Krig och fred 1900-talet (Armémuseum)

Från ingressen: ”På Armémuseum i Stockholm har den nyrenoverade permanenta utställningen om 1900-talets krig nyligen invigts. Flera hundra föremål har tillkommit och formspråket är moderniserat. Axel Andersson gick dit för att undersöka hur man gått till väga för att säga något nytt om det värsta som finns.” Läs mer här

Posted in Historia | Leave a comment

Artikel om konst och synnedsättningar för Riksutställningar

Konstmuseer och institutioner har byggts för seende, samtidigt är multisensoriska upplevelser en hjälp för alla i utforskandet av konstnärliga uttryck. Det finns flera strategier för att minska exkluderingen av funktionsvarianter och utvidga vår förståelse av sinnens roll inom konsten. Läs mer här.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: As It Empties Out (Jefta van Dinther på Dansens hus)

Läs recensionen, Linjen (i perspektiv), på Danstidningen.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Review: Warren Breckman, ‘Adventures of the Symbolic: Post-Marxism and Radical Democracy’ (Columbia University Press, 2013)

I review Warren Breckman’s new book Adventures of the Symbolic: Post-Marxism and Radical Democracy in The Los Angeles Review of Books. Link to the full text here.

Posted in Filosofi | Leave a comment

Recension: Volti Subito (Virpi Pahkinen på Kulturhuset)

…något som är kroppsspråkets motsvarighet till det talade språkets ljudhärmande ord… läs mer här.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Om Nils Bergendal

”Det är som om han under stilla insisterande stoppat ett brev i våra händer som på något omöjligt sätt var skriven av planetens sista människa. The Name of Us gör det fullständigt klart att en sådan figur kommer att vara en bibliotekarie eller arkivarie. Först när historien är meningslös kommer den skrivas som allra bäst. Det är alltså inget att se fram emot, men väl något att se tillbaka från.” Mer om utställningen på Galleri Kontrast här.

Posted in Konst | Leave a comment

Den pågående undergången

Det brittiska författarparet Mike Berner-Lee, akademiker, och Duncan Clark, journalist, har skrivit en informativ och välargumenterad bok om klimatfrågan som nu kommit ut i svensk översättning. Den brännande frågan tar oss igenom problemet och dess bakgrund; beroendet av fossila bränslen och konsumismen. Den förklarar vad som hindrar oss från att handla och vad vi behöver göra. Studera den gärna, även om känsliga läsare bör avrådas. Mänsklighetens projekt att undvika att utrota sig själv går inte så bra. Läs, men ha inga illusioner om att boken kan förändra något. Det är, för att hårdra det hela, en helt meningslös bok. 

Det finns heller ingen större poäng med att undertecknad ska gå igenom olika scenarier om hur mycket den globala uppvärmningen kan öka innan stegringen blir okontrollerbar. Eller redovisa för hur drastiskt vi måste lägga om vår livsstil för att redan nu se till att vi inte passerar punkten från vilken det inte finns någon återvändo. ”Full fart mot undergången” är en rubrik från ett delkapitel i boken som summerar det hela tämligen väl. Och vi har väl redan varit där, så att säga, vid den förutspådda undergången: vid ”obekväma sanningar” och gravallvarliga varningar? Det hjälper inte. Det kommer inte att hjälpa. Klimatrörelsen kan sluta mässa. Världen lyssnar inte. Vi lyssnar inte. 

Vad är det som håller på att ske? Vadan detta lämmeltåg mot apokalypsen? En förklaring, som också framförs i Den brännande frågan, är att många antar att eftersom vi lyckades lösa det existentiella hot som kärnvapnen utgjorde under kalla kriget ska vi nog lösa detta också. Låt oss för en stund ta detta på allvar och lägga ifrån oss klimatböckerna. Om kärnvapnen födde en filosofi i sitt spår kom den till sitt kanske mest fulländade uttryck i den franske tänkaren Jacques Derridas artikel ”Ingen apokalyps, inte nu” från 1984. Texten är också ett vackert exempel på ett farmakologiskt tänkande, det vill säga ett sätt att förstå världen där varje gift också ses som ett botemedel, och 
vice versa. Hotet från kärnvapenkriget var på många sätt det enda som kunde avstyra samma hot. Logiken är lättast att förstå på en global nivå. Om något riskerar att leda till en total utplåning av det mänskliga ”arkivet” och symboliskt meningskapande, som Derrida menar, så är det detta vi måste ta som utgångspunkt för att komma fram till en lösning. I själva verket blir det till och med svårt att tala 
om något annat.

Det första giftet/botemedlet är ordet, som Platon skriver i dialogen Faidros. Kärnvapenhotet var för Derrida också ”fabulöst textuellt” (vilket också gjorde litteraturvetare och filosofer till experter i frågan). Kärnvapnen omgavs av tekniska kommunikationssystem samt retorik (avskräckningslogiken), men det var också textuellt eftersom ett kärnvapenkrig inte hade ägt rum och gick bara att tala och skriva om så länge det inte hade inträffat. Derridas råd var att angripa dessa textualiteter genom att begrunda frågan om hastigheter. Visst fanns det all anledning att skynda för att komma på ett svar, men en del av svaret kunde vara ett kritiskt inbromsande, ett mer långsamt samtal. Långsamheten kunde leda till välbehövd eftertanke och dekonstruktion av de språkliga system som utgjorde kärnvapnens fundament. 

