OBS-essä om Den koloniala simskolan på P1

Det går nu att lyssna på (och läsa) min OBS-essä ”Crawl – en kunskapsimport från kolonierna” som sändes 11 mars. 

Posted in Inland | Leave a comment

Om ”Klee/Aguéli” på Moderna

Nu går det att läsa min recension av utställningen på Moderna museet där verk av Ivan Aguéli och Paul Klee möts, se texten på Kunstkritikk

Posted in Konst | Leave a comment

Vad vet berättaren?

Samtidens tendens att å ena sidan hävda att form dikterar innehåll, men å andra sidan låta formen förbli en osagd självklarhet, skapar floskeltyngda klassificeringar som stannar vid fördomar och stereotyper. Och vi kommer inte närmare att förstå innehållet heller. Blicken stannar vid ytan. Hudfärg, klasstillhörighet eller genreindelning blir både det första och det sista i analyser som i de flesta fall bekräftar slappa antaganden. Ett exempel är deckaren, denna ständigt närvarande mall för berättandet som inte bara nått stor popularitet i Sverige utan också blivit en exportprodukt. Vad säger deckarens form om vår samtid?

Svenska litteraturkritiker brukar tala om kritikens kris, det vill säga en slätstrukenhet inom den egna yrkeskåren. Det är fint att någon idkar självkritik, men problemet rörande form är något som har konsekvenser lång utanför litteraturen. Samhället i stort riskerar att bli oförmöget att ifrågasätta klassifikationer och begrepp; aktiviteter som är kritikens kärna. Resultatet kan bli ett land där inget eller ingen kan vara mer än representant för en yta, tillhörighet eller övertygelse. Formens förmåga att diktera innehållet blir till slut en tvångströja. För att använda deckarens språk: Vem är då skyldig till formen? Vilka brott döljs i berättandet?

I kulturen är det inte sällan som genre- och klassbegreppen överlappar varandra. Det finns som bekant kultur som till sin form anses som ”fin” och annan som anses som ”populär”. Detta är något som accepteras tämligen odramatiskt av de flesta så länge det finns en blandning, och det stämmer också väl in i ett samhälle som genomsyras av ett medelklassideal. Men vad är det egentligen som utgör skillnaden mellan det fina och det populära, mellan elitens kultur och folkets? Det är en fråga som ofta har att göra med vem som berättar. Och detta är inte en fråga som enbart handlar om person, i vårt personfixerade tidevarv. Det handlar också om perspektiv. Från vilket perspektiv formuleras kulturen som vi konsumerar? 

Populärkulturens flaggskepp, deckaren, är en genre som drar frågan om berättaren till sin spets, då det handlar om ett brott som läsaren har all anledning att förvänta sig ska lösas. Deckaren har setts som en naturlig motpol till ”finromanen”, en form besläktad med 1900-talets modernism. Men denna uppdelning har också komplicerats av den sedan några år återkommande idén om tv-serien – många är just deckare – som kan ses som ett återtåg till den episka och ”berättande” 1800-talsromanen.

Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue från 1841 brukar beskrivas som en av deckargenrens urtexter. Verkets berättare beskriver hur detektiven C. Auguste Dupin löser ett till synes olösligt brott genom sin enorma slutledningsförmåga. Dupin kan till och med berätta för berättaren vad denne tänker på genom att analysera vad som borde ha varit hans associationsbanor. Poes texter skiljer sig från den stora 1800-talsromanen, Balzacs och Tolstojs vindlande berättelser, genom att göra ett avsteg från författarens allvetande perspektiv. 

Han framförde berättelsen genom ett förstapersonsperspektiv. I stället för författaren som gudslikt rör sig mellan karaktärer och tider håller sig den deckargenre som Poe hjälpte till att skapa på en mer realistisk nivå. Författaren verkar först inte veta mer än vad hans berättare gör. Allvetandet har helt enkelt flyttat in i en av historiens karaktärer: den briljante detektiven förmedlad direkt eller genom en beundrande åskådare. Och bakom den skarpsynte detektiven döljer sig ofta författarens smickrande självporträtt. 

Detektivgenrens populariserande av förstapersonperspektivet skulle i sin tur bidra till än mer radikala steg i 1900-talets modernism, där författare på allvar försökte göra sig av med det gudslika och allvetande perspektivet. Nu skulle den person som romanen följde (första person), eller berättades av (tredje person), skildra världen genom hans eller hennes begränsande glasögon. Varken författaren eller läsaren skulle veta mer än denna person. 

Realismen handlade mer om att skildra människans begränsningar och oförmåga att förstå handlingen, som i verken av James Joyce, Franz Kafka och Virginia Woolf. Livet var en gåta, utan lösning. I stället var det förhållandet till olösligheten, kanske främst de psykologiska effekterna av att inte vara allvetande, som intresserade den modernism som i mångt och mycket fortfarande bestämmer vad som anses som ”finkultur”. 

Böcker och filmer som inte har någon lösning, kanske inte ens någon fråga, och som mer försöker spegla ett sinnestillstånd, har en privilegierad ställning och vinner priser. Den upplevda ”smalheten” är också återspeglad i färre läsare och tittare. Avsaknad av lösning och svar leder till att verken ses som ”svåra”, något som också understryks av att de stämningar de ofta försöker spegla skildrar hur ångestfyllt det är att överges utan just lösningar och svar.

Finkulturens avsaknad av ”svar” har också lett till en situation där det ofta framställs som om själva processen att skapa denna kultur är på samma sätt omöjlig att förklara. När det gäller deckare finns däremot en uppsjö av manualer, från Carolyn Wells The Technique of the Mystery Story från 1913, till fliken ”Deckarskolan” på Camilla Läckbergs hemsida. Att skriva deckare framställs som ett hantverk, till skillnad från finlitteratur som ses som konst (och således framställs av romantiska konstnärer som inte kan förklara sig utan hänvisar till inspiration och intuition). 

I deckarmanualerna kan vi till exempel få lära oss att fördelen med att ha en polis som huvudperson är att ”han eller hon på ett naturligt sätt kommer nära brottsutredningen” (Läckberg). Ett annat sätt att säga detta är att huvudpersonen på ett trovärdigt sätt måste kunna vistas i en rad olika miljöer och få tillgång till sådant som en vanlig person inte har tillgång till för att förstapersonsperspektivet och allvetandet på något rimligt sätt ska kunna samsas. I nyligen aktuella tv-serier har det bland annat handlat om en präst (Grantchester) och en psykolog (I ondskans spår). Journalister har annars varit populära, förmodligen eftersom många deckare har skrivits av just journalister. 

Ett råd som sällan ges är att försöka förflytta deckargenren in mot andra populärvetenskapliga genrer på nedgång. Men detta sker, ständigt och med en sådan framgång att det verkar som om deckaren ofta livnär sig på sina grannars bekostnad för att skapa ett slags komplex ”supergenre” förmögen att svara för hela det populärkulturella berättandet. Detta är synnerligen tydligt i två paradoxalt nog tämligen olika områden: reseskildringar och bygde- eller hembygdslitteratur. Dessa existerade under en stor del av 1900-talet utan kriminella handlingar, men har nu i stor utsträckning förvandlats till kulisser för deckare. 

När det gäller hembygdslitteraturen handlar det ofta om att täcka in en lokal marknad och ge folk möjligheter att läsa om sig egen miljö genom ett välbekant format (ofta i reaktion mot ett medieklimat som ignorerar allt utanför storstäderna). I en hårt nischad deckarmarknad kan det bästa försäljningsargumentet vara just detta. Det samma gäller för vårt intresse att läsa om exotiska miljöer, inhemska såväl som utländska. En mer utbredd medvetenhet om kolonialismens problem och ett ifrågasättande av maskulina äventyrsideal har lett till en spektakulär krasch för den klassiska reseskildringen. Även den internationella thrillern, med dess ständiga rörelse mellan städer, framstår som mer och mer omodern efter kalla krigets slut. Fåtöljresenären hänvisas i stället till deckaren med exotisk bakgrund. 

Två samtida brittiska tv-serier, Mord i paradiset och Fortitude, illustrerar deckarens kolonisering av det exotiska och hur brottsutredarens perspektiv övertagit det som tidigare tillhört den långväga resenären som söker svar om en obekant orts mysterier. Önskan att uppleva det exotiska kvarstår, samtidigt som risken med den uppenbara exotiseringen i den verkliga världen är att de omtalade plötsligt kan ge svar på tal. Lösningen kan vara att uppfinna en fantasi om det främmande som så uppenbart är påhitt att ingen hänsyn behöver tas till verkliga människor. Mord i paradiset utspelar sig på en fiktiv västindisk ö, Sainte Marie, som verkar tillhöra Frankrike men där alla pratar engelska och brittisk polis sköter rättskipningen. 

I Fortitude rör det sig om en arktisk utpost som verkar tillhöra Norge men där, igen, alla pratar engelska och en polisman från London, med amerikansk accent, kan dyka upp. Varken Saint Marie eller Fortitude är troliga representationer, vilket inte är överraskande, då reseskildringar alltid varit mer intresserade av det annorlunda än av realism. Som reseskildringar i allmänhet säger de mer om avreseorten, i detta fall Storbritannien med dess koloniala arv, än om destinationen. 

Vissa deckarserier, som till exempel Fortitude, har också anlagt ett tredjepersonperspektiv, vilket knyter dem närmare det klassiska tv-dramat, såpoperan, likt Game of Thrones. Just Game of Thrones framgångar är dock ett tecken på att såpoperan verkar förmögen att försvara sig och inte helt koloniseras av deckargenren. 

Men klassiska deckare som håller sig närmare en eller två personers perspektiv, likt Mord i paradiset och True Detective, sneglar inte tillbaka på 1800-talsromanen på samma sätt som såpoperan. Det är inte det episka berättandet som, potentiellt, kan skapa intressanta genreförskjutningar. Dessa inträffar oftast, som i serien True Detective, genom ett performativ ifrågasättande av förstapersonperspektivets allvetande. Det tar sig uttryck i ett potentiellt skyldigt allvetande där det insinueras att berättaren (och här blir det tydligt att berättaren gestaltar författaren) vet så mycket om brottet eftersom denne har haft något med det att göra. 

