten har genom MAS omsatts i verklighet, åtminstone retorisk verklighet. För Pedro Portugal är det en fantasi inspirerad av postmoderna idéströmningar. Det finns bara en nation i Bolivia, enligt hans mening – problemet är att staten och nationen har svårigheter att bli en helhet. 

1952 var en större händelse för Pedro Portugal än Evo Morales maktillträde, men misslyckandet då, som ofta, var att mestizon inte kunde utgöra det kitt som förde nationen samman. Den stora ursprungsbefolkningen måste i stället ta denna position. Men för att detta ska kunna ske måste katarismon utveckla konkreta idéer om hur det andiska arvet kan möta den moderna situationen. Dagens regering har en något schizofren attityd till framtiden. Evo Morales industrialiserar Bolivia. Hans regering har skickat ut en satellit i rymden och planerar nu att bygga ett kärnkraftverk. Samtidigt genomsyras den officiella retoriken av prat om ”Moder Jord” och identitetspolitik som syftar till att ge olika ursprungsgrupper symboliskt erkännande. Ibland är språket både exotiserande och paternalistiskt. 

Pedro Portugal hävdar att de med socioekonomisk makt alltid har försökt att använda ursprungsbefolkningen för sina syften och att dagens situation inte är annorlunda. Rasismen lever och frodas. Samtidigt får ursprungsbefolkningen höra hur de borde vara. Han fnyser. De är mer intresserade av hur man använder nya mobiltelefoner. Och detta är naturligt. Dagens ursprungsbefolkning i Bolivia har sin historiska bakgrund, som alla, men nu måste de förhålla sig till samtiden för att kunna få slut på den koloniala situationen. Det är lika absurt att förvänta sig att de ska återvända till ett traditionellt liv som att tro att svenskar kan bli vikingar igen. Den bolivianska ursprungsbefolkningen måste vårda det i sin kultur som är viktigt för deras nuvarande situation, men inte krampaktigt försöka hålla sig kvar vid ett romantiserat förflutet. Och västvärlden måste sluta se Evo Morales genom ett exotiskt filter.  

”Katarismon måste förstås genom Tupac Kataris kraft, men detta är inte endast en symbolisk eller ideologisk kraft”, säger Pedro Portugal med en underfundig blick, ”Tupac Katari var först och främst en historisk figur som nästan lyckades lösa problemet med kolonialismen i Bolivia. Han har blivit emblematisk eftersom denna man från en blygsam bakgrund bröt mot alla strukturer, både det koloniala samhällets med dess statsmakt och ursprungsbefolkningens med dess ledare.” 

Underförstått är det en sådan katarismo som Pedro Portugal efterlyser även i dag, en kritisk kamp byggd på logik och rationella argument mot det koloniala rasistiska arvet, en kamp som blickar framåt utan förminskade idéer om hur ”indianen” bör vara och utan oändliga kompromisser med de grupper i det bolivianska samhället som gång efter annan misslyckats med att bygga en nation som alla invånare kan känna sig delaktiga i.

Axel Andersson

Publicerat i Arbetaren Nr. 9/2015

Posted in Filosofi, Historia | Leave a comment

Om Saralunden (och Sara Lundén)

lundenUtforskar Sara Lundéns, aka Saralunden, konstnärskap i februarinumret av tidskriften Konstperspektiv. Artikeln, ”Konst låter drama”, är en djupdykning i ljudkonst, teatrala extravaganser och minimalismens väsen (med hjälp av Michael Fried).

Finns ej på nätet.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: Vortex Temporum (Anne Teresa De Keersmaeker på Dansens hus)

Läs min recension i Danstidningen, här.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Narcissismens eko

Hur kan det komma sig att dagens ungdom ständigt blir mer och mer självcentrerad? Detta oberoende av vilken tid vi befinner oss i. Den franske kyrkomannen Peter Eremiten predikade således 1274 att dagens ungdom bara tänker på sig själva och är otåliga inför alla krav på självbehärskning. Världen går igenom, hävdade han, en orolig tid. Över 700 år senare kan vi fråga oss om denna oro fortsatt och blivit värre. Har ungdomen bara blivit mer självcentrerad och fått följe av en infantiliserad vuxenskara? Är detta ett tecken på den västerländska civilisationens kollaps? Indignationen övergår lätt i en spelad hysteri. Förståsigpåare med anekdoter om klassrum som förvandlats till uppsättningar av William Goldings Flugornas herre återvänder till tv:ns morgonsoffor med samma regelbundenhet som flyttfåglar. Inte sällan framför de idén att dagens barn uppfostrats för att inte ta något eget ansvar och hur deras vuxna lider av effekterna av samma pedagogik. Nationen borde smaka på rottingen! 