Mellan raderna i Derridas essä står det klart att han förstod kärnvapenkrigets automatiska farmakologiska egenskaper. Höga hastigheter och ett sofistiskt (relativiserande och alltid gynnande de egna intressena) användande av språket utgjorde dess gift. Detta måste förstås mot en teknisk och politisk bakgrund. Tekniken hade på många sätt blivit för snabb, diplomati försvårades när ett potentiellt svar kunde komma genom ett knapptryck. Politiken riskerade också att gå vilse i den egna retoriken. Ett exempel på det senare var när Reaganadministrationen på fullt allvar trodde att ett kärnvapenkrig kunde ”vinnas”. Att sakta ned processerna och ifrågasätta retoriken var en nödvändighet för att undvika ett slut som inte ens skulle bli en apokalyps eftersom den inte skulle innehålla någon uppenbarelse eller avtäckande av ”sanningen” i en biblisk mening. Och allt detta måste ske inom den textuella värld som kärnvapenhotet skapat. 

Om vi nu vänder blicken tillbaka mot den globala uppvärmningen så står det klart att en kritisk långsamhet inte längre kan utgöra en terapeutisk motpol i förhållande till den automatiska snabbheten. Allt som har att göra med klimathotet verkar i stället vara sammankopplat med att vi sakta men säkert utför de handlingar som kommer att leda till undergången. Den stora frågan är i stället hur vi hastigt ska kunna ändra oss, en ovan tanke i ett tidevarv då vi ofta antar att allt i denna postindustriella värld går i en rasande takt. Här kan det finnas ett retoriskt problem när vi samtidigt åberopar hållbarhet, långsiktighet, återvinningsbarhet och kommande generationer. Problemen måste i stället ikläs termer av akuta nödvändigheter och snabba insatser, till exempel i att reducera koldioxidutsläppen. Hotet kommer från samhällets tröghet och ovilja att ställa om, nu. Vi har vant oss vid att hög hastighet inom politiken har setts som något negativt (under kärnvapeneran gick det så snabbt att det verkade som om datorer var på väg att ta över politikers beslut i krissituationer). Nu är det hög tid att omvärdera skräcken inför denna typ av automatism. Vi kanske till och med behöver tekniska system som reglerar vår energikonsumtion även om detta också innebär att nationers och individers politiska svängrum minskar. Den allra största risken är att talet om långsiktighet övergår i långsamhet, för då är vi redan förlorade.

Även om mänsklighetens undergång fortfarande utgör vår ”retoriska situation”, som i kärnvapeneran, så är den en i många hänseenden annorlunda retorisk verklighet. Inte minst eftersom verkligheten i detta fall är mer än textuell. Kärnvapenkriget kunde man bara prata om, men den globala uppvärmningen har redan inträffat och har haft katastrofala effekter. Det är också detta faktum som bidrar till känslan av att det språkliga egentligen inte spelar någon roll. Visst kan vi se igenom vår egen sofism och politikernas, kanske främst inom den rika världens konsumism, men det förändrar fortfarande inte vårt beteende. 

För Jacques Derrida kunde sanningen förstås i det kritiska utforskandet mellan lösa uppfattningar och fakta som kunde sammanställas på ett mer vetenskapligt sätt. Denna sanning fanns inte i undergången eftersom den innebar mänsklighetens hastiga slut. I den pågående diskussionen om klimathoten ställs vi dock inför det faktum att undergången redan påbörjats, långsamt, och att det därför också finns en risk/möjlighet att den i sig själv kan innebära en sanning, en avtäckande uppenbarelse, en apokalyps. Detta är inte nödvändigtvis något positivt och det stämmer att sanningen är ”obekväm/oläglig” som i titeln på Al Gores film. För sanningen har att göra med en skuld som är bortom ord men fortfarande inom existensen. Har vi möjligheter att förstå och ge uttryck för denna skuld i en västvärld som lämnat de religiösa parametrar som utgjorde skuldens retoriska premiss? Är religionens återkomst, hur perverst våldsam och nihilistisk den än må te sig, ett tecken på att skulden tvingar sig på oss igen i spåren av den globala uppvärmningens sanning? 

Derrida kallade kärnvapenkriget för ett ”absolut farmakon”, inte för att det skulle kunna ses som enbart ett gift, men eftersom det bara uppehöll sig på en textuell nivå, i alla fall tills den inträffade och efter det så uppehöll sig inte längre mänskligheten. Med den globala uppvärmningen måste vi lämna detta paradigm som sätter språket i en sådan central position, utan att för den skull hänge oss åt en naiv och spekulativ realism i vilken den mänskliga ståndpunkten nedvärderas. Vi närmar oss således, med stormsteg, behovet av en post-retorisk politik för mänsklighetens överlevnad. Det ”verkliga” har blivit ett farmakon i sig självt när radarparet gift/botemedel inte längre främst hänvisar till konstgjorda och kulturella artefakter som texten. 

Vi närmar oss den brytpunkt där endast hastig handling, snarare än debatt, kan förvandla katastrofen till en möjlighet till överlevnad i vår artificiella värld (för vad vi än gör kommer vi att leva med konsekvenserna att jordens klimat nu dikteras av människan, det finns inte längre någon klassisk ”naturlighet”). Den stora utmaningen blir hur vi vidmakthåller det demokratiska utrymmet när detta sker. Men demokratifrågan är också större än rätten till handel i en konsumtionsmening. Det är också därför det är viktigt att vi i väst påminner oss om att de globala effekterna av klimatkatastrofen sker efter fördelningar som vi bär med oss från den koloniala eran. Jordens fattiga får smaka på verkligheten först, så att säga. Och i ett tidevarv där frågan om skuld återkommer är det också vitalt att inse vår redan existerande skuld till dessa folk. Vem som kommer att påbörja det handlande som så akut krävs är svårare att se. Än så länge har miljörörelsen endast fött falska, om än så välmenande, Messiasfigurer.