Att berättaren eller den huvudperson som berättaren rör sig genom inte ska vara skyldig till brottet är en kardinalregel i många deckarmanualer. Ändå introducerades tricket redan 1926 i The Murder of Roger Ackroyd (eller Dolken från Tunis som den fick heta på svenska) av Agatha Christie. Bortsett från intressanta tidsförskjutningar och vackert foto (denna gång på en identifierbar exotisk plats – Louisiana) skapas mycket av spänningen i True Detective genom antydningar av just ett sådant skyldigt allvetande. Samma sak gjorde också avslutningen av den haussade serien Twin Peaks så skräckinjagande. 

På ett sätt är den skyldige berättaren kanske en ärligare representation av författaren eller dramatikern än modernismens oförståelse inför det som sker. Självbiografier kan ge uttryck för vilsenhet utan att göra sig till (även om de sällan gör det), till skillnad från fiktiva verk som utgörs av världar som har skapats för ett eller annat syfte. Vad som är tydligt är att det skyldiga allvetandet i allmänhet ger upphov till en högre finkulturell stämpel. Det populärkulturella formatet fylls med en berättarteknik som ger det en annan vikt, trots att det skyldiga allvetandet i allra högsta grad är en produkt av deckargenren och inte en främmande ”erövring”. 

Den skyldige berättaren når på något sätt fram till samma resultat som den modernistiske antihjälten som famlar i mörkret utan att finna lösningar. Om berättaren är skyldig kan vi aldrig med säkerhet veta allt. Det till huvudpersonen inflyttade allvetandet ifrågasätts. Vi lämnar det gudomliga perspektivet där gåtor får svar. Detta sätter själva frågan om brottet i perspektiv. Är det ens nödvändigt att ha ett brott för att berätta en historia? Kan det inte räcka med lite vanlig socialrealism? Den skyldige berättaren ger ständigt upphov till frågor, vilket förmodligen är anledningen att så få deckare löper hela linan ut med denne arketyp. Men antydningar kan räcka en lång väg.

Kunskapen om att berättaren i viss mån alltid är skyldig, och att allvetandet övergår till mer begränsade perspektiv, är en av den moderna och samtida litteraturens största lärdomar. Här spelar deckaren alltså med på två olika hörn, dels i en typ av berättarteknik, dels i kritiken som de flesta deckarnas klichémässiga berättande och falska realism kan ge upphov till. Men för att komma i närheten av att förstå detta måste formen analyseras. Ett ifrågasättande av den rådande fokuseringen på innehållet är lika viktig för samhälls- som självkritiken. Det finns alltid en demokratisk relevans i att ifrågasätta vad berättaren vet, eller påstår sig inte veta. Frågan kan, och bör, vändas mot oss själva. Vi bidrar alla till att skapa berättelse om inte bara våra liv, utan även om de runt omkring oss.

Axel Andersson, publicerat i Arbetaren 43/2015.

Posted in Film & TV, Litteratur | Leave a comment

Experimentlära

Det finns inga misslyckade experiment så länge experimenterandets högsta uppgift är att generera något oväntat. Visst kan ett experiment brista i vetenskaplig eller annan mening, men även misslyckandet att skapa ett enkelt experiment för att bekräfta eller avfärda ett antagande, en hypotes, kan leda till upptäckten av något nytt. Det beror på vilka perspektiv vi anlägger. En individ eller en grupp må misslyckas med en uppgift, men genom detta misslyckande ändå indirekt visa på något annat som tidigare var okänt. Kanske något om mänskliga relationer. Det finns alltid ett eller annat som vi kan lära oss.

Drömmen om det ”oväntade” i experimentet är att det ska utgöra ett genombrott av något slag. Att vi ska föras bortom det på förhand givna. Den amerikanske filosofen John Dewey förespråkade ett utbildningssystem i vilket individen genom aktiv inlärning fostrades till människa och medborgare snarare än till någon som var förmögen att utföra det ena eller det andra arbetet. Alternativet, det som Dewey protesterade mot, var ett system i vilket eleven och studenten fostrades till att följa traditionen, att göra något eftersom samhället ”visste” att detta var rätt. Sanning, enligt Dewey, var inte sällan maskerat tyckande. Utbildning är också ett av de områden där samhället reproducerar sig självt. Ofta finns det i samhället en rädsla för en misslyckad reproduktion, en ängslan inför det oväntade som kan sätta rådande normer i nytt ljus. I ifrågasättandet skymtar den aktiva eleven och den aktiva medborgaren. En demokrat, med andra ord; någon som medverkar i att forma sitt eget öde. 

Makten över begreppet ”experiment” är politisk. Naturvetenskapens strikta regler kring experimentet är i allra högsta grad nödvändiga inom mycket av forskningen, men de har fått någon slags ensamrätt över experimentets formulering. Misslyckande i andra sektorer beskrivs ofta avfärdande som ”experiment”, inte sällan om det är omöjligt att gå tillbaka till utgångsläget. Men hur går det då att skapa det oväntade? Eller ska det oväntade avskrivas som 1900-talesmodernismens avlidna skötebarn? Det är svårt att lyckas formulera en ordning inom vilken det finns misslyckade experiment, och göra detta positivt. Samtidigt är det nödvändigt, framför allt för pedagogiska institutioner. Om inte dessa kan lära ut en öppenhet för det oväntade kommer de inte att reproducera något annat än det vi redan känner till, vilket vore ett verkligt misslyckande. Naturvetenskapen är inte den enda experimentpraktiken. 

Tanken om det banbrytande experimentet riskerar också att framkalla bilder av den avantgardistiske konstnären och dennes yviga gester. Det är viktigt att återvända till Deweys idé om demokrati. Att experimentera fram det oväntade har lika lite att göra med subjektiv genialitet som med strikta regler. Att endast exceptionella personer kommer fram till exceptionella resultat, och då utanför institutioner, är dock en vanlig tanke i pedagogiska sammanhang där vissa förväntas vara mer framgångsrika än andra. Och här maskerar sig inte sällan köns- och klassförhållanden i koncept som intelligens. Ett verkligt experimenterande samhälle bereder samma rätt till alla att aktivt utmana normer och traditioner, en rättighet som också leder fram till en experimenterandets etik: vår skyldighet att inte förvägra någon annan samma rätt.

1900-talets konstnärliga avantgardism i väst skapade ett fåtal pedagogiska institutioner som på allvar undersökte John Deweys idéer om pedagogik i samband med elevers aktiva experimenterande. Två av dessa, Bauhausskolan i Weimartyskland (1919–1933) och Black Mountain College i USA (1933–1957), hade dessutom mycket gemensamt som knyter samman den europeiska och den nordamerikanska modernismen. De fostrade en rad exceptionella konstnärer som paradoxalt nog ofta ses som individuella genier trots att de passerade genom institutioner som aktivt motarbetade antagandet om den singulära och professionella begåvningen. De som utmanade traditionen har blivit återförda i den.

Eva Díaz, författare till en ny bok om Black Mountain College, beskriver hur en framväxande längtan efter ”tradition” och en svårdefinierad ”ordning och reda” under det europeiska 1930-talet omöjliggjorde institutioner likt Bauhaus, som tvingades stänga efter nazisternas makttillträde. Samtidigt öppnade Black Mountain College i ett mer tillåtande klimat i USA, en institution som snart fick John Deweys välsignelse då han gick med på att sitta i dess styrelse. Ett antal personer som varit involverade i Bauhaus kom också till Black Mountain, mest kända bland dem var konstnärs- och pedagogparet Anni och Josef Albers. Men, så klart, det tillåtande klimatet hade sina begränsningar. Trots att colleget var litet överlevde det mot alla odds. Det var inte ackrediterat inom universitetssystemet, gav inga betyg och led av en konstant underfinansiering som, till slut, fick dörrarna att slå igen 1957.

Samtidigt hade Black Mountain en absolut central roll i inte bara USA:s kulturella liv, utan långt utanför landets gränser. Där undervisade paret Albers, John Cage, Merce Cunningham, Buckminster Fuller, Clement Greenberg, Willem de Kooning, Walter Gropius, Robert Motherwell och Charles Olson. Bland eleverna fanns Robert Creeley, Kenneth Noland, Robert Rauschenberg och Cy Twombly. Men viktigare än denna lista med ”exceptionella” figurer var den roll som Black Mountain hade för att vårda experimentets goda namn.

Eva Díaz, som är konstvetare på Pratt Institute i New York, har i sin bok, betitlad The Experimenters (Experimenterarna), gjort en djupdykning i tre olika pedagogiska projekt på Black Mountain. Hon undersöker den undervisning samt experimentpraktik som genomfördes av Josef Albers (veteranen från Bauhaus), kompositören John Cage (känd och ökänd för sitt stycke där pianisten sitter tyst framför pianot i 4 minuter och 33 sekunder för att publiken ska kunna uppleva alla andra ljud som musik) och den utopistiske uppfinnaren Buckminster Fuller (som i cybernetikens spår ville designa ett nytt teknokratiskt samhälle). Díaz läsvärda bok karakteriseras av en viss underförstådd förvåning över hur olika dessa personers experimenterande var. Och visst fanns det skillnader, det är viktigt att understryka att Black Mountain, eller Bauhaus för den delen, kan karakteriseras av denna brokighet. En av de gemensamma nämnarna var öppenheten för det oväntade och för olikheter.

Först och främst är det givetvis avgörande att Black Mountain som pedagogisk institution uppmuntrade experiment, vilket också gjorde att lärare med vitt skilda idéer kunde anställas. Detta var, så att säga, ett experiment i sig själv. Albers tankar karakteriserades av dynamism och ständiga upptäckter, men hans konst byggde på minutiösa övningar för att bekanta sig med material i vilka experimentet hade en avgörande roll för att skapa en ny estetisk och praktisk ordning.

Cage, bland annat inspirerad av zenbuddism, ville bygga ordningar för konstnärliga föreställningar som öppnade för slumpen, experimentets oväntade komponent var ett slutresultat snarare än bara en del av processen.