Det finns en märklig konstans i en analys som pekar på narcissism, speciellt bland unga, som samtidens sjukdom. I dag är denna typ av påståenden i högsta grad levande. Sociala mediers stora spridning har tagits som intäkt för en skenande egoism. På Facebook blir användaren en reklambyrå för sig själv. Mobilkamerorna riktas mot det egna ansiktet. Även dokusåpans fortsatta färd mot performativ dekadens har visat sig vara givande näring för skräckscenarier om kulturens allmänna förfall. Vi stirrar från vad Georg Lukács, i en ironisk kommentar över den radikala Frankfurtskolan och dess bekväma positionering alldeles på randen av en upplevd tomhet och absurditet, kallade ”Grand Hotell Avgrunden” och förfasar oss över TV3:s Paradise Hotel. Var ska det sluta?

En av de största ironierna med begreppet narcissism är att det utvecklades till stor del av psykoanalysens fader Sigmund Freud under en period då han mest var intresserad av motsatsen: kulturens makt att få oss att förtränga våra impulser. Narcissismen var för Freud ett viktigt steg i individens utveckling. Spädbarn behövde en grundläggande (primär) narcissism för att knyta an till modern som barnet såg sig som en del av. Senare var det lika viktigt att barnet lärde sig att skilja på sig själv och externa ting som personer och saker. När denna förmåga förlorades i vuxen ålder utvecklades narcissismen till en sjukdom där individen på ett ”barnsligt” sätt såg att allt i världen direkt relaterades till personen. Narcissism var således en udda avvikelse och en infantilisering i en period då de flesta led av att vara ”alltför vuxna” i deras ivriga anammande av en repressiv tidsålders ideal. 

Under en del av 1900-talet anklagades samtiden mest för att förminska individen, speciellt under slutet av 1940-talet och under 1950-talet. Denna period sågs av många som dominerad av kollektiva lösningar och konformism. Den ”riktiga” individen var alltså i ett upplösningstillstånd karakteriserad av en brist på ego. Men till skillnad från Freud sågs inte narcissismen som ett ”förbarnsligande” utan som ett sätt att bli mer vuxen i ett massamhälle. Ofta kom denna typ av kritik med ett ifrågasättande av den nya konsumtionens andemening, även om denna mening var svår att definiera. Utgjorde konsumtionsobjekten en extern värld av ting eller gjorde konsumtionen det möjligt för individen att återigen uppleva ett objekt som del av sig självt: vi är vad vi handlar? Den moderna kapitalismens ambivalenta konsumtionsobjekt låg också utanför de objekt som Freud diskuterade i förhållande till narcissism.

En generation senare vände debatten igen mot självkärlek, snarare än brist på densamma, som ett stort problem. Detta inträffade när generationen födda under efterkrigstiden, baby-boomers, nådde vuxen ålder. Debatten tog fart främst i USA, där författaren Tom Wolfe döpte 1970-talet till ”jag-årtiondet”. Nu tänkte alla bara på sig själva och hade som främsta mål att själva bli perfekta genom terapi, träning, nyspiritualitet och, så klart, konsumtion. 

Christopher Lasch, en historiker på obekväm resa mellan sin ursprungliga socialism och en allt mer uppgiven konservatism, publicerade 1978 boken Den narcissistiska kulturen, som snabbt blev en bästsäljare. Lasch målade en blek bild av en stagnerande kultur i vilken den statsbärande ideologin, liberalismen, för länge sedan tappat någon som helst trovärdighet. De radikala var lika vilse. De attackerade den auktoritära familjen, protestantisk arbetsmoral och andra borgerliga fundament som redan försvagats och förstörts av kapitalismen. Eftersom det inte fanns någon vettig politik längre, i Laschs analys, vände sig folk inåt och övergav det offentliga samtalet. De fokuserade i stället på sig själva; kom i kontakt med sina känslor, hängav sig åt sina fritidsintressen, utforskade österländsk spiritualitet och allsköns njutningar. De levde för sig själva, i nuet, utan tanke på andra och en större historisk kontinuitet. Konsumtionssamhället hade nu blivit narcissismens understödjare.