Publicerades i Arbetaren Nr.46/2014

Posted in Filosofi | Tagged , , | Leave a comment

Om Nataša Jovičić och multisensorisk konst på Ateneum

"The Wounded Angel - Hugo Simberg" by Hugo Simberg - Unknown. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons - http://commons.wikimedia.org/wiki/File:The_Wounded_Angel_-_Hugo_Simberg.jpg#mediaviewer/File:The_Wounded_Angel_-_Hugo_Simberg.jpg

Licensed under Public domain via Wikimedia Commons

Skriver om Ateneums utställning ”Ängeln” för synskadade och för alla andra på Utställningsestetiskt Forum. Kurator var Nataša Jovičić och utställningen är baserad på Hugo Simbergs kända målning (ovan) Sårad ängel från 1903, den sitter upp till december 2014.

Posted in Konst | Leave a comment

Downton Abbey och klassmaskinen

Julian Fellowes, mannen bakom Downton Abbey, har en bakgrund som skådespelare. Nu är hans roll att vara försvarare av en uppdiktad konservativ samhällsordning. På så sätt har han mycket gemensamt i seriens Carson, en butler som tidigare var varietéartist men nu rynkar på näsan åt allt som kan rubba den paternalistiska bubblan som han lever i. Men gamla skådespelare likt Carson och Fellowes är dock dömda till ett liv där det förflutna hela tiden riskerar att göra sig påmint. Det är tur att de räddas av den rent igenom goda styrande ordningen. Carson av earlen av Grantham och hans fru och Fellowes av den engelska statsminister som 2011 adlade Downtons Abbeys skapare och gav honom ett säte i det brittiska överhuset, där gott bordsskick kommer råda när världen går under. Den allra största risken är nämligen att de goda och rättvisa aristokraterna sveps bort i samhällets förändring. 

Downton Abbey började produceras 2010, samma år som Cameron och det konservativa partiet återfick maken i Storbritannien och ett år efter Björn af Kleens uppmärksammade bok om den svenska adeln. Serien blev snabbt populär världen om, inte mist i Sverige. Under denna höst visas den femte säsongen. Handlingen kretsar kring ett adligt palats vid tiden före och efter första världskriget. Familjen samexisterar med en enorm tjänarskara och den godhjärtade blåblodiga earlen skulle verkligen behöva  RUT-bidrag. Liksom ett otal andra brittiska skildringar av denna tid ligger det okända för dörren. Ägor kommer att splittras, offer för en ohelig allians av bittra arbetare och modern kapitalismen. Tjänstestaben kommer att spridas för vinden, brutalt rånade på den säkerhet som de som styrde dem innan skänkte.

Det har riktats kritik mot Downton Abbeys silkeslena porträtt av vad Occupyrörelsen (salig i åminnelse) kallade den ”1 procent” av befolkningen som har enorma resurser. Visst finns det mycket att fundera över. Ta bara historien om Sybil, en av earlens döttrar, som vill bli sjuksköterska under kriget. Hennes farmor är oroad eftersom det kan leda till en farlig social exponering. Sybil gör det ändå, blir kär i en irländsk chaufför och straffas genom att dö i barnasäng. Men earlen och hans familj hittar alltid tillbaka till sina gyllene hjärtan. De accepterar till slut Sybils val och efter hennes död blir maken Tom del av familjen. Nja, till viss del i alla fall. Det går ju inte helt att fly från sin riktiga bakgrund. Tom inser dock familjens storhet och överger sin radikala vänsterpolitik och kamp för irländsk frihet. 

Downton Abbey har främst anklagats för att uttrycka nostalgi för ett svunnet klassamhälle där alla visste sin plats. En fatal felanalys som riskerar att säga att ett gott paternalistiska samhälle en gång existerat. Det som visas är snarare en konservativ fantasivärld som har lika mycket att göra med historien som Sagan om ringen har att göra med medeltiden. Dess egenhet ligger i att den verkligen är konservativ och inte del av den samtida högerns nyliberalism. Om det är nostalgi för något är det för en svunnen högerretorik.

Huset Downton Abbey fascinerar oss eftersom det visar en funktionerande klassmaskin. Här finns det goda anledningar till hinder och spärrar som gör att de olika delarna fungerar. Problem och komplikationer uppstår främst när komponenter i maskinen missförstår sina uppdrag och börjar agera och tänka på egen hand. Denna ordning är neutral på så sätt att alla verkar tjäna på den. Arbetarklassen, ”downstairs”, tas hand om och behöver således inte oroa sig för sådant som politik. Aristokratin lever visserligen i överflöd, men tar ansvar för helheten. Det är också de som hela tiden måste finjustera maskinen för att den ska fortsätta att rulla. En karaktär som Tom kan tas på nåder men moderna (läs vulgära) kapitalister och tidningsmän är kanske de främsta fienderna. 

Downton Abbeys harmoniska klassmaskin är  en invertering av det klasslösa samhället. Båda är lika fiktiva och kampen mellan de två bygger oftast på vem som mest övertygande kan lägga sin idé i det förflutna för att hävda att den äger en ”naturlighet” som vi kan längta tillbaka till. Det är visserligen svårt att föreställa sig att det klasslösa samhället skulle vara något bra underlag till en tv-serie. Måhända att det är med glädje som även vänstern ser konservatismen hitta tillbaka till sitt gamla jag, klara fiender är alltid välkomna, men om vi förväxlar detta med riktig historia är första slaget redan förlorat. Kom ihåg att perversa fiktioner har sin njutning så länge den inte förväxlas med verkligheten, i alla fall för de 99 procent som inte äger världen. 

Publicerades i Arbetaren Nr.42/2014

Posted in Film & TV | Leave a comment

Recension: Residual Bits of Sunlight (Örjan Andersson på Kulturhuset)

Läs min recension, ”Filmiskt fallande”,  av ”Residual Bits of Sunlight” på Kulturhuset i Danstidningen. Örjan Andersson stod för koreografi i samarbete med dansarna David Norsworthy, Jimmi Larsson, Paul Lee, Moa Westerlund och Daniel Whiley.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Recension: Niclas Sennerteg ”Hakkorset och halvmånen: nazister i Mellanöstern” (Natur & Kultur, 2014)

Fascinationen för ondskan har iklätt sig många skepnader under historien. Den drar och pockar, vill aldrig släppa sitt grepp. Efter andra världskriget har sinnebilden för en oändlig ondska ofta tagit sitt uttryck i historier, mer eller mindre faktiska, om överlevande nazister som tagit sin tillflykt till olika delar av jorden. Likt odöda zombies konspirerar de för att fortsätta sitt värv. 