Visionären Fuller trodde att fördelningen av jordens resurser kunde lösas rationellt med hjälp av design. Experimentet hjälpte till att avtäcka vad vi inte visste, för att logiskt kunna lösa designpolitiska frågor. Det tre hade lite gemensamt, som sagt, förutom intresset för experiment. Men, viktigast av allt, de befann sig på en institution vilken, trots all friktion och inte utan bråk, under en viss tid kunde tolerera sådana olikheter.

Hur kommer det sig då att Black Mountain College kunde fungera som ett experiment med så vitt skilda idéer om experimentets roll? Ett antagande i fallen Albers, Cage och Fuller är att ingen av de tre hade som syfte att odla fram exceptionella konstnärer. Albers gick så långt att han kallade konstnärlig originalitet för ”forcerad individualism” och en inte speciellt intressant sidoprodukt av personlighet. Cage, inspirerad av amerikansk liberal anarkism, var mer intresserad av individualism, men hans performances byggde på att göra framförarens intentioner oviktiga. Och i Fullers något galna totala projekt hade visserligen individer viktiga roller att spela i utforskandet av ny design, men målet var att skapa något vars konstruerade form speglade det som redan existerande i naturen. Således var hans geodetiska kupol (ett förslag till en ny byggnadsform) en avbild av planetens sfäriska form, i likhet med hans andra uppfinningar var det inte menat som ett subjektivt uttryck.

Individen stod i centrum för Albers, Cage och Fuller, men inte det subjektiva uttrycket. Igen var det Albers som kanske mest elegant uttryckte det när han sade att individen måste (åter)utbildas för att befrias från vanors ok. När detta hade lyckats skulle individen befinna sig i en position där han eller hon kunde vara fri att välja. Att bara följa sin ”egen” subjektivitet (som förmodligen främst utgjordes av klichéer) konstituerade inte ett val. Och valet som sådant var demokratins hörnsten, grundförutsättningen. Albers uppmanade sina studenter att framför allt inte göra saker som liknande de han gjorde, och han bjöd också in lärare vars konstnärliga idéer inte överensstämde med hans egna, så att studenters själva skulle kunna välja vilka råd och uppfattningar som var viktigast för dem. I linje med John Deweys tanke utbildades inte individer till vissa professioner (inte ens till att bli subjektivt uttryckande konstnärer), utan till att bli aktivt medverkade och självständiga delar av en social helhet.

Den remarkabla frånvaron av både genidyrkan och idén om vissa individers medfödda och överlägsna intelligens, som verkar ha karakteriserat mycket av livet på Black Mountain stämmer också väl överens med en etisk experimentell kulturs inneboende krav att inte inskränka andras möjlighet att experimentera. Och det var utan tvekan lättare att nå till en sådan praktik om slutresultatet inte skulle vara den exceptionella subjektiviteten. Samtidigt, vilket vi inte ska sticka under stol med, var också den mer romantiska amerikanska abstrakta expressionismen viktig på Black Mountain, och Eva Díaz bok hade blivit mer utmanande och intressant om hon också analyserat hur företrädare för denna rörelse kunde samexistera med de andra. Där fanns det långt större olikheter. Men det är lätt att göra antagandet att den typ av subjektivitet som även figurer som Willem de Kooning eller Robert Motherwell ville frammana skiljde sig från den självbiografiska subjektivitet som genomsyrar mycket av vår samtida konst. Den demokratiska idén om det lika värdet i olika människors val förutsätter att det inte är individens singularitet utan deras allmänmänsklighet som sätts i första hand. Experiment blir på samma sätt också mer intressanta och skapar en brygga till naturvetenskapen. Ju större möjlighet att upprepa ett experiment, desto större dess relevans. Konsten, i dess romantiska tolkning, har annars fostrat idén om det singulära experimentet, endast genomförbart en gång.

Bauhausskolan och Black Mountain College förtjänar att skrivas in i en historia av experimenterande, något som Díaz med hennes fokus på olikheter bidrar till. Detta betyder att de, som uttryck för demokratiska idéer, mycket väl kan återuppstå i nya former och misslyckas på nya intressanta sätt. Det värsta som kan hända är att de blir fångna i en bild av det förflutna, endast uttryck för mellankrigstidens och efterkrigstidens västliga modernism. Det är så de oskadliggörs. Om de i stället kan ge inspiration till nya sätt att ordna pedagogiska praktiker här och nu kan deras radikala politiska potential tillvaratas.

I Sverige och på många andra håll är de konstnärliga utbildningarna nu stadda i en förändring där de ”akademiserats” i allt större grad. Konstnärer ska uttrycka sig och utvärderas som andra forskare, det ses som viktigt att institutionen kan bedöma om studenten kvalificerar sig för professionen. Ibland vore det också intressant att utvärdera om dagens utbildningar, inte bara för konstnärer, kvalificerar sig för att utbilda demokratiska, och experimenterande, individer.

Axel Andersson, publicerat i Arbetaren 41/2015.

Böcker: Eva Díaz, The book The Experimenters: Chance and Design at Black Mountain College (University of Chicago Press, 2015)

Frederick A. Horowitz och Brenda Danilowitz, Josef Albers: To Open Eyes (Phaidon, 2006)

Posted in Konst | Leave a comment

The Ethnographer of Fantasy (on Woody Allen’s Irrational Man)

The middle-aged philosophy professor Abe Lucas (Joaquin Phoenix) pulls up to a liberal arts college in Newport in an old Volvo, liberally helping himself to the content of his stainless steel hip flask containing vintage single malt. The young students move along a mock-US version of already mock-Tudor English castle-like university buildings, peering out of quaint leaded glass windows and bouncing, in the fashion of deer, through the vaulted arches and prim lawns, only marginally weighed down by their textbooks in continental philosophy. The faculty move in a more sedate fashion, but the ripple of excitement is there as well. The new arrival is preceded by his reputation as a Romantic alpha-male, promising to bring an injection of Viagra to campus. And the middle-aged women with dreams of Andalusian sunsets with some Hemingway incarnation, and a final escape from husbands who have merged into their easy chairs, gather around.

There is a general promise of licentious behaviour unleashed by the stranger-coming-to-town story. The professor is also known to sleep with students. These young women pine to get away from the dullness of inexperience on offer by their contemporaries of the other sex. Here is someone who has travelled the world, can speak about Kant, cite Emily Dickinson and who carries a big darkness in his heart that makes him in equal measures the image of worldly masculinity and puppy-like abandonment. The professor, on the other hand, is quite aware of having lost his mojo, whatever it was. He is an impotent washed-out alcoholic and his Weltschmerz has, by now, become pure cliché, almost obstructing the fact that it never was anything else.

The audience need not worry about missing any piece of this narrative mise-en-scène; Woody Allen makes use of pedagogical voice-overs and overly didactic dialogues to bring everyone on board. This is not the moment when we need to think. Thankfully, it will all get (a little) more complicated. The plodding artlessness remains, also in the cinematography with its accentuated predictability, but the plot eventually takes on twists to jolt the film from the mundane. This takes time, something that curiously works to make so much artlessness into an art itself, an art evoking no little degree of pleasure. First Allen needs to set up the implausible intertwining of two narrative strands, in themselves Allenesque hobbyhorses: the romance between the older man and the younger woman and the perfect murder. When these two are finally brought out to cancel each other the bubble of the clichés bursts, an event containing the largest enjoyment of them all.


Emma Stone plays the role of the inexperienced college girl Jill with painful accuracy. However, Joaquin Phoenix struggles more with his persona tortured between Kant and Dostoyevsky. His potbelly is his most convincing character trait, and Phoenix walks as though he is guided by it, developing a gait shaped by poorly digested Romanticism. But for the most part he is searching for a way to make his professor credible. Stone, on the other hand, skilfully brings out absolute banality. For Phoenix’s character the question is allowed to linger: can someone really be so wildly hackneyed? The minimal mimetic requirements of this kind of drama, which really makes very few claims for realism, are not even reached. A comic actor would have succeeded better, someone who like Owen Wilson can raise male vacuity to levels superseding one’s expectations. Phoenix is too serious in a situation when only wackiness could have saved the false gravitas.


The problems of the role of professor Lucas are also accentuated by Allen refraining to take the more overt pot shots against pseudo-intellectualism that are so present in the early part of his oeuvre. Here we are offered a smorgasbord of innate pretensions that would have brought the young Allen to a foaming rage. But now he evidently has other concerns. This is all somewhat difficult to comprehend, like Hemingway going to the corrida to solve a crossword puzzle missing out on all that afternoon death. Granted, it is an entertaining crossword puzzle, but still.

Irrational Man is a good example of how Allen in this later stage of his career has focused on showing his skills as an ethnographer of fantasy. This has often concerned a fantasy of space, notably cities as in his films from London, Barcelona, Paris and Rome constituting what can be named the “tourist cycle.” There is little attempt to let Newport play such a part here, instead it is the fantasy of the generic New England liberal arts college that is mercilessly spread in an etherized state across Allen’s table. A setting epitomized by receptions in the types of rooms that Edith Wharton had already satirized close to a century ago, now with the added insult to injury that the protagonists all clutch pint-sized plastic tumblers. But the main fantasy is not even this place, but the one of the stranger in town, the Romantic man and the perfect crime, fantasies that are brought together to undo each other.

In making films ostensibly about the audiences’ most gaudy expectations about reality Allen is with a Zen-like precision approaching the pure art of a picturesque cinema that wishes to look like our cinematic imagination of the world while not hiding that it is this that it is doing. It is thus doubly mediated, and, in contrast to the Hollywood mainstream, self-conscious. But it is, of course, not all scenography. When they work best the plots are performative of a point that links to the fantasy, like the recursivity in Midnight in Paris (2011) connecting to the idea of the city as a pamplisest. Also Irrational Man functions in this manner, to great effects despite its reliance on didacticism. Allen mines philosophical, literary and moral rumination and threads these strands back into the plot; clichés meet clichés. This is probably also the most likely explanation why he resists taking the expected swipes against pseudo-intellectualism: This attack has become mediated and part of a more complex representation of a picture than when Allen was appearing in his own works. Ironically, this makes it at times a bit too clever and therefore flat, but it remains engaging all the same, especially by its finale.