Som vanligt, i svepande sociologiska argument av Laschs typ, vattnas sjukdomsbegreppet ut för att mer allmänt beskriva en samhällelig trend. En märklig sidoeffekt i sammanhanget var att narcissistisk personlighetsstörning 1980 listades i tredje upplagan av den viktiga psykiatriska handboken Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Det blev nu ett sätt att kliniskt ställa en diagnos på människor vars narcissistiska tendenser blev direkt skadliga för sig själva eller för andra. Samtidigt stod det också klart att den stora allmänheten enligt denna definition inte var sjukligt narcissistisk, men när diskussionen fördes i allmänna termer utanför kliniska sammanhang var det svårt att hålla isär en ”normal” egoism och en ”anormal”. Speciellt då termen ”narcissism” spreds vida omkring i och med Laschs texter. 

Attackerna mot en upplevd narcissim fortsatte under 1980- och 90-talen och identifierades under 2000-talet i takt med att sociala medier blev allt viktigare. Men en fråga kvarstod: Hur mycket av en grundläggande kärlek till sig själv – sitt ego, för att tala med Freud – behöver en individ ha och när övergår denna i en skadlig narcissim? 

En av de få som vände sig mot ett slentrianmässigt användande av ”narcissism” som konservativt skällsord var den franske filosofen Bernard Stiegler. Under 00-talet arbetade han med begreppet ”ursprunglig narcissism”. Med detta menade han inte Freuds primära narcissism, utan en typ av egenkärlek som individen med nödvändighet behövde för att känna att den hade en plats i samhället. Stieglers tes var att konsumtionssamhället gjorde att narcissismen förstördes och att detta var farligt. Till skillnad från efterkrigstidens rädsla över den försvinnande individen fokuserade Stiegler på konsumtionens kommunikation snarare än dess ting – och det faktum att allt, inklusive politik, blivit del av konsumtionssamhället.

Dagens samhälle, enligt Stiegler, vänder sig hela tiden till ett oss som inte är ett jag, en typ av kommunikation där mottagaren görs anonym. Alla egenheter ska suddas ut för att skapa ett konsumerande subjekt. Men detta leder till en situation där individen tappar sin kärlek till sig själv och i slutändan också till andra. Den konsumtion som den ändå ger sig hän åt är impulsdriven och aldrig riktigt tillfredställande. Till slut kan denna brist på delaktighet med personer och ting skapa en känsla av att inte vara vid liv, något som i sin mest extrema variant leder till vansinnesdåd av individer som känner att det enda sätt på vilket de kan börja medverka i världen är genom negativ förstörelse. Kapitalismen kommer att förinta sig själv genom att konsumenterna kommer att bli så alienerade från världen att de även tappar sitt vanemässiga shoppingbegär.

En av Stieglers mest intressant teser rör individens ansvar – och här skiljer han sig från högerkonservativa tänkare som gillar att skylla allt på just individens bristande ansvar. Ansvar skapas i ett samhälle där vi känner att det finns något – en religion, en idé om en stat eller en ideologi som tilltalar oss som individer och inte som anonyma konsumenter. Detta tilltal kräver att vi svarar med något som är resultatet av ett medvetet tänkande, och det är detta som är ansvar. Konsumtionens budskap kräver inte mer än ett instinktivt handlande där vi öppnar plånboken, vilket skapar djupt mänskligt lidande och utanförskap, speciellt bland dem som inte har råd med konsumtionsvaror. Individen förlorar all känsla att den ”medverkar” i samhället och dess kollektiva ”vi”. På så sätt krävs narcissism alltid för att uppleva något av jaget som del av den externa världen. Det gör oss inte egoistiska, utan snarare är det grunden för ett större politisk kollektiv som, till exempel, kan möjliggöra en företeelse som välfärdsamhället. 

I Stieglers mardrömsversion av senkapitalismen sitter vi och matas med reklam genom skärmar och handlar, om vi kan, för att döva känslan av ensamhet. Samtidigt fattas de viktiga besluten av människor som har mycket att vinna på om samhället ses som ett företag snarare än som ett demokratiskt projekt. Även Lasch, med en något annorlunda idé, talar om skärmarna och livets medialisering som gör att vi hela tiden agerar som om allt registrerades (vilket det tack vare underrättelsetjänster som löpt amok nu också görs). Han kallar denna ”sköna nya värld” för en ”ekokammare”. Våra nervösa budskap studsar fram och tillbaka.