Niclas Sennertegs utmärkta bok Hakkorset och halvmånen befinner sig på den nyktra änden av ett fält som lätt slår över i det spektakulära. Boken handlar om ett förbisett näste för nazister och tyska militärer efter andra världskriget: den arabiska Mellanöstern. De kom i hundratal för att hjälpa främst Egyptens och Syriens krigföring mot det unga Israel. Att det är en i flera hänseenden minerad mark som Sennerteg har gett sig ut på är han väl medveten om. Han gör redan i förordet klart att han förespråkar en tvåstatslösning i Palestina-Israelkonflikten. Vändandet och vridandet på frågan är så diplomatiskt att han aldrig riskerar att blir propagandist för antingen det ena eller andra sidan.

Det hela började med att Sennerteg kom över dokument som varit i den tyske generalen Wilhelm Fahrmbachers ägo. Fahrmbacher medverkade både i den lyckade ockupationen av Frankrike 1940 och den mindre lyckade invasionen av Sovjetunionen 1941, innan han blev chef över en armékår som deltog i byggandet av Rommels ”Atlantvall” mot en befarad allierad invasion av Frankrike. Efter kriget satt han fem år i fransk fångenskap, misstänkt för krigsbrott (på grund av behandlingen av franska partisaner), innan han fick återvända till Bayern. Det var en grånad och på inget sätt exceptionell yrkesmilitär som 1951 fick ett erbjudande att medverka till moderniseringen av den egyptiska armén som lidit ett dramatiskt nederlag mot numerärt underlägsna israeliska styrkor under kriget 1948–1949. Fahrmbacher blev en av de mellan 700 och 800 individer med bakgrund i Hitlertyskland som fick anställning i Egypten och Syrien.

Sennertegs bok är främst en gripande skildring av Egyptens samtidshistoria, med fokus på dess förhållande till Israel. I själva verket är undertiteln ”Nazister i Mellanöstern” en dramatisering av innehållet som förmodligen förlaget har gjort sig skyldig till. Generöst räknat upptar Syrien mellan 40 och 50 sidor av en 415 sidor lång bok. Och så kvarstår frågan om ”nazisterna”. Militära rådgivare har alltid varit en vanlig företeelse och många av dem som kom till Egypten, likt Fahrmbacher, var snarare medlöpare till det Tredje riket än ideologiskt övertygade nazister. Sennerteg medverkar i boken i själva verket till att avfärda de mest sensationella beskrivningarna av Egypten som ett ”nazistparadis”.

Hakkorset och halvmånen skildrar främst de smutsiga nät vävda av underrättelsetjänster där även klart uttalade nazister användes av de västliga makterna, bland dem den västtyska. Det var ett spel med pojkaktigt allvar, obefintlig moral och utan avgörande resultat. Till slut var det de höga diplomaterna som bestämde och ändrade den tyska kursen från vänlig inställning till arabvärlden till erkännande och militärt stöd till Israel. Och de tyska militära rådgivarna som Fahrmbacher basade över kom inte så speciellt långt i moderniseringen av den egyptiska armén, inte heller de ingenjörer som anlände senare för att bygga upp landets raketprogram. Egypten fick uppleva upprepade nederlag mot den israeliska militärmakten. 

Sennertegs avsikt har varit att skifta fokus från idén om Latinamerika som den avgjort största destinationen för ljusskygga överlevare från Hitlers maskineri. Detta gör han väl. Han påvisar inte bara den roll som dessa män hade i Egypten utan pekar också på att de medlöpare som stannade i Tyskland inte hade några större problem att inneha viktiga positioner. Den välbekanta frågan om ifall det rörde sig om övertygade ideologer eller opportunister kvarstår dock. I fallet Fahrmbacher verkar denne ha saknat ens den sinistra fantasi som skulle kunna göra honom en övertygad nazist. Han var först och främst militär och liksom många av sina tyska kollegor fick han åka utomlands för att arbeta när den tyska militärmakten avvecklades. Egyptierna, enligt egen utsago, gjorde inte något annat än vad både Sovjet och USA, som använde tysk militär expertis i början på det kalla kriget, gjorde utan att fråga alltför mycket om vad tyskarna gjort tidigare i karriären. 

Riktigt intressant blir först Sennerteg i sin omsorgsfulla utläggning om förhållandet mellan tysk antisemitism och det judehat som kom att blomma upp i arabvärlden under de förvecklingar som tillkomsten av staten Israel gav upphov till. Det var kanske inom propagandakriget mot Israel som de importerade tyskarna hade mest genomslagskraft. Och då främst genom den rabiate antisemiten Johann von Leers, som från 1955 anlitades av den egyptiska regeringen. von Leers, nazist sedan 1929, hade medverkat i den nazistiska propagandamaskinen och varit ”expert” på ”judefrågan” inom SS, en befattning som främst krävde ett patologiskt mindervärdeskomplex. Det var inte speciellt märkligt att många i Israel och i väst reagerade på att män som von Leers spred sitt hat också över Mellanöstern. Mer förvånande var, som Sennerteg visar, hur de ofta gjorde detta med både den tyska och amerikanska underrättelsetjänstens goda minne. Samtidigt avfärdar han amsagor om nazister som formade egyptisk politik och i någon större omfattning tränade arabiska gerillasoldater som skulle kämpa mot Israel. Verkligheten var, som så ofta, illa nog. 

Upplösningen av de tyska rådgivargrupperna i Egypten blev tämligen odramatisk. Egyptens kung avsattes i en militärkupp 1952 och ledaren för kuppen, Naguib, utmanövrerades snart av sin unge ambitiösa kollega Nasser som inte hade så mycket till övers för tyskarna, vilka hur som helst inte leverat praktiska resultat. Under 1957–1958 avvecklades den grupp som Fahrmbacher byggt upp. Då tyska officerare var välkomna i hemlandets militär igen var det inga större problem att flytta tillbaka. Fahrmbachers närmste man i Egypten, Oskar Munzel, blev till exempel en av Bundeswehrs högsta befälhavare. Det kalla kriget gjorde det mesta förlåtet. Nasser gick vidare mot nya konflikter med Israel och spydde ut antisemitisk propaganda efter eget huvud. Visserligen använde sig han sig av män som von Leers, men det var inte de tyska propagandisterna som konspiratoriskt dikterade politiken. Det fanns också lokala förmågor inom anti­semitisk svartkonst, som stormuftin av Jerusalem, Amin al-Husseini.

Den egyptiska samtidshistoria som Sennerteg berättar är fascinerande, liksom den bakgrund han ger till den av Israel upplevda kontinuiteten mellan nazisternas försök att utplåna deras folk och arabiska utfästelser om att förgöra den judiska staten. Detta är i grunden också långt mer intressant än idén om Mellanöstern som ett förlovat land för nazister. I fallet Fahrmbacher framstår det endast som en av få möjliga arbetsmarknader för någon med en cv som tysk general efter andra världskriget. Män som Fahrmbacher var, likt den långt större brottslingen Eichmann, mest skrämmande för den menlösa opportunism som förblindade bäraren inför varje moraliskt ställningstagande. 

Vi återkommer så till dessa nazister som verkar omöjliga att döda. Nazismen efter Tredje riket framstår mer och mer som ett imaginärt välde. Varför fascineras vi så till den milda grad av denna idé av nazisterna som ”överlevde”? Hur många filmer har spelats in om konspirerande nazister som vill återskapa ett skräckvälde allt sedan Pojkarna från Brasilien från 1978? För två år sedan kom till och med den finska Iron Sky, en film om nazister som tagit sin tillflykt till månen och som väntat på att återvända. 

Den logiska slutstationen är alltså, liksom i datorspelet Wolfstein från tidigt 1990-tal, nazisten som zombie: en odöd kvarleva som inte vill lämna vår  fantasi och som hela tiden riskerar att smitta oss. Och visst finns det till och med en samtida filmgenre runt nazizombien, likt den norska splatterfilmen med den slagkraftiga titeln Død snø från 2009. Är nazisten som vägrar att dö, nazisten som hela tiden flyr och fortsätter sitt värv, ett utslag av västvärldens ofullständiga bearbetning av traumat andra världskriget och den skamliga straffrihet som mötte många av förövarna? Lars von Trier försökte säga något liknande i Europa från 1991 innan han gav sig på andra och mer kontroversiella sätt att ”förstå” nazismen. Visserligen finns inget i Sennertegs bok som kan ge svar på dessa frågor, men det är en berättelse som trots sin gedigenhet och källkritiska nykterhet ändå inte kan undvika att leda till att dörrar öppnas längs fantasins smutsigaste korridorer. 

Publicerat i Arbetaren 18 oktober 2014

Posted in Historia | Tagged , | Leave a comment

Om Nina Canell och Lovisa Ringborg

Två texter om två vitt skilda konstnärer, Nina Canells Mid-Sentence på Moderna skriver jag om på Kunstkritikk och om Lovisa Ringborgs ”In the Belly of the Beast” på Cecilia Hillström i Konsten.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: Idiots (Björn Säfsten på MDT)

Läs min text om Björn Säfstens ”Idiots” (med Allison Ahl & Sebastian Lingserius) i Danstidningen.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Konstbildningsideal, demokrati och samtidskonst

Jag medverkar i Konstfrämjandets projekt ”Vad är konstbildning för dig?”. Min essä börjar så här:

Bildningsbegreppet existerar i en spänning mellan idén om att bilda sig om något och bildas av något. Ett förhållande som ständigt är relevant i relation till konsten. En aktiv och passiv roll byter plats i ett förvirrande spel med speglar. Men det är ett spel vars ingång upplevs som övervakad, inte minst av sociala och kulturella konventioner.

läs resten på Konstfrämjandets hemsida.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: Håkan Forsell ”Bebodda platser” (Arkitektur Förlag, 2013)

Min recension av Håkan Forsells ”Bebodda platser” som publicerades i åländska Ikaros 3-4/2013 finns nu online här.

13_34cover145x210

Posted in Litteratur | Leave a comment

Om Irving Penn

Skriver om Ingmar Bergman, tyngdkraft och Irving Penn (som ställs ut på Åmells under september) här.

Posted in Konst | Leave a comment

Om Sofia Ekström

Om Sofia Ekströms Is It Dark Already? på Galleri Riis i Kunstkritikk

Posted in Konst | Leave a comment

Vänstern och den politiska teologin

Ryktena om religionens död var överdrivna. Måhända ekar kyrkor tomma, men modernitetens sekulariseringsångvält har fått grus i maskineriet. Tecknen står att finna lite överallt: muslimsk fundamentalism, reaktionärt motstånd mot homosexualitet och, inte minst, ett teoretiskt intresse för kristendomen bland några av vänsterns främsta tänkare. Förklaringsmodellerna är många. Tveklöst ledde murens fall 1989 till en försvagning av de klassiska politiska ideologierna, vilket öppnade bakdörren för religionerna. En kanske viktigare faktor var postmodernismens attack mot absoluta sanningar. 

Resultatet är otvetydigt: kristendomen har återkommit till den politiska debatten på vänsterkanten. Och religionen ses inte endast som en styggelse eller ett ”folkets opium” som Karl Marx skrev, utan också som progressiv kraft.

För många av vänsterns förgrundsgestalter var det ingen tvekan om att religionen var något negativt. Den ryske anarkisten Michail Bakunin gick 1871 i polemik med den katolske italienske frihetshjälten Giuseppe Mazzini och vad Bakunin kallade ”politisk teologi”. Han menade att Mazzinis kristendom i slutändan alltid skulle komma framför folkets väl. Bakunin ville i stället utforma en politik som var materialistisk, världslig, och helt och hållet på folkets sida. 

Men även om Bakunin anklagade Mazzini för en farlig ”politisk idealism” hade han själv uppenbara problem att formulera sitt program utan inslag av just idealism, även om den inte uttryckligen förmedlades i kristna termer. Sanning, rättvisa och något som skulle kunna beskrivas som en allmän humanism var ordagrant ”heligt” för Bakunin.

För den tyske juristen Carl Schmitt, på den extrema högerkanten, var teologiska modeller något positivt. I texter som Politische Theologie från 1922 argumenterade han för att en politisk struktur alltid reflekterar den religiösa tro (eller avsaknad av densamma) som finns i ett samhälle. Det var alltså omöjligt att separera politiken från religionen. 

Schmitt såg den suveräna makten som ett uttryck för en förklädd bild av Gud och det moderna undantagstillståndet och det auktoritära beslutet som en version av det kristna miraklet. Men ”politisk teologi” i Schmitts tappning var ingalunda ett försvar av Mazzinis religiöst inspirerade frihetskamp. I Schmitts värld var ”det politiska” en sfär av antagonism mellan vän och fiende i vilken makten över politiska beslut, med påverollen som ideal, skulle kanaliseras till en auktoritär person. 

Den allt för ortodoxa religionen och det sekulära tillståndet var på många sätt lika illa (och hade dessutom många likheter) då skillnaden mellan fiende och vän upphöjdes till en absolut nivå snarare än att förbli relativ och i ständig kamp. Hans idé om politisk teologi var inte teologi som politik, utan en politik som använde sig av politiska maktideal som skapats inom kristendomen.

Under sent 1960-tal utformade en egensinnig tysk teolog, Johann Baptist Metz, en ny politisk teologi, denna gång med klar vänsterprägel. Men Metzs fokus var inte religionen i politiken utan politiken i religionen. Metz hävdade att kyrkan behövde bli mindre av en apolitisk privatsak (och mer revolutionär), till skillnad från Schmitt som ville göra politiken mer ”personlig” (och auktoritär). Metzs tankar skulle bli en av inspirationskällorna till 1970-talets katolska befrielseteologi. Det fanns dock en avgörande skillnad: befrielseteologerna, som Gustavo Gutiérrez, vände sig inte mot en apolitisk kyrka, utan mot en kyrka som hade tagit ställning för dem som redan hade den politiska och ekonomiska makten. De revolutionära prästerna kämpade för en kyrka som stod på de fattigas sida.

Den moderna politiska teologin var i stort en kamp mellan olika ideal. Religionen bidrog med idealism, även om det så bara var till dess form (som för Schmitt) i stället för till dess innehåll. Andra ideal utmanade, och utmanar, ständigt religionens roll: för vänstern var dessa sprungna ur upplysningens rationalitetstanke; idén att det fanns en absolut rationell ”verklighet” som inte kunde förklaras genom metafysiska modeller. För den rationella sekulära tanken var religionen en hopplös kvarleva från en svunnen tid. Men så skedde något. Den kristna teologin gjorde en oväntad återkomst i samtida filosofi, från Giorgio Agamben till Slavoj Žižek, Alain Badiou, Gianni Vattimo och John D. Caputo. I rum där få hade vågat tala om religion påbörjades en livlig diskussion om ämnen som tidigare varit tabu: tro, Paulus kyrkobygge och tolkningar av bibelns kärleksbudskap. Plötsligt framstod upplysningens absoluta rationalitet som ännu ett metafysiskt ideal.

Vad som skiljer det nya intresset för kristendomen från äldre upplagor är just förhållandet till idealismen. Under 1970- och 1980-talen ifrågasattes upplysningens ”rationalitet”, existensen av objektiva sanningar, inom vad som har kallats postmodernismen. 

Inspirationen för denna kritik var inte en längtan efter irrationalitet à la New Age, utan snarare en radikaliserad upplysningstanke inom vilken även det ”objektiva” ifrågasattes, problematiserade och kontextualiserades. Det var ett på många sätt framgångsrikt filosofiskt projekt. Snarare än religionens triumf har teologin inom filosofin återvänt som resultat av ”objektiva” sanningars kollaps. 

Teologin har alltså inte kommit tillbaka som en nygammal idealitet som erbjuder ett enkelt moraliskt och politisk alternativ. Snarare har teologin blivit ett sätt att utforska den samtida osäkerheten.

Det finns två huvudlinjer inom vänsterns nya politiska teologi, samt ett antal spännande stickspår. Å ena sidan står de, som John D. Caputo och Gianni Vattimo, som argumenterar för en ”religion utan religion”, en öppenhet mot livets osäkerhet och prövningar med hjälp av kristendomens kärleksbudskap, men utan några som helst formella trosbekännelser eller riter. Denna öppna ”postmoderna tro” (inspirerad av Jacques Derrida) argumenterar för en öppen, samtalande och reformistisk demokrati eftersom denna hela tiden kan omformas och ge plats för många olika röster. På så sätt, enligt Vattimo, uttrycker demokratin en större kristen ”sanning” än kyrkan, påven och andra formella strukturer kan. 

Det är också denna öppenhet för frågor, även beträffande tro, som gör att en religion utan religion tillsammans med demokratin kan vara en fortsättning på upplysningsprojektet. Det handlar således inte om att det finns en Gud som kan skilja rätt och fel, och som kommer att rädda oss, utan att vi alla är lika utlämnade i världen och därför måste ta hand om varandra och vårda en politisk ordning som tar hand om de svaga och uppmanar till dialog.

Den andra riktningen, företrädd av Badiou och Žižek, har en långt mer problematisk bild av det postmoderna arvet. För dem har dekonstruktionen av absoluta sanningar inte varit helt och hållet positiv. De vill återvända till absoluta begrepp som ”sanning”, även i den politiska sfären. Samtidigt inser de att varje ”återvändande” först måste ske genom ett nyskapande av ideala kategorier genom en händelse, en revolution. Speciellt Žižek har utvecklat en kristen bolsjevism som i retro-avantgardistisk anda kallar på en samhällsomstörtande händelse som i grunden kan skapa en ny verklighet som till exempel (förhoppningsvis) är utan kapitalism. Žižek tar inte främst sin teologiska inspiration från en klassisk tolkning av Jesus kärleksbudskap utan av tanken att vi nu befinner oss i en era utan Fadern och Sonen där det som återstår är den Heliga Anden som är det band som knyter samman människor och som gör att vi kan inse, paradoxalt, att det är här på jorden och i det världsliga som vi kan åstadkomma en förändring till det bättre. Vad denna förändring kommer att utgöras av är mindre klart, förutom att det är en revolutionär nollpunkt som kan skriva om allt.

Vad som förenar dessa olika riktningar är i grunden lika mycket som det som skiljer dem åt. Den auktoritära Fadern står inte att finna i den samtida politiska teologin vars företrädare ofta beskriver sig som ”kristna ateister”. Den gemensamma fienden är, liksom för Schmitt, radikala sekulära positioner likväl som religiös ortodoxi, då båda är lika beroende av metafysiska begrepp. Men den nya teologin skiljer sig från Schmitts idéer i det att det inte finns någon idealiserad politisk aktör. Överlag verkar det som om vi går mot en era av ”svag idealism” (för att parafrasera Caputos ”svag teologi” och Vattimos ”svaga tänkande”), även hos mer bombastiska företrädare som Badiou och Žižek, då ”svaren” på frågan om det politiska i allra högsta grad återfinns i en framtid som är ”öppen”.

Denna svaga idealism öppnar också fältet för en återkomst till det reflekterande etiska samtalet inom post-marxismen. Till vilken grad kan, till exempel, ändamålen helga medlen som i Žižeks revolutionsvurm? Och är de reformistiska mål som den postmoderna teologin presenterar starka nog att skapa en plats för den kärlek och omtanke som de vill placera i en central position i den politiska kampen? Det enda som är helt säkert är att vänsterns religiösa äventyr är långt ifrån över.

Publicerat i Arbetaren 22 augusti 2014

Posted in Filosofi | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Recension: Kalle Kniivilä ”Putins folk: Rysslands tysta majoritet” (Atlas, 2014)

Dokumentären Catastroika handlar också om privatiseringar och lånar sitt namn efter den term som vissa med svart humor använde för att beskriva perioden då Sovjetunionen skulle förvandlas till en liberal marknadsekonomi. Nyordet har bildats av ”perestrojka” och ”katastrof”. Perestrojka var namnet som sovjetledaren Michail Gorbatjov gav sina ekonomiska reformer i slutet av 1980-talet, bokstavligen: ombyggnad. ”Kata” i ”katastrof” betyder ”ned”. Katastrojka blir såldes synonymt med nedmontering, rivning snarare än konstruktion. Det ryska 1990-talet var onekligen katastrofalt för gemene man, samtidigt som en liten oligarkisk elit understödd av ekonomiska konsulter från väst lyckades köpa upp det allmänna för en spottstyver.

Priset för de oansvariga privatiseringarna betaldes i ekonomisk misär och inflation på över 2 500 procent, drastisk sjunkande livslängd (vid ett tillfälle var medellivslängden 58 år samtidigt som pensionsåldern var 60) och likaledes sjunkande födslotal. Till råga på allt fick ryssarna genomlida en förödmjukande resa från att ha varit en av världens två stormakter till att bli en banarepub­lik, med en – ofta stupfull – president som inte tvekade att låta militärens pansarvagnar kuva parlamentet.

Kniivilä skriver övertygande om hur många ryssar ser den allvarlige renlevnadsmannen Vladimir Putins tid vid makten som något av en räddning. Ekonomin har vänt och Ryssland kan åter kosta på sig stormaktsfasoner vid dess gränser. Välståndet har onekligen ökat och det finns fler ansatser till åtminstone en början till rättvisare fördelning av statens intäkter. Folk har fått det bättre, så länge de är tysta.

För dem som Kniivilä träffar har ordet demokrati ”förlorat sin betydelse”. De som för närvarande har makten, i stor utsträckning samma oligarker som tidigare, har lyckats med att sätta likhetstecken mellan demokrati och kaoset på 1990-talet. ”Ordning och reda” har ersatt demokratin, den starke mannen har ersatt suputen. Nu kan ryssarna till och med kosta på sig att se tillbaka på den totalitära sovjettiden med sentimental nostalgi, samtidigt som de njuter av billiga semesterresor till Turkiet, något som hade varit helt och hållet otänkbart för sovjetmedborgare. Det är bara 1990-talet som ska raderas ut och täckas över, något som givetvis spelar den rådande eliten i händerna då de avancerade till toppen med tveksamma medel under ”demokratiseringen”. 

De omfattande demonstrationerna 2012 i de större städerna visade att inte alla ryssar var villiga att svälja likhetstecknet mellan demokrati och katastrojka. De var välutbildade, välinformerade, men också med större ekonomiska resurser. Putins svar blev, som Kniivilä skriver, att vända ryggen mot Moskva och de andra metropolerna och luta sin statsapparat mot Rysslands ”tysta majoritet”. Det var de som kunde skrämmas med ekonomisk kollaps, manipuleras med propaganda och imponeras med populistiska investeringar. 


Kniivilä
 beskriver hur konspirationsteorier har ersatt nykter politisk analys i Ryssland, som på så många andra ställen. Frimurare, muslimer, homosexuella eller västvärlden i stort, är i maskopi mot Ryssland. Cynismen har upphöjts till vishet, ingen kan lita på någon. Men som oftast med konspirationsteorier är kanske det största problemet att fel konspiration åsyftas; en banal dimridå i syndabocksform. Som Kniivilä beskriver har det inte saknats verkliga sammansvärjningar i rysk politik och de med pengar har fått makt till den grad att ”skiljelinjerna mellan makt och pengar till slut mer eller mindre har suddats ut”. 

Det är dock inte helt klart i vilket utsträckning som ryssarnas ”tysta majoritet” egentligen tror att Putin är höjd över varje misstanke. I Kniiviläs bok framstår det mer som om de har tagit ett beslut att vara passiva i utbyte mot en regim som verkat vara någon slags garanti för att undvika det kaos som nyliberala reformer hjälpte till att skapa i Ryssland under 1990-talet. Det är, som Kniivilä medger, ett beslut som det är svårt att fördöma utan att själv ha erfarenhet av samma situation. Om bara Putin kan hålla ekonomin flytande är det nu inte otroligt att han sitter kvar till 2024. Vad som kommer att hända med ryssarnas frihet under tiden, speciellt för utsatta grupper som homosexuella, är svårt att sia om.

Tecknen går mot ett ökande totalitärt styre i en blandning med nyliberalism som inte är så märklig mot bakgrund av att 1970-talets militärdiktaturer var de pölar i vilka den nyliberala ideologin först ynglade av sig. För att hålla hemmaopinionen glad kan ju alltid den ”starke mannen” Putin ge sig ut på några militära äventyr som har alla möjligheter att lyckas så länge väst inte synar hans kort. 


Kontinuiteten
 med Sovjet framhålls också i dagens Ryssland, enlig Kniivilä. Arvet från sovjettiden kan ge Putin den legitimitet som det demokratiska underskottet gör att han saknar. En målande exempel i Putins folk är regimens produktion av en enhetlig, officiell och således tillrättalagd historiebok för alla ryska gymnasieskolor. Putins argument är att de tidigare författats med hjälp av utländska pengar för att sprida en felaktig bild av Ryssland för den egna befolkningen. Kniiviläs slutsats levereras med ett för honom sedvanligt understatement: ”Ideologiskt sabotage och yttre fiender. Den som var med på sovjettiden har lätt att känna igen sig i världsbilden.” Till och med Josef Stalin har fått en renässans. Enligt opinionsinstitutet Levada sade varannan ryss i april 2013 att de hade en ”positiv eller huvudsakligen positiv uppfattning” om den gamle diktatorn.

En ekonomisk kris som får demokratiskt styre att framstå i mörk dager, en längtan efter både ett förhärligat förflutet och en ”stark man” som kan leda landet genom oroliga tider. Detta gör att Ryssland av i dag, även om det är ett steg som Kniivilä inte tar, lätt kan föra tankarna till en europeisk mellankrigstid. Men parallellen är missvisande. Historien behöver inte upprepa sig, framtiden är kapabel att uppfinna sina egna katastrofer. Och det är kanske till framtiden vi borde dra jämförelserna. Riskerna för att södra Europa under nyliberala diktat kommer att utvecklas i en rysk riktning bör inte försummas. Om tio år är det inte omöjligt att vi läser liknande reportageböcker om Grekland, om en avdemokratisering i sakta mak som producerar en befolkning av avpolitiserade och passiva medborgare som låter sig imponeras, eller låtsas vara imponerade, över en simhall som det styrande partiet bygger med skattepengar och inviger under sina egna fanor.

Det mest påtagliga resultatet av att en befolkning blivit passiv framstår, i Kniiviläs tappning, som att all tillit försvinner från samhället. Nog är det allvarligt när medborgare inte litar på sina politiker, men än värre är det när folk också mister all tro till varandra. Den som bara litar på sig själv är ensam, och ensamma människor kan med lätthet göras ofria. När Kniivilä tar bussen från den lilla staden Sjumerlja öster om Moskva märker han att chauffören har fäst en video­kamera vid vindrutan vänd mot vägen. Om olyckan skulle vara framme kan han i alla fall bevisa att det inte var han som gjorde fel. Chauffören har slutat bekämpa sin passiva tendens, men funnit ett helt naturligt sätt att försöka göra sin egen situation så säker om möjlig. Frågan är om rädsla går att kombinera med lugn och ro i det långa loppet.

Vi återvänder till den Thukydides som Castoriadis parafraserade i Catastroika. I sin  Historia om det peloponnesiska kriget återger Thukydides ett begravningstal av statsmannen Perikles över de fallna i ett atenskt krig. ”Vi ska se lycka”, säger Perikles, ”som frukten av frihet och frihet är frukten av mod, men vi får aldrig glömma bort krigets fasa” (artikelförfattarens översättning). Mellan passivitet, frihet och mod (och fasa) ryms kanske inte bara Ryssland utan också stora delar av Europas framtid i ekonomiska krisers härjningar. 

I alla länder där demokratiska skyddsmekanismer nedmonteras med allsköns ursäkter kommer det att våras för figurer som Putin. Bäva månde alla som är på väg att bli en hunsad majoritet.

Publicerat i Arbetaren 5 juni 2014

Posted in Litteratur | Leave a comment

Recension: Nuccio Ordine ”L’utilità dell’inutile” (Bompiani, 2013)

Min recension av Ordines lovskrift över nyttan av ”onyttan” går nu att läsa på Arbetets hemsida. Det blir mycket om kortsiktighet och lite om överskottets mystik.

Posted in Filosofi, Litteratur | Leave a comment