By Axel Andersson. Published in Film International, 5 October 2015

Posted in Film & TV | Leave a comment

Om Helen Mirra

Läs min recension, ”Tid omvandlad till konkret rumslighet”, av Helen Mirra på Nordenhake på Kunstkritikk

Posted in Konst | Leave a comment

Konst och film

som på film

Sen påminnelse om min essä ”Som på film” i Konstperspektiv Nr. 2 2015. Skriver om Patrik Aarnivaara, Morten Andenæs, George Méliès, Sergej Eisenstein, Carl Dreyer, Andrei Tarkovskij, Edward Hopper, Cindy Sherman, Sean Cubitt, Werner Herzog, Stanley Cavell, Giorgio de Chirico, Michelangelo Antonioni, René Magritte, Gregory Crewdson och Alfred Hitchock. Även Rembrandt och Vermeet seglar förbi. Ej på nätet, men här finns en text jag skrivit om Aarnivaara, och en om Andenæs, och en om Crewdson samt en om Herzog.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: Ape Culture (HKW, Berlin)

Aporna sitter djupt försänkta i grubblerier, ungefär som den vältränande mannen i Auguste Rodins staty Tänkaren. Men i ena handen håller de mänskliga kranier, nu mer som Hamlet i funderingar kring döden. Detta är en del av konstnären Klaus Webers stora installation Shape of the Ape som trängs med en uppsjö andra håriga primater i Ape Culture, den stora aputställningen som pågår just nu på Haus der Kulturen der Welt i Berlin. De gamla grekerna brukade beskriva människosläktet som ”vi de dödliga”. I Webers tappning är det inte lätt att gissa sig till vad aporna tänker på. De sitter på gamla luntor. På en av dem står det ”Darwin” efter mannen vars namn blivit synonymt med idén om människan som en mindre hårig och upprätt variant av just apan.

I ett videoverk bakom de tänkande aporna visar Pierre Huyghe den japanska makaken Fuku-chan som återvänt till sitt jobb som servitör i en restaurang i Fukushima. Hon är iförd en uttryckslös ansiktsmask, peruk och mänskliga kläder och rör sig graciöst genom den tomma lokalen, som efter katastrofen och evakueringen befriats från mänskligt liv. Ytterligare ett dubbelbottnat in-och-utvändande av förhållande mellan apa och människa. Vad tänkte människorna egentligen när de byggde ett kärnkraftverk vid en jordbävningskust eller tränade djur till att bli våra slavar? Varken Webers, Hyghes eller någon annan i den uppsjö av samtidskonstnärer som arbetat på temat kommer med några svar, så klart. De ställer frågorna.

Utställningen har satts samman av två curatorer, Anselm Franke och Hila Peleg. Förutom konst, i den södra delen av den stora salen, har de skapat en stor pedagogisk väggbok med sexton uppslag i den norra delen. Här blandas texter, böcker och videor för att kasta en historisk blick över förhållandet människa-apa genom vetenskapen och samhället i stort. Franke och Peleg hämtar mycket från den amerikanska feministen, biologen och filosofen Donna Haraways idéer. Haraway har sedan mitten på 1980-talet skrivit texter där hon briljant läser in den politiska kontexten i vetenskapliga bilder och teorier. Ett exempel är apan som platshållare för den raskodade (koloniala) eller könskodade kroppen. Haraway har också konsekvent utmanat den strikta tudelningen mellan genrer och existenser, vetenskap och studiet av kultur, samt djur, människor och maskiner.

Franke och Peleg är också uppriktigt intresserade av apors kultur, deras tillverkande av redskap och sociala konventioner. Men detta representeras i ”forsknings­delen”. Det är osäkert om apor gör konst eller bara kan bli objekt för konsten. En video av apor som signalerar genom att ruska på träd skiljer forskningen från det kreativa materialet. Urvalsprocessen har dock uppenbarligen skett utan apmedverkan, vilket är allt annat än ett putslustigt konstaterande.

Haraway tror inte på subjekt-objektskiften för att motverka orättvisor. Ingen eller inget kan ta den andres plats utan att också själv förorsaka orättvisor. I stället vill hon nysta upp härvor av frågor för att undersöka gränslandet mellan bild, symbol och verklighet. Men i den märkliga uppdelningen mellan ”forskning” (ett slags curatoriellt-journalistikt författande) och samtidskonst, som ofta kännetecknar de inflytelserika utställningarna på Haus der Kulturen der Welt, finns det hos curatoterna uppenbarligen en kvarvarande tro på binära modeller. Den är lyckad på några förmodligen inte helt förutsedda sätt. Här visas samtidskonstens obesvarade kärleksaffär med den typ av teori som för det mesta återfinns på universiteten. Det är fortfarande svårt att samtala över den praktisk-estetiska uppdelningen. Samtidigt är konsten fortfarande relativt fri, när det teoretiska trätt åt sidan, att genomföra sina beprövade subjekt-objekt-revolutioner som trots Haraways varningar ibland kan vara befogade.

Att för en tid och med full förstålelse för handlingens omöjlighet ta någons annans plats ger oss en chans att förstå de komplicerade förhållanden av makt, kärlek och aversion som binder oss till ting och varelser. Vissa förhållanden är till exempel vårdande, inte minst i förhållanden till alla möjliga sorters djur nu när människan till den grad påverkat den globala miljön. Vi kan inte undfly den ansvarsposition som vi befinner oss i, hur mycket vi än önskade att det var på något annat sätt. Kanske måste vi se skillnader mellan människor och andra arter mer genom dialektiska rörelser där mötet mellan dessa ger upphov till nya politiska och moraliska frågeställningar. Visst kan forskning i olika former komma fram till detta också, men påfallande ofta så är teorin påfallande ointresserad av praktisk empati. Aporna kan vi bara trösta med ett: släkten är värst!

Publicerat i Arbetaren 25/2015

Posted in Konst | Leave a comment

Arbete och sport

Vad är förhållandet mellan arbete och sport? För Frederick Winslow Taylor var det enkelt. I sportsammanhang sågs det som förkastligt att inte göra allt för att vinna, att ge upp var att svika. I arbetslivet gällde i praktiken det motsatta. När den entusiastiske sportutövaren med vinnarskalle återvände till fabriken försökte han eller hon göra så lite som möjligt. Om arbetaren verkligen ansträngde sig skulle denna nu möta kamraternas förakt. Bättre att rätta sig i ledet och ta det lugnt. För arbetaren, vill säga. Taylor, som utbildade förmän, ville att arbetarna skulle anstränga sig lika hårt i fabriken som de gjorde på gräsplanen när de kämpade för att vinna en match. Då skulle, antog han, produktionen fördubblas. Det krävdes disciplin. Och förmannen skulle bli som tränaren i ett lag.

För uppgiften att förvanda arbetarna till lagspelare med vinnarmentalitet beväpnade sig Taylor med ett stoppur. Hans teknik byggde inte främst på att sprida en känsla av att målet, ökad produktion, var något att rationellt sträva efter. Produktionsökningen skulle ske genom övervakning snarare än genom motivering. Arbetarna var i hans tycke ofta ”så dumma och så flegmatiska att de mentalt liknade oxar”, vilket också var anledningen till att de utförde djuriskt repetitiva arbetssysslor. De skulle övervakas av förmän som studerade deras minsta rörelser för att finna de mest optimala mönstren. 

Det gällde att radera ut allt det som var personligt och spontant i arbetarens förhållande till uppgiften eller maskinen så att denne inte hamnade åter i sin ”naturliga” såsighet.

Taylors metod presenterades i bästsäljaren The Principles of Scientific Management 1911 och Taylor fick en -ism döpt efter sig – som vid sidan av den närbesläktade fordismen präglade produktionssystem under 1900-talet i så vitt skilda samhällssystem som USA:s kapitalism, Hitlertysklands nazism och Sovjetunionens kommunism. 

Den klassiska marxistiska uppfattningen om sport och idrott var att de hade utvecklats för att komplettera samhällsmaskinen. Den moderna kapitalismen ledde till ”uppfinningen” av moderna sporter som fotboll i den industriella revolutionens vagga: Storbritannien. Dessa sporter kompenserade arbetarna för slitet vid det löpande bandet och gav lite frisk luft, samtidigt som just lagsporter var ett utmärkt sätt att lära dem att inordna sig i hierarkiska system där deras rörelser bestämdes av en tränare (eller ”coach” på nysvenska). Överklassen spelade tennis eller andra typer av sporter där ledarskapsförmåga tränades och som gav upphov till sammanhang där eliterna kunde socialisera. Den nymarxistiska Frankfurtskolan skulle ta denna sportkritik ett steg längre. Dess företrädare argumenterade för att den moderna sporten bara hade till syfte att förvandla utföraren till en kugge i ett maskineri. Sport var reaktionärt. Idrott gick an så länge målet aldrig var att ta tid, vinna och eftersträva mätbar perfektion; så länge den förblev en lek, med andra ord. 

Kritiken som framförts mot marxistisk sportanalys är att den är allt för grovhuggen. Moderna sporter har blivit vida spridda även i länder som i huvudsak inte är industrialiserade, även i länder som har hävdat att de är kommunistiska. Också sportens förmåga att alienera oss från våra rätta jag har setts som överdriven. Vi kan välja om vi vill sporta eller inte. Förgrundsgestalter inom sporthistoria, som Allen Guttmann, har sedan länge argumenterat för att modern sport endast är en spegel av samhällets modernitet med dess specialisering, rationalisering, byråkratisering och mätbarhet. Den enda skillnaden är att sport utövas utan annat mål än det som den själv definierar. På så sätt, som aktivitet utan mål, är den motsatsen till arbete. Det som skiljer sport från utövande av sådant som litteratur eller konst är att de senare aktiviteterna tyvärr kräver publik. Sporta går att göra själv och utan att bli konsument av något, i princip. Och många gör det själva, nu kanske mer än någonsin. Tränar och tävlar, men ofta med smådatorer runt handleden som registrerar allt från hastighet till puls. Det är heller inte en slump att de äldre begreppen ”motionera” och ”konditionera” har ersatts av just detta ”träna”, som ligger närmare sportens tävlingsbegrepp. 