De flesta känner till att Narcissus var en yngling som blev kär i sin egen spegelbild. Mindre vanligt är att vi diskuterar den grekiska mytens andra karaktär: Eko. Hon var en nymf som för sin pratsamhet dömts till att endast vara förmögen att upprepa vad någon annan sa. Eko blev först kär i Narcissus, men hans ointresse och hennes verbala begränsningar gjorde mötet omöjligt. Han straffades då med att bli kär i något han inte kunde kontrollera, det vill säga spegelbilden av sig själv, som han inte kunde röra utan att radera. 

Om Eko snarare än Narcissus stod i centrum skulle både Lasch och Stiegler kunna jämkas och inte förstås som varandras motsatser utan som komplement. Hos Lasch försöker medborgarna febrilt att kommunicera med de ideal som konsumtionssamhället gett dem. Men frågan är om de någonsin lyckas eller i stället blir deprimerade av omöjligheten att vara lika perfekta som de vill vara. Samma situation gäller i dag. För att vara ett gäng narcissister mår vi tämligen dåligt och vårt självförtroende avslöjar sig gång efter annan som tillfälligt lånade känslor, ekon av imaginära supermänniskor. Och i Stieglers analys framstår vi mer som individerna som hela tiden frågar efter en medverkan i något som ligger smärtsamt utanför oss, likt det ”demokratiska” samhället. Vår kärlek förblir, minst sagt, obesvarad. Våra ledare (förmodligen de verkliga patologiska narcissisterna) vill allra helst att vi förhåller oss till politiken som en konsumtionsvara bland andra och inte ställer för stora krav på delaktighet i hur produkten utformas. 

Tänk om den självcentrerade ungdomen, samt alla infantila vuxna, i själva verket är olyckligt förälskade i en ordning som styrs av helt andra intressen: ekoister, inte egoister. Det enda vi mäktar med är att upprepa vad den säger som inte är intresserad av oss som individer, speciellt i dennes mer och mer oansvariga beteende. Slutsatsen vore att vi är tvungna att leta efter en annan relation inom vilken vi återfår känslan att det är någon som lyssnar på oss, någon som tar ansvar och som vi vill ta ansvar för. Något annat än det senkapitalistiska konsumtionssamhället. Den allra största risken nu är att vi begår misstaget att tro att detta samhälle ligger i det förflutna. Historien upprepar sig aldrig (även om det kan bli nog så mycket sämre). I hoppet om framtiden ligger också vad som kommer att visa sig vara lösningen.

Axel Andersson - publicerad i Arbetaren 14 februari 2015

Posted in Filosofi | Leave a comment

Om skräckromantikens landskap

”Det är något med romantiken och genrebegreppet. Det vill sig inte riktigt. Definitionerna sliter sig ur händerna på oss och blir allt för svepande, eller så är det som om etiketterna har en förmåga att byta plats med varandra. Göteborgs konstmuseum har producerat en utställning om ”skräckromantikens landskap” som nu befinner sig på Sven-Harrys konstmuseum och ska vidare till Dunkers kulturhus till hösten.” Läs mer om Marcus Larson, Caspar David Friedrich, William Wordsworth, Joseph Addison, Kristian Wåhlin, Johann Heinrich Füssli, Knud Baade, Black Sabbath, Entombed, och Andreas Achenbach här

Posted in Konst | Leave a comment

Review: Siegfried Zielinski, ‘[… After the Media]: News from the Slow-Fading Twentieth Century’ (Univocal, 2013)

From my review in the Los Angeles Review of Books: 

As a physical, singular, object [… After the Media] (designed and printed by Jason Wagner at Univocal in Minneapolis) is a gorgeous book by any standard. As a text, Zielinski’s explorations constitute a heterogeneous collection of threads, musings and theoretical propositions…

see the full text here

Posted in Filosofi | Leave a comment

Hans Alfredson’s ‘The Simple Minded Murderer’ (1982)

One of the greatest Swedish comedians, Hans Alfredson, proved, not for the first time but now conclusively, in his 1982 film ‘The Simple Minded Murderer’, his ability to also be an intense tragedian. The film is worth returning to, for a number or reasons. Alfredson shows the greatest respect for the medium of film. His images are allowed to develop a free relationship to both expressionist and realist styles. Categories such as real and unreal are blurred, alongside time and space. This is evident in the very beginning when ‘the idiot’ Sven (Stellan Skarsgård) and Maria (Maria Johansson) sit in a car and three angels appear in the sky above them. The film treats cinema as primarily an oneiric art form in which consciousness easily slips in to unconsciousness and then back again. The music underlines the premise. The angels start singing Verdi’s ‘Requiem’, which has been playing under the first credits. This is a diegetic bridge between fantasies that will show itself to be central for the portrayal of one man (Sven) who has difficulties communicating with the outside in any other ways. The music is thus not merely a mood-setter, but also a real supplement to the dramatic conceptualisation.