Frågan om sportens syfte är alltså central i sammanhanget. Är det samhället som skapar vissa sporter för att de överensstämmer med en viss typ av ekonomisk produktion eller är sport en av få oaser bortom ändamålsmässigheten? Varken vulgärmarxismen eller den liberala idealismen kommer med någon tilltalande analys. De misslyckades redan från början med att försöka förstå sportutövarnas bevekelsegrunder i mer eller mindre moderna samhällen där tävlingar inte främst är del av ritualer. 

Redan från tidig modern tid finns det berättelser om dåtidens underklass, betjänter och andra, som målmedvetet utförde fysiska stordåd i hoppet om att bli belönade. Under 1500-talet växte intresset att mäta hastigheten på löpare, de betjänter som vanligtvis sprang vid sidan av herrskapets vagn. En irländsk löpare ska ha sprungit 24 svenska mil på 42 timmar för att hämta medicin åt sin arbetsgivare, för vilket han belönandes med kläder. Snart började också personer slå vad om att de kunde gå eller springa en viss sträcka på en viss tid. Ett exempel kommer från Storbritannien där 1670 en man utlovat att han kunde gå (inte springa) åtta kilometer på hästkapplöpningsbanan Newmarket på mindre än en timma. Han förlorade med en halv minut framför kungen, hovet och en stor folksamling vilket tyder på den nya sportidéns popularitet – i alla fall bland åskådarna.

Hästkapplöpning var en av de första ”riktiga” moderna sporterna. Att fira betjänters fysiska bedrifter var kanske i längden problematiskt för eliten. Visserligen reds hästarna av underklassen, men det gick ändå att säga att det var hästen som ”vann”. Och hästen tillhörde överklassen med samma naturlighet som avlandet och fascinationen för stamtavlor i hästvärlden var intimt förknippat med adelns självbild. Det var också hästsporten som drev på en mekanisk utveckling när det gällde allt mer precisa ur. Vid mitten av 1800-talet hade sporten bidragit till uppfinningen av ett stoppur som kunde registrera halva sekunder. 

Under just 1800-talet och vid början av 1900-talet genomlevde sportvärlden ett försök att separera de som tävlade för ekonomisk ”vinning” (”professionella”), det vill säga underklassen, från de i de övre klasserna som kunde finansiera sitt sportande med privata medel (”amatörer”). Amatöridrotten var fin. Bara amatörer tilläts i de flesta nationella och internationella mästerskap. Deras sportutövande skulle inte ha något mål, men målet med amatörreglerna var tämligen genomskinliga. Även den liberale Allen Guttmann går rakt på sak och kallar dem instrument för ”klasskrig”. Att han sedan avfärdar dem som en ”anomali” inom modern sport kan dock ifrågasättas. Modern sport har alltid dragits med frågan om vem som gör vad, och varför.

Frederick Winslow Taylor var själv en hängiven sportman. Med stoppuret i hand försökte han analysera sin egna och andras insatser. Han uppfann också nya sportredskap. Att taylorismen delvis föddes ur denna fascination är något som sällan diskuteras i sportvärlden, där det hellre pratas om hur den moderna sporten genomgått en ”taylorisering” än att den har varit med om att ge upphov till den samma.

Dagens ekonomiska arbetsförhållanden benämns ofta som post-tayloristiska. Det vill säga att vi lämnat bakom oss stoppurets diktat och förmännens disciplinering. En sanning med modifikation, vilket spärrvakter och hemtjänstbiträden kan vittna om. Medelklassen, både i anställning och i det ”kognitiva” prekariatet av frilansare, slipper i större utsträckning stämpelklockor och bjuds in att hitta ”flexibla” lösningar för sin arbetssituation. En arbetsprocess där individen till synes står i centrum, även om resultatet ofta är ett utelämnande till anonyma och implicita riktlinjer där arbetsinsatsen helst ska överstiga förväntningen. Ökad produktivitet är fortfarande viktigast. 

Det lavinartade intresset att ”taylorisera” sin egen sport eller idrottsutövning, hjälpt av nya digitala tekniker, kanske främst inom medelklassen, är en fascinerande samhällsutveckling. Bland dem som har tid och pengar att motionera eller konditionera sker detta mer och mer just i formen av ett disciplinerande ”tränande”. Det framstår som om det lika väl kunde, vilket enligt Frankfurtskolan vore mycket bättre, ske i formen av lek. Även rent vardagliga aktivteter som att gå och sova låter många nu övervakas digitalt för att på ett sportsligt och vetenskapsmässigt sätt kunna utvärderas. 

Målet, syftet, med sport är något som kanske aldrig kan separeras från makten över målet. Disciplin kan vara en positiv upplevelse, ibland rent av livsviktig, främst av allt när vi själva får bestämma hur vi ska disciplinera oss. Och privatvärldens disciplinering i motionen är ett av få områden inom vilket de utövande kan få känslan av att de själva bestämmer målen för sitt agerande (och kan se konkreta resultat). Sport kan således bli en sfär av självbestämmande. Eller så är det en kompensation för en ny slags arbetsprocess, lite taylorism för att stå ut med post-taylorismen. Skillnaden mellan en radikal och en reaktionär mening av samma begrepp är hårfin. Det är också en av anledningarna till att debatter om förhållandet mellan kroppskultur och socialism kommer att bli än mer viktiga. 

Den löpningsfrälste Göran Greider kallade, i en intervju med PM Nilsson i Expressen2013, löpning för en vänsterrörelse. En övning i hushållning och planekonomi och en återgång till den fysiska gemensamheten i kroppsarbetandet. Om Greider romantiserade arbetarkultur, vilket han senare beklagade, så gjorde han det i ett intressant sammanhang – Guttmann kallar hela den moderna sportrörelsen för en ”rationalisering av romantiken”. Det är här som mätbarheten möter idealen i en märklig paradox. Men det är lätt att missta frågan för akademisk och abstrakt bara för att den är paradoxal. 

Den internationella sportvärlden utgör också en ekonomisk verklighet som många av utövarna från den globala arbetarklassen förhåller sig till. I Latinamerika finns fotbollsskolor där utövare från späd ålder tränas i industriell omfattning för att säljas till Europa, ofta för att förbättra familjens ekonomiska situation. Även om oddsen må vara små att lyckas hela vägen och att bli en ny Lionel Messi, så kan denna typ av sporutövande ha ett helt rationellt mål. Ett mål som bekvämt döljs bakom ”kärlek” till sporten, i vilken sportstjärnor förvandlas till romantiska hjältar. Det är ett av ytterst få sätt att resa från slummen till astronomisk rikedom. Ett arbete, med andra ord, där arbetaren kan drömma om kompensation för slitet. 

Sport saknar sällan mål som inte i vidare mening hänger samman med samhällets struktur, vilket inte betyder att sporten, träningen och motioneringen är ett enkelt resultat av hur samhället ser ut. Många gånger har sporten också påverkat samhällets utveckling, som i stoppurets uppfinning eller Taylors idéer. Vad som kommer att bli konsekvenserna av självdisciplineringen bland, företrädelsevis, de som gått in i post-tayloristiska arbetsprocesser är än så länge för tidigt att säga, men att vi löper in i ”urkommunismen”, med Greiders självmedvetet utopistiska ord, är tyvärr inte så troligt. Arbete och sport kommer att fortsätta vara ett obekvämt radarpar i det moderna samhället. 

Axel Andersson, publicerat i Arbetaren 10 maj 2015

Posted in Historia | Leave a comment

Dödens teater (Livrustkammaren)

Från ingressen: ”Livrustkammaren visar en utställning om dramaturgin vid kungliga begravningar, från Gustav Vasa till Gustav V. Välgjort och intressant, anser Axel Andersson, med vissa funderingar över re-reproducering och teatralitet.” Läs mer här

Posted in Historia | Leave a comment

Recension: Vildanden (Dramaten)

”… mycket oväsen på vägen när 1800-talsdammet storstädas från förpackningen.” Läs min recension i Arbetet.

Posted in Teater | Leave a comment

Recension: Piano piano (Kenneth Kvarnström, Örjan Andersson och Ina Christel Johannessen på Kulturhuset)

Ett nordiskt drömsamarbete utan skyddsnät… läs mer i Danstidningen.

Posted in Dans | Leave a comment

Recension: Byung-Chul Han ”Trötthetssamhället” och ”I svärmen” (Ersatz, 2013 och 2014)

Du kanske har sett dem? På landsortsbussen, tåget och tunnelbanan, på konditorier, lekplatser och i vardagsrumssoffan. Ansiktena spöklikt upplysta av telefonernas och surfplattornas metalliska sken. Kropparna rör sig knappt. Bara nervösa fingranden på tingesten i handen. Resten av världen utanför vålnadernas sfärer framstår som mindre verklig, även om vi förstår att den där greppbara verkligheten kanske är allra mest främmande för dem själva. Du har sett dem och är förmodligen en bland dem. Ett digitalt upplöst subjekt, ett offer för framstegens verktyg som förvandlats till diktatoriska tamburmajorer. En hopplös representant för en döende mänsklighet. Som om varje steg mot smartare maskiner per automatik sker på bekostnad av människors ökande dumhet.

Den koreansk-tyske filosofen Byung-Chul Han har observerat fenomenet och hans små vackert skulpterade skrifter om detta sprids nu över världen. Här i Sverige ska Ola Wallin på Ersatz ha en eloge för förläggandet och översättandet av Trötthetssamhället (2013) och I svärmen (2014) (se Rebecka Kärdes kulturspalt i Arbetaren nr 6, 2015).Det är givetvis viktigt att ny filosofi, speciellt den som betraktar det nya samhället, lyfts in i den svenska diskussionen. Samtidigt går det att fråga sig vad Hans projekt, med dess dragning mot en konservativ kulturkritik, egentligen leder till. Men låt oss först återvända till det upplösta subjektet.I Trötthetssamhället avhandlas den digitala erans patologier, främst uppmärksamhetstörningar och utbrändhet. 

I Hans tolkning står vi inför en infarkt av ”det samma”. Det finns inget nytt, inget utanför, inga främmande kroppar som smittar oss. ”Den immunologiska tidsåldern” är över. Det negativa eller det annorlunda har försvunnit i en likhetsöverdos där ett ”positivitetens våld”, alltför mycket av det samma, skapat den rådande passiviteten. Det som vi fått i utbyte av det ”digitala”, som en utökad förmåga till multitasking, avfärdar Han med befriande direkthet. Djur behöver förmågan att göra många saker samtidigt, för människor utgör den inget civilisatoriskt framsteg. 

I svärmen undersöker den sjuka nutidsmänniskans subjekt. Svärmen är det som kommit efter modernitetens ”massa”. I svärmen är ett antal subjekt sammankopplade, men de lyckas aldrig nå en helhet som också äger en ”själ” eller ”ande”. De är ”förensligade” människor som visserligen behåller individualitet, men har mist all innerlighet. Massans sammanslutning kunde också leda till maktövertaganden, något som svärmen har tappat förmågan till. Svärmens individer kan bara reproducera den rådande ordningen. Dessa subjekt är stadda i en lika tröttsam och smärtsam upplösning och existerar i ett samhälle helt utan den distans som är grundförutsättningen för att bibehålla den offentliga sfären. Subjektet, eller ”det självoptimerande projektet”, har reducerats från medborgare till konsument som programmeras och kontrolleras av den psykomakt (makten över våra neurala banor) som tagit över efter biomakten (makten över det fysiska livet). 

Vad bör göras? Den koreansk-tyske filosofen har i dessa två nya verk lyckats kombinera heideggeriansk modernitetsskepsis med teknikdeterminism à la Marshall McLuhan så framgångsrikt att det känns som om vi lika gärna kan dra något gammalt över oss och de apparater vi är fastklistrade vid. Eller så kan vi uppbåda nog med koncentration för att läsa essäistiska utläggningar, likt Hans texter, som i det närmaste verkar symptomatiskt korta. Detta skulle då utgöra ett slags palliativ vård, vård i slutskedet när ingen bot finns, av våra oreflekterade, oanständiga och fördummade subjekt. Ett tillfälligt avbrott i den nedgående spiralen eller åtminstone känslan av att vi med en större själslig klarhet kan närma oss undergången. 

Han är i gott sällskap. Det vill säga: den här typen av ondgörelser över vårt digitala tillstånd börjar nu bilda en egen genre bland företrädelsevis manliga akademiker skolade i traditionell humaniora. Samtidigt går det inte att förneka att de ofta lyckas beskriva något som i grunden borde oroa oss. Men frågan om vad som bör göras blir ofta hängande i luften.

Eftersom Byung-Chul Han driver tesen om ”negativitetens” borttvinande sätter han sig också i situationen där det blir svårt att argumentera farmakologiskt, det vill säga utefter principen att all teknik är lika mycket botemedel som gift. Den traditionen har varit starkare i Frankrike än i det Tyskland där Han lever och verkar. En framträdande gestalt är Bernard Stiegler. 

Hans argument liknar på många sätt Stieglers (utan att det finns hänvisningar till fransmannen) förutom att Stiegler, i likhet med Gilles Deleuze tror att vi måste leta efter nya vapen på samma ställe som förtrycket kommer ifrån. Det handlar således om att styra om det ”digitala” så att det i stället gynnar individblivande, gemensamhet och omsorg om varandra, politiken och miljön. Men denna möjlighet är svår att se om teknik ses som programmerad att alltid uppnå samma resultat oavsett våra försök att förändra den. 

Det ”negativa” eller det ”annorlunda” som Han skriver om skulle också kunna utläsas som det ”nya” eller möjliga politiska ”alternativ”. Han tror inte att något nytt kan existera. Denna argumentation stöds omedvetet av att det inte finns så mycket nytt mellan pärmarna i de två böckerna. Vi hittar indignation, trötthet och en slags primalvägran att delta i nutiden, samtidigt som det står helt klart att det är omöjligt att vrida klockan tillbaka. En vackert destillerad sammanfattning av en upplevd politisk omöjlighet. 

Det är också på en politisk nivå som böckerna är allra mest intressanta – och då inte som endast varande ett exempel på en latent framstegspessimism inom mycket av kulturkritiken. Snarare borde Europas vänsterrörelser läsa och förfasas av det som framträder mellan raderna. För har inte mycket av vänstern anammat Hans avfärdande av det ”negativa”? Går inte en majoritet av vänsterretoriken ut på att ondgöra sig över hur samhället ser ut, i stället för att beskriva hur det skulle kunna se ut om maktfördelningen skedde på ett annat sätt? Vänstern är arg över prekära levnadsförhållanden och ojämlikhet. Den är indignerad över åtstramningar och visar sin avsky inför främlingsfientlighet. Detta med all rätt, men om det inte leder vidare utgör det inte en ”negativitet” på det kreativa sätt som Han beskriver politikens existensgrund (annorlunda modeller), utan är ett upprepande av samma klagomål med någon slags naiv tro på just upprepningens makt. 

När det gäller medieteori finns det visserligen också en hel del mer att göra på en teoretisk nivå. Han uppehåller sig liksom många i samtiden kring begreppet ”information”, vilket inte är så konstigt då vi pratar om både ”informationsteknologier” och ”informationssamhället”.  I hans tappning har vi helt enkelt för mycket av det, en överdos som ”får tänkandet att förtvina”. Beroende på hur vi definierar ”tänkande” kan detta givetvis stämma. Vad som kanske är mer intressant är hur ett kommunikationsparadigm övergick till ett informationsparadigm i samband med utbyggning av digitala tekniker och nätverk efter andra världskriget. Kommunikationen är mer greppbar och utgör ett direkt etablerande av de olika parterna i en diskussion. Är det ”informationen” i ”kommunikationens” plats som gör vår digitala verklighet så spöklik eller har det att göra med andra maktförhållanden? Det finns ansatser att analysera dess frågor i I svärmen som skulle kunna tas mycket längre och bortom den binära modellen för positivitet och negativitet.

Hur ska vi då nå ut till varandra, vi som både sammanfogas i svärmen och hålls avskiljda från varandra i den? Han använder värdeord som ”respekt”, ”hänsyn”, ”patos”, ”vördnad”, ”beundran”, ”omsorg”, ”själ”, ”ande”, ”långsamhet” och ”sanning” – ord som verkar sprungna ur den svarta skogens mylla, runt Martin Heideggers fotspår. Världen som dessa begrepp tillhörde är således förlorad, med Heidegger skulle man kunna säga att den dragit sig tillbaka till en plats som vi aldrig kan hitta åter till. Och låt gå för att vi, för diskussionens skull, accepterar Hans analys i frågan. Har vi då inte kommit längre i sorgearbetet än att vi fortfarande uppehåller oss vid ilskan och depressionen som kommer efter förnekelsen? Kanske dags att ”acceptera” och gå vidare? Hur kan vi förändra den kultur som ger oss ett sådant obehag? För hoppet om livet kan väl ändå inte ha försvunnit, då torde ingen skriva böcker mer, inte ens det minsta tweet.

Axel Andersson
Publicerad i Arbetaren 12/2015

Posted in Filosofi | Leave a comment

Recension: Gösta Berlings saga (Stockholms Stadsteater)

Om ”människans infernaliska förmåga att trassla till det”. Läs mer i min recension på Arbetets kultursidor här.

Posted in Teater | Leave a comment

Katarismo – en boliviansk motståndstanke

La Paz ligger högt, 3 600 meter över havet, fastkilat i ett veck i Anderna. Men tvillingstaden, El Alto, ligger högre. Från den bolivianska huvudstadens dalgång går det att kika nästan rakt upp längs bergsidan och skymta en myllrande metropol på höglandet som växt dramatiskt de senaste årtiondena. Det var i samma riktning som spanjorerna tittade med förfäran när en upprorsledare från ursprungsbefolkningen, Julián Apaza – eller Tupac Katari – samlade sina trupper på bergskrönet 1781. Att täppa till in- och utgångarna till La Paz är inte svårt. Den som kontrollerar höglandet runt omkring, kontrollerar huvudstaden. Höglandet bebos, då som nu, av folkgruppen aymara. När aymaras, quechuas och de andra ursprungsbefolkningarna reser sig till motstånd bävar resten av den bolivianska nationen.  

Tupac Kataris uppror misslyckades. Innan han avrättades med sedvanligt raffinemang lovade han att upprorsmakarna skulle komma tillbaka och att de skulle vara miljoner. 2005 vann Evo Morales Ayma demokratiska val efter en tumultartad period när ursprungsbefolkningen i El Alto mobiliserats mot nyliberala regimer och tvingat en president i landsflykt. Morales, själv aymara, och hans närmaste i regeringspartiet MAS (Rörelsen för socialism), har inte varit sena att utropa sig själva till Kataris efterföljare och de som uppfyllde hans löfte. Tupac Katari har också fått en ikonisk status. En symbol för avkoloniserandet av Bolivia. Till och med den nya kinesiska satellit som Evo Morales köpt för att lösa kommunikationsproblemen i landets oländiga avkrokar heter Tupac Katari. Den ser nu ned på Bolivia från en säker höjd.

Tupac Katari har också inspirerat en politisk ideologi, katarismo, vars historia sätter Evo Morales makttillträde i ett intressant, och komplicerat, perspektiv. För att över huvud taget förstå det moderna Bolivia är det nödvändigt att återvända till den revolution som genomfördes 1952.

Idealistiska grupper ville bygga en ny nation där alla individer fick ta del av det gemensamma i stället för att det tillföll en oligarkisk ”europeisk” elit. Man hyllade nu en identitet som bestod av att vara mestizo, criollo, en blandning av ursprungsbefolkning och europé (även om de som faktiskt utförde det väpnade upproret för det mesta var från ursprungsbefolkningen). Allmän rösträtt genomfördes, likaså reformer när det gällde jordägande och utbildning. Men det ”revolutionära” styret förvandlades snabbt till korrupt klientalism efter bekant boliviansk modell, även om landet i många avseenden hade ändrats 
i grunden.

Ett av de allra viktigaste resultaten av 1952 var att utbildningssystemen öppnades upp för större grupper från ursprungsbefolkningen. Mot slutet av 1960-talet växte det fram olika formationer av intellektuella med denna bakgrund, speciellt vid universitetet i La Paz. De började utarbeta idéer som på många sätt gick emot 1952 års ideal runt mestisen. Revolutionen hade gjort dem besvikna. Dessutom hade den också lett vidare till en militärdiktatur med ett extremt paternalistiskt förhållande till ”campesinon” eller ”bonden” som var den gällande eufemismen för ”indianen”. De första politiska grupperingarna som åkallade Tupac Kataris namn argumenterade för vikten av att den revolutionära kampen också måste ha fokus på etnicitet och leda till ett slut på det interna koloniala väldet i Bolivia, där en liten grupp av europeiska ättlingar styrde över en majoritet från ursprungsbefolkningen. 

Katarismon splittrades snart i två grupper, den ena försökte förena klassiska socialistiska idéer med den anti-koloniala kampen och den andra, mer radikala, grenen förkastade även socialism som en västerländsk och kolonial idé. För dem hade 1952 bevisat att den bolivianska socialismen var oförmögen att besegra den rasism som verkade ingjuten i nationens grund. Situationen för ursprungsbefolkningen försämrades också under 1970-talet när Hugo Banzers högerregim mötte krav på förändring med militärt våld. I kampen mot diktaturen fanns katarismon 
i framkant, men den plågades av interna motsättningar. 

Den mer radikala grenen av rörelsen inspirerades av den ”indianismo” som den kanske största bolivianske filosofen, Fausto Reinaga från quechafolket, hade gett upphov till, även om Reinaga, lika briljant som egensinnig, inte direkt hade varit del i skapandet av katarismon. Radikal indianismo-katarismo utvecklades till en stark kritik mot det rådande tillståndet, men i dess framtidsvisioner skönjdes också drag av en fantasifull flykt till ett återställande av situationen innan kolonialismen snarare än en realistisk vision om ett samhälle efter den samma. Vänster-katarismon fokuserade istället på att bygga starka fackföreningsstrukturer för att hävda ursprungsbefolkningens rättigheter. Båda rörelserna tappade dock inflytande under 1980-talets återgång till demokrati och nyliberala reformer. 

Jag träffar Pedro Portugal Mollinedo, intellektuell inom dagens radikala indianismo-katarismo och redaktör för tidskriften Pukara (fästning på aymara) på ett klassikt vattenhål nära universitet i La Paz. Han drar sig lite i skägget som är avväpnande likt Ho Chi Minhs och minns när upproret vid 2000-talets början stod på sin höjdpunkt.

På Plaza del Estudiante, utanför kaféet där vi sitter, samlade rörelsens ledare Felipe Quispe Huanca sina anhängare och var en hårsmån från makten. Quispe och den radikala katarismon hade efter några års gerillaverksamhet återvänt till mer traditionella former av social mobilisering under 1990-talet. Pedro Portugal ritar hela tiden på en servett för att förklara hur de val som Quispe gjorde kunde få en att tro att han befann sig i Tupac Kataris tid. Mycket av kampen utspelades också på samma sätt genom att höglandets ursprungsbefolkning täppte till in- och utgångar till La Paz. Men Pedro Portugal är inte imponerad. Rörelsen misslyckades. I hans tycke har den koloniala staten överlevt och det är en slutsats som många inom katarista-rörelsen delar. 

Felipe Quispe utmanövrerades från makten av rivalen Evo Morales och MAS som i många stycken åberopar samma idéer som vänsterkatarismon utarbetade under slutet på 1970-talet och början på 1980-talet. För det skikt som innehade social och ekonomisk makt var hans mer kompromissinriktade linje att föredra framför Quispe som, vilket Pedro Portugal medger, inte var förmögen att utveckla en politik för dagens situation. Koncept som den ”plurinationella” staten har genom MAS omsatts i verklighet, åtminstone retorisk verklighet. För Pedro Portugal är det en fantasi inspirerad av postmoderna idéströmningar. Det finns bara en nation i Bolivia, enligt hans mening – problemet är att staten och nationen har svårigheter att bli en helhet. 

1952 var en större händelse för Pedro Portugal än Evo Morales maktillträde, men misslyckandet då, som ofta, var att mestizon inte kunde utgöra det kitt som förde nationen samman. Den stora ursprungsbefolkningen måste i stället ta denna position. Men för att detta ska kunna ske måste katarismon utveckla konkreta idéer om hur det andiska arvet kan möta den moderna situationen. Dagens regering har en något schizofren attityd till framtiden. Evo Morales industrialiserar Bolivia. Hans regering har skickat ut en satellit i rymden och planerar nu att bygga ett kärnkraftverk. Samtidigt genomsyras den officiella retoriken av prat om ”Moder Jord” och identitetspolitik som syftar till att ge olika ursprungsgrupper symboliskt erkännande. Ibland är språket både exotiserande och paternalistiskt. 

Pedro Portugal hävdar att de med socioekonomisk makt alltid har försökt att använda ursprungsbefolkningen för sina syften och att dagens situation inte är annorlunda. Rasismen lever och frodas. Samtidigt får ursprungsbefolkningen höra hur de borde vara. Han fnyser. De är mer intresserade av hur man använder nya mobiltelefoner. Och detta är naturligt. Dagens ursprungsbefolkning i Bolivia har sin historiska bakgrund, som alla, men nu måste de förhålla sig till samtiden för att kunna få slut på den koloniala situationen. Det är lika absurt att förvänta sig att de ska återvända till ett traditionellt liv som att tro att svenskar kan bli vikingar igen. Den bolivianska ursprungsbefolkningen måste vårda det i sin kultur som är viktigt för deras nuvarande situation, men inte krampaktigt försöka hålla sig kvar vid ett romantiserat förflutet. Och västvärlden måste sluta se Evo Morales genom ett exotiskt filter.  

”Katarismon måste förstås genom Tupac Kataris kraft, men detta är inte endast en symbolisk eller ideologisk kraft”, säger Pedro Portugal med en underfundig blick, ”Tupac Katari var först och främst en historisk figur som nästan lyckades lösa problemet med kolonialismen i Bolivia. Han har blivit emblematisk eftersom denna man från en blygsam bakgrund bröt mot alla strukturer, både det koloniala samhällets med dess statsmakt och ursprungsbefolkningens med dess ledare.” 

Underförstått är det en sådan katarismo som Pedro Portugal efterlyser även i dag, en kritisk kamp byggd på logik och rationella argument mot det koloniala rasistiska arvet, en kamp som blickar framåt utan förminskade idéer om hur ”indianen” bör vara och utan oändliga kompromisser med de grupper i det bolivianska samhället som gång efter annan misslyckats med att bygga en nation som alla invånare kan känna sig delaktiga i.

Axel Andersson

Publicerat i Arbetaren Nr. 9/2015

Posted in Filosofi, Historia | Leave a comment

Om Saralunden (och Sara Lundén)

lundenUtforskar Sara Lundéns, aka Saralunden, konstnärskap i februarinumret av tidskriften Konstperspektiv. Artikeln, ”Konst låter drama”, är en djupdykning i ljudkonst, teatrala extravaganser och minimalismens väsen (med hjälp av Michael Fried).

Finns ej på nätet.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: Vortex Temporum (Anne Teresa De Keersmaeker på Dansens hus)

Läs min recension i Danstidningen, här.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Narcissismens eko

Hur kan det komma sig att dagens ungdom ständigt blir mer och mer självcentrerad? Detta oberoende av vilken tid vi befinner oss i. Den franske kyrkomannen Peter Eremiten predikade således 1274 att dagens ungdom bara tänker på sig själva och är otåliga inför alla krav på självbehärskning. Världen går igenom, hävdade han, en orolig tid. Över 700 år senare kan vi fråga oss om denna oro fortsatt och blivit värre. Har ungdomen bara blivit mer självcentrerad och fått följe av en infantiliserad vuxenskara? Är detta ett tecken på den västerländska civilisationens kollaps? Indignationen övergår lätt i en spelad hysteri. Förståsigpåare med anekdoter om klassrum som förvandlats till uppsättningar av William Goldings Flugornas herre återvänder till tv:ns morgonsoffor med samma regelbundenhet som flyttfåglar. Inte sällan framför de idén att dagens barn uppfostrats för att inte ta något eget ansvar och hur deras vuxna lider av effekterna av samma pedagogik. Nationen borde smaka på rottingen! 

Det finns en märklig konstans i en analys som pekar på narcissism, speciellt bland unga, som samtidens sjukdom. I dag är denna typ av påståenden i högsta grad levande. Sociala mediers stora spridning har tagits som intäkt för en skenande egoism. På Facebook blir användaren en reklambyrå för sig själv. Mobilkamerorna riktas mot det egna ansiktet. Även dokusåpans fortsatta färd mot performativ dekadens har visat sig vara givande näring för skräckscenarier om kulturens allmänna förfall. Vi stirrar från vad Georg Lukács, i en ironisk kommentar över den radikala Frankfurtskolan och dess bekväma positionering alldeles på randen av en upplevd tomhet och absurditet, kallade ”Grand Hotell Avgrunden” och förfasar oss över TV3:s Paradise Hotel. Var ska det sluta?

En av de största ironierna med begreppet narcissism är att det utvecklades till stor del av psykoanalysens fader Sigmund Freud under en period då han mest var intresserad av motsatsen: kulturens makt att få oss att förtränga våra impulser. Narcissismen var för Freud ett viktigt steg i individens utveckling. Spädbarn behövde en grundläggande (primär) narcissism för att knyta an till modern som barnet såg sig som en del av. Senare var det lika viktigt att barnet lärde sig att skilja på sig själv och externa ting som personer och saker. När denna förmåga förlorades i vuxen ålder utvecklades narcissismen till en sjukdom där individen på ett ”barnsligt” sätt såg att allt i världen direkt relaterades till personen. Narcissism var således en udda avvikelse och en infantilisering i en period då de flesta led av att vara ”alltför vuxna” i deras ivriga anammande av en repressiv tidsålders ideal. 

Under en del av 1900-talet anklagades samtiden mest för att förminska individen, speciellt under slutet av 1940-talet och under 1950-talet. Denna period sågs av många som dominerad av kollektiva lösningar och konformism. Den ”riktiga” individen var alltså i ett upplösningstillstånd karakteriserad av en brist på ego. Men till skillnad från Freud sågs inte narcissismen som ett ”förbarnsligande” utan som ett sätt att bli mer vuxen i ett massamhälle. Ofta kom denna typ av kritik med ett ifrågasättande av den nya konsumtionens andemening, även om denna mening var svår att definiera. Utgjorde konsumtionsobjekten en extern värld av ting eller gjorde konsumtionen det möjligt för individen att återigen uppleva ett objekt som del av sig självt: vi är vad vi handlar? Den moderna kapitalismens ambivalenta konsumtionsobjekt låg också utanför de objekt som Freud diskuterade i förhållande till narcissism.

En generation senare vände debatten igen mot självkärlek, snarare än brist på densamma, som ett stort problem. Detta inträffade när generationen födda under efterkrigstiden, baby-boomers, nådde vuxen ålder. Debatten tog fart främst i USA, där författaren Tom Wolfe döpte 1970-talet till ”jag-årtiondet”. Nu tänkte alla bara på sig själva och hade som främsta mål att själva bli perfekta genom terapi, träning, nyspiritualitet och, så klart, konsumtion. 

Christopher Lasch, en historiker på obekväm resa mellan sin ursprungliga socialism och en allt mer uppgiven konservatism, publicerade 1978 boken Den narcissistiska kulturen, som snabbt blev en bästsäljare. Lasch målade en blek bild av en stagnerande kultur i vilken den statsbärande ideologin, liberalismen, för länge sedan tappat någon som helst trovärdighet. De radikala var lika vilse. De attackerade den auktoritära familjen, protestantisk arbetsmoral och andra borgerliga fundament som redan försvagats och förstörts av kapitalismen. Eftersom det inte fanns någon vettig politik längre, i Laschs analys, vände sig folk inåt och övergav det offentliga samtalet. De fokuserade i stället på sig själva; kom i kontakt med sina känslor, hängav sig åt sina fritidsintressen, utforskade österländsk spiritualitet och allsköns njutningar. De levde för sig själva, i nuet, utan tanke på andra och en större historisk kontinuitet. Konsumtionssamhället hade nu blivit narcissismens understödjare.

Som vanligt, i svepande sociologiska argument av Laschs typ, vattnas sjukdomsbegreppet ut för att mer allmänt beskriva en samhällelig trend. En märklig sidoeffekt i sammanhanget var att narcissistisk personlighetsstörning 1980 listades i tredje upplagan av den viktiga psykiatriska handboken Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Det blev nu ett sätt att kliniskt ställa en diagnos på människor vars narcissistiska tendenser blev direkt skadliga för sig själva eller för andra. Samtidigt stod det också klart att den stora allmänheten enligt denna definition inte var sjukligt narcissistisk, men när diskussionen fördes i allmänna termer utanför kliniska sammanhang var det svårt att hålla isär en ”normal” egoism och en ”anormal”. Speciellt då termen ”narcissism” spreds vida omkring i och med Laschs texter. 

Attackerna mot en upplevd narcissim fortsatte under 1980- och 90-talen och identifierades under 2000-talet i takt med att sociala medier blev allt viktigare. Men en fråga kvarstod: Hur mycket av en grundläggande kärlek till sig själv – sitt ego, för att tala med Freud – behöver en individ ha och när övergår denna i en skadlig narcissim? 

En av de få som vände sig mot ett slentrianmässigt användande av ”narcissism” som konservativt skällsord var den franske filosofen Bernard Stiegler. Under 00-talet arbetade han med begreppet ”ursprunglig narcissism”. Med detta menade han inte Freuds primära narcissism, utan en typ av egenkärlek som individen med nödvändighet behövde för att känna att den hade en plats i samhället. Stieglers tes var att konsumtionssamhället gjorde att narcissismen förstördes och att detta var farligt. Till skillnad från efterkrigstidens rädsla över den försvinnande individen fokuserade Stiegler på konsumtionens kommunikation snarare än dess ting – och det faktum att allt, inklusive politik, blivit del av konsumtionssamhället.

Dagens samhälle, enligt Stiegler, vänder sig hela tiden till ett oss som inte är ett jag, en typ av kommunikation där mottagaren görs anonym. Alla egenheter ska suddas ut för att skapa ett konsumerande subjekt. Men detta leder till en situation där individen tappar sin kärlek till sig själv och i slutändan också till andra. Den konsumtion som den ändå ger sig hän åt är impulsdriven och aldrig riktigt tillfredställande. Till slut kan denna brist på delaktighet med personer och ting skapa en känsla av att inte vara vid liv, något som i sin mest extrema variant leder till vansinnesdåd av individer som känner att det enda sätt på vilket de kan börja medverka i världen är genom negativ förstörelse. Kapitalismen kommer att förinta sig själv genom att konsumenterna kommer att bli så alienerade från världen att de även tappar sitt vanemässiga shoppingbegär.

En av Stieglers mest intressant teser rör individens ansvar – och här skiljer han sig från högerkonservativa tänkare som gillar att skylla allt på just individens bristande ansvar. Ansvar skapas i ett samhälle där vi känner att det finns något – en religion, en idé om en stat eller en ideologi som tilltalar oss som individer och inte som anonyma konsumenter. Detta tilltal kräver att vi svarar med något som är resultatet av ett medvetet tänkande, och det är detta som är ansvar. Konsumtionens budskap kräver inte mer än ett instinktivt handlande där vi öppnar plånboken, vilket skapar djupt mänskligt lidande och utanförskap, speciellt bland dem som inte har råd med konsumtionsvaror. Individen förlorar all känsla att den ”medverkar” i samhället och dess kollektiva ”vi”. På så sätt krävs narcissism alltid för att uppleva något av jaget som del av den externa världen. Det gör oss inte egoistiska, utan snarare är det grunden för ett större politisk kollektiv som, till exempel, kan möjliggöra en företeelse som välfärdsamhället. 

I Stieglers mardrömsversion av senkapitalismen sitter vi och matas med reklam genom skärmar och handlar, om vi kan, för att döva känslan av ensamhet. Samtidigt fattas de viktiga besluten av människor som har mycket att vinna på om samhället ses som ett företag snarare än som ett demokratiskt projekt. Även Lasch, med en något annorlunda idé, talar om skärmarna och livets medialisering som gör att vi hela tiden agerar som om allt registrerades (vilket det tack vare underrättelsetjänster som löpt amok nu också görs). Han kallar denna ”sköna nya värld” för en ”ekokammare”. Våra nervösa budskap studsar fram och tillbaka.

De flesta känner till att Narcissus var en yngling som blev kär i sin egen spegelbild. Mindre vanligt är att vi diskuterar den grekiska mytens andra karaktär: Eko. Hon var en nymf som för sin pratsamhet dömts till att endast vara förmögen att upprepa vad någon annan sa. Eko blev först kär i Narcissus, men hans ointresse och hennes verbala begränsningar gjorde mötet omöjligt. Han straffades då med att bli kär i något han inte kunde kontrollera, det vill säga spegelbilden av sig själv, som han inte kunde röra utan att radera. 

Om Eko snarare än Narcissus stod i centrum skulle både Lasch och Stiegler kunna jämkas och inte förstås som varandras motsatser utan som komplement. Hos Lasch försöker medborgarna febrilt att kommunicera med de ideal som konsumtionssamhället gett dem. Men frågan är om de någonsin lyckas eller i stället blir deprimerade av omöjligheten att vara lika perfekta som de vill vara. Samma situation gäller i dag. För att vara ett gäng narcissister mår vi tämligen dåligt och vårt självförtroende avslöjar sig gång efter annan som tillfälligt lånade känslor, ekon av imaginära supermänniskor. Och i Stieglers analys framstår vi mer som individerna som hela tiden frågar efter en medverkan i något som ligger smärtsamt utanför oss, likt det ”demokratiska” samhället. Vår kärlek förblir, minst sagt, obesvarad. Våra ledare (förmodligen de verkliga patologiska narcissisterna) vill allra helst att vi förhåller oss till politiken som en konsumtionsvara bland andra och inte ställer för stora krav på delaktighet i hur produkten utformas. 

Tänk om den självcentrerade ungdomen, samt alla infantila vuxna, i själva verket är olyckligt förälskade i en ordning som styrs av helt andra intressen: ekoister, inte egoister. Det enda vi mäktar med är att upprepa vad den säger som inte är intresserad av oss som individer, speciellt i dennes mer och mer oansvariga beteende. Slutsatsen vore att vi är tvungna att leta efter en annan relation inom vilken vi återfår känslan att det är någon som lyssnar på oss, någon som tar ansvar och som vi vill ta ansvar för. Något annat än det senkapitalistiska konsumtionssamhället. Den allra största risken nu är att vi begår misstaget att tro att detta samhälle ligger i det förflutna. Historien upprepar sig aldrig (även om det kan bli nog så mycket sämre). I hoppet om framtiden ligger också vad som kommer att visa sig vara lösningen.

Axel Andersson – publicerad i Arbetaren 14 februari 2015

Posted in Filosofi | Leave a comment

Om skräckromantikens landskap

”Det är något med romantiken och genrebegreppet. Det vill sig inte riktigt. Definitionerna sliter sig ur händerna på oss och blir allt för svepande, eller så är det som om etiketterna har en förmåga att byta plats med varandra. Göteborgs konstmuseum har producerat en utställning om ”skräckromantikens landskap” som nu befinner sig på Sven-Harrys konstmuseum och ska vidare till Dunkers kulturhus till hösten.” Läs mer om Marcus Larson, Caspar David Friedrich, William Wordsworth, Joseph Addison, Kristian Wåhlin, Johann Heinrich Füssli, Knud Baade, Black Sabbath, Entombed, och Andreas Achenbach här

Posted in Konst | Leave a comment

Review: Siegfried Zielinski, ‘[… After the Media]: News from the Slow-Fading Twentieth Century’ (Univocal, 2013)

From my review in the Los Angeles Review of Books: 

As a physical, singular, object [… After the Media] (designed and printed by Jason Wagner at Univocal in Minneapolis) is a gorgeous book by any standard. As a text, Zielinski’s explorations constitute a heterogeneous collection of threads, musings and theoretical propositions…

see the full text here

Posted in Filosofi | Leave a comment