Alfredson’s free relationship to chronology shows his faith in the ability of the audience to puzzle it all together. The film begins in the end and contains a complicated series of flashbacks. In this way ‘The Simple minded Murderer’ approaches a Freudian dream-text. The most evident example of this is not only the linear slides from the present (the end) to the past (that which leads to the end), but also the anachronistic scenes in the end where Sven walks through the contemporary (1980s) city of Ystad whereas the rest of the film has been set in the 1930s. This anachronism is underlined in the scene when the chauffeur (Gösta Ekman) is sitting reading a contemporary porn magazine. Sven is, throughout these events, followed by a troupe of baroque angels that have stepped down from the sky and into another fold of fantasy. The question is if Alfredson had seen Derek Jarman’s ‘Jubilee’ (1977) and ‘The Tempest’ (1979) in which the British director started to experiment with similar techniques. The Mohican of Skarsgård might be a hint that this was the case.

The cinematography in ‘The Simple Minded Murderer’ is by Rolf Lindström and Jörgen Persson (who had also worked with Roy Andersson on ‘A Swedish Love Story’ from 1969 and on several films by the Swedish director Bo Widerberg). Muddy Scanian fields have rarely seemed so cinematic. Persson would continue to do Billy August ‘Pelle the Conqueror’ (1987) from the same region and in similar grey-scales (and with similar artistic success). The greyness and apparent realism of the harsh landscape also brings Roy Andersson to mind, a director that equally has had no inhibitions in bringing the fantastic into a parallel relationship with reality. Playing the real against the fantastic was also something that Emir Kusturica would do in ‘The Time of the Gypsies’ six years later. Kusturica, like Alfredson, places as the protagonist a man partially enclosed in himself.

‘The Simple Minded Murderer’ had an international success. Back in Sweden, even Ingmar Bergman was impressed. Stellan Skarsgård won a Silver Bear for best acting in Berlin (shared with Michel Piccoli) and was thrown out into international fame. It was a fantastic feat of acting, of course, but there is also something inherently problematic in making playing mental retardation as the greatest test of a male actor. Dustin Hoffman would give it a go in ‘Rain Man’ (1988) and Leonardo DiCaprio in ‘Gilbert Grape’ (1993). Thankfully Lars von Trier came and put an end to all of that in his own subtle way when ‘The Idiots’ came out in 1988.

(A slightly revised translation of a Swedish text of mine put on this blog in 2011)

Posted in Film & TV | Leave a comment

Krig och fred 1900-talet (Armémuseum)

Från ingressen: ”På Armémuseum i Stockholm har den nyrenoverade permanenta utställningen om 1900-talets krig nyligen invigts. Flera hundra föremål har tillkommit och formspråket är moderniserat. Axel Andersson gick dit för att undersöka hur man gått till väga för att säga något nytt om det värsta som finns.” Läs mer här

Posted in Historia | Leave a comment

Artikel om konst och synnedsättningar för Riksutställningar

Konstmuseer och institutioner har byggts för seende, samtidigt är multisensoriska upplevelser en hjälp för alla i utforskandet av konstnärliga uttryck. Det finns flera strategier för att minska exkluderingen av funktionsvarianter och utvidga vår förståelse av sinnens roll inom konsten. Läs mer här.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: As It Empties Out (Jefta van Dinther på Dansens hus)

Läs recensionen, Linjen (i perspektiv), på Danstidningen.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Review: Warren Breckman, ‘Adventures of the Symbolic: Post-Marxism and Radical Democracy’ (Columbia University Press, 2013)

I review Warren Breckman’s new book Adventures of the Symbolic: Post-Marxism and Radical Democracy in The Los Angeles Review of Books. Link to the full text here.

Posted in Filosofi | Leave a comment

Recension: Volti Subito (Virpi Pahkinen på Kulturhuset)

…något som är kroppsspråkets motsvarighet till det talade språkets ljudhärmande ord… läs mer här.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment