Downton Abbey och klassmaskinen

Julian Fellowes, mannen bakom Downton Abbey, har en bakgrund som skådespelare. Nu är hans roll att vara försvarare av en uppdiktad konservativ samhällsordning. På så sätt har han mycket gemensamt i seriens Carson, en butler som tidigare var varietéartist men nu rynkar på näsan åt allt som kan rubba den paternalistiska bubblan som han lever i. Men gamla skådespelare likt Carson och Fellowes är dock dömda till ett liv där det förflutna hela tiden riskerar att göra sig påmint. Det är tur att de räddas av den rent igenom goda styrande ordningen. Carson av earlen av Grantham och hans fru och Fellowes av den engelska statsminister som 2011 adlade Downtons Abbeys skapare och gav honom ett säte i det brittiska överhuset, där gott bordsskick kommer råda när världen går under. Den allra största risken är nämligen att de goda och rättvisa aristokraterna sveps bort i samhällets förändring. 

Downton Abbey började produceras 2010, samma år som Cameron och det konservativa partiet återfick maken i Storbritannien och ett år efter Björn af Kleens uppmärksammade bok om den svenska adeln. Serien blev snabbt populär världen om, inte mist i Sverige. Under denna höst visas den femte säsongen. Handlingen kretsar kring ett adligt palats vid tiden före och efter första världskriget. Familjen samexisterar med en enorm tjänarskara och den godhjärtade blåblodiga earlen skulle verkligen behöva  RUT-bidrag. Liksom ett otal andra brittiska skildringar av denna tid ligger det okända för dörren. Ägor kommer att splittras, offer för en ohelig allians av bittra arbetare och modern kapitalismen. Tjänstestaben kommer att spridas för vinden, brutalt rånade på den säkerhet som de som styrde dem innan skänkte.

Det har riktats kritik mot Downton Abbeys silkeslena porträtt av vad Occupyrörelsen (salig i åminnelse) kallade den ”1 procent” av befolkningen som har enorma resurser. Visst finns det mycket att fundera över. Ta bara historien om Sybil, en av earlens döttrar, som vill bli sjuksköterska under kriget. Hennes farmor är oroad eftersom det kan leda till en farlig social exponering. Sybil gör det ändå, blir kär i en irländsk chaufför och straffas genom att dö i barnasäng. Men earlen och hans familj hittar alltid tillbaka till sina gyllene hjärtan. De accepterar till slut Sybils val och efter hennes död blir maken Tom del av familjen. Nja, till viss del i alla fall. Det går ju inte helt att fly från sin riktiga bakgrund. Tom inser dock familjens storhet och överger sin radikala vänsterpolitik och kamp för irländsk frihet. 

Downton Abbey har främst anklagats för att uttrycka nostalgi för ett svunnet klassamhälle där alla visste sin plats. En fatal felanalys som riskerar att säga att ett gott paternalistiska samhälle en gång existerat. Det som visas är snarare en konservativ fantasivärld som har lika mycket att göra med historien som Sagan om ringen har att göra med medeltiden. Dess egenhet ligger i att den verkligen är konservativ och inte del av den samtida högerns nyliberalism. Om det är nostalgi för något är det för en svunnen högerretorik.

Huset Downton Abbey fascinerar oss eftersom det visar en funktionerande klassmaskin. Här finns det goda anledningar till hinder och spärrar som gör att de olika delarna fungerar. Problem och komplikationer uppstår främst när komponenter i maskinen missförstår sina uppdrag och börjar agera och tänka på egen hand. Denna ordning är neutral på så sätt att alla verkar tjäna på den. Arbetarklassen, ”downstairs”, tas hand om och behöver således inte oroa sig för sådant som politik. Aristokratin lever visserligen i överflöd, men tar ansvar för helheten. Det är också de som hela tiden måste finjustera maskinen för att den ska fortsätta att rulla. En karaktär som Tom kan tas på nåder men moderna (läs vulgära) kapitalister och tidningsmän är kanske de främsta fienderna. 

Downton Abbeys harmoniska klassmaskin är  en invertering av det klasslösa samhället. Båda är lika fiktiva och kampen mellan de två bygger oftast på vem som mest övertygande kan lägga sin idé i det förflutna för att hävda att den äger en ”naturlighet” som vi kan längta tillbaka till. Det är visserligen svårt att föreställa sig att det klasslösa samhället skulle vara något bra underlag till en tv-serie. Måhända att det är med glädje som även vänstern ser konservatismen hitta tillbaka till sitt gamla jag, klara fiender är alltid välkomna, men om vi förväxlar detta med riktig historia är första slaget redan förlorat. Kom ihåg att perversa fiktioner har sin njutning så länge den inte förväxlas med verkligheten, i alla fall för de 99 procent som inte äger världen. 

Publicerades i Arbetaren Nr.42/2014

Posted in Film & TV | Leave a comment

Recension: Residual Bits of Sunlight (Örjan Andersson på Kulturhuset)

Läs min recension, ”Filmiskt fallande”,  av ”Residual Bits of Sunlight” på Kulturhuset i Danstidningen. Örjan Andersson stod för koreografi i samarbete med dansarna David Norsworthy, Jimmi Larsson, Paul Lee, Moa Westerlund och Daniel Whiley.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Recension: Niclas Sennerteg ”Hakkorset och halvmånen: nazister i Mellanöstern” (Natur & Kultur, 2014)

Fascinationen för ondskan har iklätt sig många skepnader under historien. Den drar och pockar, vill aldrig släppa sitt grepp. Efter andra världskriget har sinnebilden för en oändlig ondska ofta tagit sitt uttryck i historier, mer eller mindre faktiska, om överlevande nazister som tagit sin tillflykt till olika delar av jorden. Likt odöda zombies konspirerar de för att fortsätta sitt värv. 

Niclas Sennertegs utmärkta bok Hakkorset och halvmånen befinner sig på den nyktra änden av ett fält som lätt slår över i det spektakulära. Boken handlar om ett förbisett näste för nazister och tyska militärer efter andra världskriget: den arabiska Mellanöstern. De kom i hundratal för att hjälpa främst Egyptens och Syriens krigföring mot det unga Israel. Att det är en i flera hänseenden minerad mark som Sennerteg har gett sig ut på är han väl medveten om. Han gör redan i förordet klart att han förespråkar en tvåstatslösning i Palestina-Israelkonflikten. Vändandet och vridandet på frågan är så diplomatiskt att han aldrig riskerar att blir propagandist för antingen det ena eller andra sidan.

Det hela började med att Sennerteg kom över dokument som varit i den tyske generalen Wilhelm Fahrmbachers ägo. Fahrmbacher medverkade både i den lyckade ockupationen av Frankrike 1940 och den mindre lyckade invasionen av Sovjetunionen 1941, innan han blev chef över en armékår som deltog i byggandet av Rommels ”Atlantvall” mot en befarad allierad invasion av Frankrike. Efter kriget satt han fem år i fransk fångenskap, misstänkt för krigsbrott (på grund av behandlingen av franska partisaner), innan han fick återvända till Bayern. Det var en grånad och på inget sätt exceptionell yrkesmilitär som 1951 fick ett erbjudande att medverka till moderniseringen av den egyptiska armén som lidit ett dramatiskt nederlag mot numerärt underlägsna israeliska styrkor under kriget 1948–1949. Fahrmbacher blev en av de mellan 700 och 800 individer med bakgrund i Hitlertyskland som fick anställning i Egypten och Syrien.

Sennertegs bok är främst en gripande skildring av Egyptens samtidshistoria, med fokus på dess förhållande till Israel. I själva verket är undertiteln ”Nazister i Mellanöstern” en dramatisering av innehållet som förmodligen förlaget har gjort sig skyldig till. Generöst räknat upptar Syrien mellan 40 och 50 sidor av en 415 sidor lång bok. Och så kvarstår frågan om ”nazisterna”. Militära rådgivare har alltid varit en vanlig företeelse och många av dem som kom till Egypten, likt Fahrmbacher, var snarare medlöpare till det Tredje riket än ideologiskt övertygade nazister. Sennerteg medverkar i boken i själva verket till att avfärda de mest sensationella beskrivningarna av Egypten som ett ”nazistparadis”.

Hakkorset och halvmånen skildrar främst de smutsiga nät vävda av underrättelsetjänster där även klart uttalade nazister användes av de västliga makterna, bland dem den västtyska. Det var ett spel med pojkaktigt allvar, obefintlig moral och utan avgörande resultat. Till slut var det de höga diplomaterna som bestämde och ändrade den tyska kursen från vänlig inställning till arabvärlden till erkännande och militärt stöd till Israel. Och de tyska militära rådgivarna som Fahrmbacher basade över kom inte så speciellt långt i moderniseringen av den egyptiska armén, inte heller de ingenjörer som anlände senare för att bygga upp landets raketprogram. Egypten fick uppleva upprepade nederlag mot den israeliska militärmakten. 

Sennertegs avsikt har varit att skifta fokus från idén om Latinamerika som den avgjort största destinationen för ljusskygga överlevare från Hitlers maskineri. Detta gör han väl. Han påvisar inte bara den roll som dessa män hade i Egypten utan pekar också på att de medlöpare som stannade i Tyskland inte hade några större problem att inneha viktiga positioner. Den välbekanta frågan om ifall det rörde sig om övertygade ideologer eller opportunister kvarstår dock. I fallet Fahrmbacher verkar denne ha saknat ens den sinistra fantasi som skulle kunna göra honom en övertygad nazist. Han var först och främst militär och liksom många av sina tyska kollegor fick han åka utomlands för att arbeta när den tyska militärmakten avvecklades. Egyptierna, enligt egen utsago, gjorde inte något annat än vad både Sovjet och USA, som använde tysk militär expertis i början på det kalla kriget, gjorde utan att fråga alltför mycket om vad tyskarna gjort tidigare i karriären. 

Riktigt intressant blir först Sennerteg i sin omsorgsfulla utläggning om förhållandet mellan tysk antisemitism och det judehat som kom att blomma upp i arabvärlden under de förvecklingar som tillkomsten av staten Israel gav upphov till. Det var kanske inom propagandakriget mot Israel som de importerade tyskarna hade mest genomslagskraft. Och då främst genom den rabiate antisemiten Johann von Leers, som från 1955 anlitades av den egyptiska regeringen. von Leers, nazist sedan 1929, hade medverkat i den nazistiska propagandamaskinen och varit ”expert” på ”judefrågan” inom SS, en befattning som främst krävde ett patologiskt mindervärdeskomplex. Det var inte speciellt märkligt att många i Israel och i väst reagerade på att män som von Leers spred sitt hat också över Mellanöstern. Mer förvånande var, som Sennerteg visar, hur de ofta gjorde detta med både den tyska och amerikanska underrättelsetjänstens goda minne. Samtidigt avfärdar han amsagor om nazister som formade egyptisk politik och i någon större omfattning tränade arabiska gerillasoldater som skulle kämpa mot Israel. Verkligheten var, som så ofta, illa nog. 

Upplösningen av de tyska rådgivargrupperna i Egypten blev tämligen odramatisk. Egyptens kung avsattes i en militärkupp 1952 och ledaren för kuppen, Naguib, utmanövrerades snart av sin unge ambitiösa kollega Nasser som inte hade så mycket till övers för tyskarna, vilka hur som helst inte leverat praktiska resultat. Under 1957–1958 avvecklades den grupp som Fahrmbacher byggt upp. Då tyska officerare var välkomna i hemlandets militär igen var det inga större problem att flytta tillbaka. Fahrmbachers närmste man i Egypten, Oskar Munzel, blev till exempel en av Bundeswehrs högsta befälhavare. Det kalla kriget gjorde det mesta förlåtet. Nasser gick vidare mot nya konflikter med Israel och spydde ut antisemitisk propaganda efter eget huvud. Visserligen använde sig han sig av män som von Leers, men det var inte de tyska propagandisterna som konspiratoriskt dikterade politiken. Det fanns också lokala förmågor inom anti­semitisk svartkonst, som stormuftin av Jerusalem, Amin al-Husseini.

Den egyptiska samtidshistoria som Sennerteg berättar är fascinerande, liksom den bakgrund han ger till den av Israel upplevda kontinuiteten mellan nazisternas försök att utplåna deras folk och arabiska utfästelser om att förgöra den judiska staten. Detta är i grunden också långt mer intressant än idén om Mellanöstern som ett förlovat land för nazister. I fallet Fahrmbacher framstår det endast som en av få möjliga arbetsmarknader för någon med en cv som tysk general efter andra världskriget. Män som Fahrmbacher var, likt den långt större brottslingen Eichmann, mest skrämmande för den menlösa opportunism som förblindade bäraren inför varje moraliskt ställningstagande. 

Vi återkommer så till dessa nazister som verkar omöjliga att döda. Nazismen efter Tredje riket framstår mer och mer som ett imaginärt välde. Varför fascineras vi så till den milda grad av denna idé av nazisterna som ”överlevde”? Hur många filmer har spelats in om konspirerande nazister som vill återskapa ett skräckvälde allt sedan Pojkarna från Brasilien från 1978? För två år sedan kom till och med den finska Iron Sky, en film om nazister som tagit sin tillflykt till månen och som väntat på att återvända. 

Den logiska slutstationen är alltså, liksom i datorspelet Wolfstein från tidigt 1990-tal, nazisten som zombie: en odöd kvarleva som inte vill lämna vår  fantasi och som hela tiden riskerar att smitta oss. Och visst finns det till och med en samtida filmgenre runt nazizombien, likt den norska splatterfilmen med den slagkraftiga titeln Død snø från 2009. Är nazisten som vägrar att dö, nazisten som hela tiden flyr och fortsätter sitt värv, ett utslag av västvärldens ofullständiga bearbetning av traumat andra världskriget och den skamliga straffrihet som mötte många av förövarna? Lars von Trier försökte säga något liknande i Europa från 1991 innan han gav sig på andra och mer kontroversiella sätt att ”förstå” nazismen. Visserligen finns inget i Sennertegs bok som kan ge svar på dessa frågor, men det är en berättelse som trots sin gedigenhet och källkritiska nykterhet ändå inte kan undvika att leda till att dörrar öppnas längs fantasins smutsigaste korridorer. 

Publicerat i Arbetaren 18 oktober 2014

Posted in Historia | Tagged , | Leave a comment

Om Nina Canell och Lovisa Ringborg

Två texter om två vitt skilda konstnärer, Nina Canells Mid-Sentence på Moderna skriver jag om på Kunstkritikk och om Lovisa Ringborgs ”In the Belly of the Beast” på Cecilia Hillström i Konsten.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: Idiots (Björn Säfsten på MDT)

Läs min text om Björn Säfstens ”Idiots” (med Allison Ahl & Sebastian Lingserius) i Danstidningen.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Konstbildningsideal, demokrati och samtidskonst

Jag medverkar i Konstfrämjandets projekt ”Vad är konstbildning för dig?”. Min essä börjar så här:

Bildningsbegreppet existerar i en spänning mellan idén om att bilda sig om något och bildas av något. Ett förhållande som ständigt är relevant i relation till konsten. En aktiv och passiv roll byter plats i ett förvirrande spel med speglar. Men det är ett spel vars ingång upplevs som övervakad, inte minst av sociala och kulturella konventioner.

läs resten på Konstfrämjandets hemsida.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: Håkan Forsell ”Bebodda platser” (Arkitektur Förlag, 2013)

Min recension av Håkan Forsells ”Bebodda platser” som publicerades i åländska Ikaros 3-4/2013 finns nu online här.

13_34cover145x210

Posted in Litteratur | Leave a comment

Om Irving Penn

Skriver om Ingmar Bergman, tyngdkraft och Irving Penn (som ställs ut på Åmells under september) här.

Posted in Konst | Leave a comment

Om Sofia Ekström

Om Sofia Ekströms Is It Dark Already? på Galleri Riis i Kunstkritikk

Posted in Konst | Leave a comment

Vänstern och den politiska teologin

Ryktena om religionens död var överdrivna. Måhända ekar kyrkor tomma, men modernitetens sekulariseringsångvält har fått grus i maskineriet. Tecknen står att finna lite överallt: muslimsk fundamentalism, reaktionärt motstånd mot homosexualitet och, inte minst, ett teoretiskt intresse för kristendomen bland några av vänsterns främsta tänkare. Förklaringsmodellerna är många. Tveklöst ledde murens fall 1989 till en försvagning av de klassiska politiska ideologierna, vilket öppnade bakdörren för religionerna. En kanske viktigare faktor var postmodernismens attack mot absoluta sanningar. 

Resultatet är otvetydigt: kristendomen har återkommit till den politiska debatten på vänsterkanten. Och religionen ses inte endast som en styggelse eller ett ”folkets opium” som Karl Marx skrev, utan också som progressiv kraft.

För många av vänsterns förgrundsgestalter var det ingen tvekan om att religionen var något negativt. Den ryske anarkisten Michail Bakunin gick 1871 i polemik med den katolske italienske frihetshjälten Giuseppe Mazzini och vad Bakunin kallade ”politisk teologi”. Han menade att Mazzinis kristendom i slutändan alltid skulle komma framför folkets väl. Bakunin ville i stället utforma en politik som var materialistisk, världslig, och helt och hållet på folkets sida. 

Men även om Bakunin anklagade Mazzini för en farlig ”politisk idealism” hade han själv uppenbara problem att formulera sitt program utan inslag av just idealism, även om den inte uttryckligen förmedlades i kristna termer. Sanning, rättvisa och något som skulle kunna beskrivas som en allmän humanism var ordagrant ”heligt” för Bakunin.

För den tyske juristen Carl Schmitt, på den extrema högerkanten, var teologiska modeller något positivt. I texter som Politische Theologie från 1922 argumenterade han för att en politisk struktur alltid reflekterar den religiösa tro (eller avsaknad av densamma) som finns i ett samhälle. Det var alltså omöjligt att separera politiken från religionen. 

Schmitt såg den suveräna makten som ett uttryck för en förklädd bild av Gud och det moderna undantagstillståndet och det auktoritära beslutet som en version av det kristna miraklet. Men ”politisk teologi” i Schmitts tappning var ingalunda ett försvar av Mazzinis religiöst inspirerade frihetskamp. I Schmitts värld var ”det politiska” en sfär av antagonism mellan vän och fiende i vilken makten över politiska beslut, med påverollen som ideal, skulle kanaliseras till en auktoritär person. 

Den allt för ortodoxa religionen och det sekulära tillståndet var på många sätt lika illa (och hade dessutom många likheter) då skillnaden mellan fiende och vän upphöjdes till en absolut nivå snarare än att förbli relativ och i ständig kamp. Hans idé om politisk teologi var inte teologi som politik, utan en politik som använde sig av politiska maktideal som skapats inom kristendomen.

Under sent 1960-tal utformade en egensinnig tysk teolog, Johann Baptist Metz, en ny politisk teologi, denna gång med klar vänsterprägel. Men Metzs fokus var inte religionen i politiken utan politiken i religionen. Metz hävdade att kyrkan behövde bli mindre av en apolitisk privatsak (och mer revolutionär), till skillnad från Schmitt som ville göra politiken mer ”personlig” (och auktoritär). Metzs tankar skulle bli en av inspirationskällorna till 1970-talets katolska befrielseteologi. Det fanns dock en avgörande skillnad: befrielseteologerna, som Gustavo Gutiérrez, vände sig inte mot en apolitisk kyrka, utan mot en kyrka som hade tagit ställning för dem som redan hade den politiska och ekonomiska makten. De revolutionära prästerna kämpade för en kyrka som stod på de fattigas sida.

Den moderna politiska teologin var i stort en kamp mellan olika ideal. Religionen bidrog med idealism, även om det så bara var till dess form (som för Schmitt) i stället för till dess innehåll. Andra ideal utmanade, och utmanar, ständigt religionens roll: för vänstern var dessa sprungna ur upplysningens rationalitetstanke; idén att det fanns en absolut rationell ”verklighet” som inte kunde förklaras genom metafysiska modeller. För den rationella sekulära tanken var religionen en hopplös kvarleva från en svunnen tid. Men så skedde något. Den kristna teologin gjorde en oväntad återkomst i samtida filosofi, från Giorgio Agamben till Slavoj Žižek, Alain Badiou, Gianni Vattimo och John D. Caputo. I rum där få hade vågat tala om religion påbörjades en livlig diskussion om ämnen som tidigare varit tabu: tro, Paulus kyrkobygge och tolkningar av bibelns kärleksbudskap. Plötsligt framstod upplysningens absoluta rationalitet som ännu ett metafysiskt ideal.

Vad som skiljer det nya intresset för kristendomen från äldre upplagor är just förhållandet till idealismen. Under 1970- och 1980-talen ifrågasattes upplysningens ”rationalitet”, existensen av objektiva sanningar, inom vad som har kallats postmodernismen. 

Inspirationen för denna kritik var inte en längtan efter irrationalitet à la New Age, utan snarare en radikaliserad upplysningstanke inom vilken även det ”objektiva” ifrågasattes, problematiserade och kontextualiserades. Det var ett på många sätt framgångsrikt filosofiskt projekt. Snarare än religionens triumf har teologin inom filosofin återvänt som resultat av ”objektiva” sanningars kollaps. 

Teologin har alltså inte kommit tillbaka som en nygammal idealitet som erbjuder ett enkelt moraliskt och politisk alternativ. Snarare har teologin blivit ett sätt att utforska den samtida osäkerheten.

Det finns två huvudlinjer inom vänsterns nya politiska teologi, samt ett antal spännande stickspår. Å ena sidan står de, som John D. Caputo och Gianni Vattimo, som argumenterar för en ”religion utan religion”, en öppenhet mot livets osäkerhet och prövningar med hjälp av kristendomens kärleksbudskap, men utan några som helst formella trosbekännelser eller riter. Denna öppna ”postmoderna tro” (inspirerad av Jacques Derrida) argumenterar för en öppen, samtalande och reformistisk demokrati eftersom denna hela tiden kan omformas och ge plats för många olika röster. På så sätt, enligt Vattimo, uttrycker demokratin en större kristen ”sanning” än kyrkan, påven och andra formella strukturer kan. 

Det är också denna öppenhet för frågor, även beträffande tro, som gör att en religion utan religion tillsammans med demokratin kan vara en fortsättning på upplysningsprojektet. Det handlar således inte om att det finns en Gud som kan skilja rätt och fel, och som kommer att rädda oss, utan att vi alla är lika utlämnade i världen och därför måste ta hand om varandra och vårda en politisk ordning som tar hand om de svaga och uppmanar till dialog.

Den andra riktningen, företrädd av Badiou och Žižek, har en långt mer problematisk bild av det postmoderna arvet. För dem har dekonstruktionen av absoluta sanningar inte varit helt och hållet positiv. De vill återvända till absoluta begrepp som ”sanning”, även i den politiska sfären. Samtidigt inser de att varje ”återvändande” först måste ske genom ett nyskapande av ideala kategorier genom en händelse, en revolution. Speciellt Žižek har utvecklat en kristen bolsjevism som i retro-avantgardistisk anda kallar på en samhällsomstörtande händelse som i grunden kan skapa en ny verklighet som till exempel (förhoppningsvis) är utan kapitalism. Žižek tar inte främst sin teologiska inspiration från en klassisk tolkning av Jesus kärleksbudskap utan av tanken att vi nu befinner oss i en era utan Fadern och Sonen där det som återstår är den Heliga Anden som är det band som knyter samman människor och som gör att vi kan inse, paradoxalt, att det är här på jorden och i det världsliga som vi kan åstadkomma en förändring till det bättre. Vad denna förändring kommer att utgöras av är mindre klart, förutom att det är en revolutionär nollpunkt som kan skriva om allt.

Vad som förenar dessa olika riktningar är i grunden lika mycket som det som skiljer dem åt. Den auktoritära Fadern står inte att finna i den samtida politiska teologin vars företrädare ofta beskriver sig som ”kristna ateister”. Den gemensamma fienden är, liksom för Schmitt, radikala sekulära positioner likväl som religiös ortodoxi, då båda är lika beroende av metafysiska begrepp. Men den nya teologin skiljer sig från Schmitts idéer i det att det inte finns någon idealiserad politisk aktör. Överlag verkar det som om vi går mot en era av ”svag idealism” (för att parafrasera Caputos ”svag teologi” och Vattimos ”svaga tänkande”), även hos mer bombastiska företrädare som Badiou och Žižek, då ”svaren” på frågan om det politiska i allra högsta grad återfinns i en framtid som är ”öppen”.

Denna svaga idealism öppnar också fältet för en återkomst till det reflekterande etiska samtalet inom post-marxismen. Till vilken grad kan, till exempel, ändamålen helga medlen som i Žižeks revolutionsvurm? Och är de reformistiska mål som den postmoderna teologin presenterar starka nog att skapa en plats för den kärlek och omtanke som de vill placera i en central position i den politiska kampen? Det enda som är helt säkert är att vänsterns religiösa äventyr är långt ifrån över.

Publicerat i Arbetaren 22 augusti 2014

Posted in Filosofi | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Recension: Kalle Kniivilä ”Putins folk: Rysslands tysta majoritet” (Atlas, 2014)

Dokumentären Catastroika handlar också om privatiseringar och lånar sitt namn efter den term som vissa med svart humor använde för att beskriva perioden då Sovjetunionen skulle förvandlas till en liberal marknadsekonomi. Nyordet har bildats av ”perestrojka” och ”katastrof”. Perestrojka var namnet som sovjetledaren Michail Gorbatjov gav sina ekonomiska reformer i slutet av 1980-talet, bokstavligen: ombyggnad. ”Kata” i ”katastrof” betyder ”ned”. Katastrojka blir såldes synonymt med nedmontering, rivning snarare än konstruktion. Det ryska 1990-talet var onekligen katastrofalt för gemene man, samtidigt som en liten oligarkisk elit understödd av ekonomiska konsulter från väst lyckades köpa upp det allmänna för en spottstyver.

Priset för de oansvariga privatiseringarna betaldes i ekonomisk misär och inflation på över 2 500 procent, drastisk sjunkande livslängd (vid ett tillfälle var medellivslängden 58 år samtidigt som pensionsåldern var 60) och likaledes sjunkande födslotal. Till råga på allt fick ryssarna genomlida en förödmjukande resa från att ha varit en av världens två stormakter till att bli en banarepub­lik, med en – ofta stupfull – president som inte tvekade att låta militärens pansarvagnar kuva parlamentet.

Kniivilä skriver övertygande om hur många ryssar ser den allvarlige renlevnadsmannen Vladimir Putins tid vid makten som något av en räddning. Ekonomin har vänt och Ryssland kan åter kosta på sig stormaktsfasoner vid dess gränser. Välståndet har onekligen ökat och det finns fler ansatser till åtminstone en början till rättvisare fördelning av statens intäkter. Folk har fått det bättre, så länge de är tysta.

För dem som Kniivilä träffar har ordet demokrati ”förlorat sin betydelse”. De som för närvarande har makten, i stor utsträckning samma oligarker som tidigare, har lyckats med att sätta likhetstecken mellan demokrati och kaoset på 1990-talet. ”Ordning och reda” har ersatt demokratin, den starke mannen har ersatt suputen. Nu kan ryssarna till och med kosta på sig att se tillbaka på den totalitära sovjettiden med sentimental nostalgi, samtidigt som de njuter av billiga semesterresor till Turkiet, något som hade varit helt och hållet otänkbart för sovjetmedborgare. Det är bara 1990-talet som ska raderas ut och täckas över, något som givetvis spelar den rådande eliten i händerna då de avancerade till toppen med tveksamma medel under ”demokratiseringen”. 

De omfattande demonstrationerna 2012 i de större städerna visade att inte alla ryssar var villiga att svälja likhetstecknet mellan demokrati och katastrojka. De var välutbildade, välinformerade, men också med större ekonomiska resurser. Putins svar blev, som Kniivilä skriver, att vända ryggen mot Moskva och de andra metropolerna och luta sin statsapparat mot Rysslands ”tysta majoritet”. Det var de som kunde skrämmas med ekonomisk kollaps, manipuleras med propaganda och imponeras med populistiska investeringar. 


Kniivilä
 beskriver hur konspirationsteorier har ersatt nykter politisk analys i Ryssland, som på så många andra ställen. Frimurare, muslimer, homosexuella eller västvärlden i stort, är i maskopi mot Ryssland. Cynismen har upphöjts till vishet, ingen kan lita på någon. Men som oftast med konspirationsteorier är kanske det största problemet att fel konspiration åsyftas; en banal dimridå i syndabocksform. Som Kniivilä beskriver har det inte saknats verkliga sammansvärjningar i rysk politik och de med pengar har fått makt till den grad att ”skiljelinjerna mellan makt och pengar till slut mer eller mindre har suddats ut”. 

Det är dock inte helt klart i vilket utsträckning som ryssarnas ”tysta majoritet” egentligen tror att Putin är höjd över varje misstanke. I Kniiviläs bok framstår det mer som om de har tagit ett beslut att vara passiva i utbyte mot en regim som verkat vara någon slags garanti för att undvika det kaos som nyliberala reformer hjälpte till att skapa i Ryssland under 1990-talet. Det är, som Kniivilä medger, ett beslut som det är svårt att fördöma utan att själv ha erfarenhet av samma situation. Om bara Putin kan hålla ekonomin flytande är det nu inte otroligt att han sitter kvar till 2024. Vad som kommer att hända med ryssarnas frihet under tiden, speciellt för utsatta grupper som homosexuella, är svårt att sia om.

Tecknen går mot ett ökande totalitärt styre i en blandning med nyliberalism som inte är så märklig mot bakgrund av att 1970-talets militärdiktaturer var de pölar i vilka den nyliberala ideologin först ynglade av sig. För att hålla hemmaopinionen glad kan ju alltid den ”starke mannen” Putin ge sig ut på några militära äventyr som har alla möjligheter att lyckas så länge väst inte synar hans kort. 


Kontinuiteten
 med Sovjet framhålls också i dagens Ryssland, enlig Kniivilä. Arvet från sovjettiden kan ge Putin den legitimitet som det demokratiska underskottet gör att han saknar. En målande exempel i Putins folk är regimens produktion av en enhetlig, officiell och således tillrättalagd historiebok för alla ryska gymnasieskolor. Putins argument är att de tidigare författats med hjälp av utländska pengar för att sprida en felaktig bild av Ryssland för den egna befolkningen. Kniiviläs slutsats levereras med ett för honom sedvanligt understatement: ”Ideologiskt sabotage och yttre fiender. Den som var med på sovjettiden har lätt att känna igen sig i världsbilden.” Till och med Josef Stalin har fått en renässans. Enligt opinionsinstitutet Levada sade varannan ryss i april 2013 att de hade en ”positiv eller huvudsakligen positiv uppfattning” om den gamle diktatorn.

En ekonomisk kris som får demokratiskt styre att framstå i mörk dager, en längtan efter både ett förhärligat förflutet och en ”stark man” som kan leda landet genom oroliga tider. Detta gör att Ryssland av i dag, även om det är ett steg som Kniivilä inte tar, lätt kan föra tankarna till en europeisk mellankrigstid. Men parallellen är missvisande. Historien behöver inte upprepa sig, framtiden är kapabel att uppfinna sina egna katastrofer. Och det är kanske till framtiden vi borde dra jämförelserna. Riskerna för att södra Europa under nyliberala diktat kommer att utvecklas i en rysk riktning bör inte försummas. Om tio år är det inte omöjligt att vi läser liknande reportageböcker om Grekland, om en avdemokratisering i sakta mak som producerar en befolkning av avpolitiserade och passiva medborgare som låter sig imponeras, eller låtsas vara imponerade, över en simhall som det styrande partiet bygger med skattepengar och inviger under sina egna fanor.

Det mest påtagliga resultatet av att en befolkning blivit passiv framstår, i Kniiviläs tappning, som att all tillit försvinner från samhället. Nog är det allvarligt när medborgare inte litar på sina politiker, men än värre är det när folk också mister all tro till varandra. Den som bara litar på sig själv är ensam, och ensamma människor kan med lätthet göras ofria. När Kniivilä tar bussen från den lilla staden Sjumerlja öster om Moskva märker han att chauffören har fäst en video­kamera vid vindrutan vänd mot vägen. Om olyckan skulle vara framme kan han i alla fall bevisa att det inte var han som gjorde fel. Chauffören har slutat bekämpa sin passiva tendens, men funnit ett helt naturligt sätt att försöka göra sin egen situation så säker om möjlig. Frågan är om rädsla går att kombinera med lugn och ro i det långa loppet.

Vi återvänder till den Thukydides som Castoriadis parafraserade i Catastroika. I sin  Historia om det peloponnesiska kriget återger Thukydides ett begravningstal av statsmannen Perikles över de fallna i ett atenskt krig. ”Vi ska se lycka”, säger Perikles, ”som frukten av frihet och frihet är frukten av mod, men vi får aldrig glömma bort krigets fasa” (artikelförfattarens översättning). Mellan passivitet, frihet och mod (och fasa) ryms kanske inte bara Ryssland utan också stora delar av Europas framtid i ekonomiska krisers härjningar. 

I alla länder där demokratiska skyddsmekanismer nedmonteras med allsköns ursäkter kommer det att våras för figurer som Putin. Bäva månde alla som är på väg att bli en hunsad majoritet.

Publicerat i Arbetaren 5 juni 2014

Posted in Litteratur | Leave a comment

Recension: Nuccio Ordine ”L’utilità dell’inutile” (Bompiani, 2013)

Min recension av Ordines lovskrift över nyttan av ”onyttan” går nu att läsa på Arbetets hemsida. Det blir mycket om kortsiktighet och lite om överskottets mystik.

Posted in Filosofi, Litteratur | Leave a comment

Recension: Simon Critchley och Jamieson Webster ”The Hamlet Doctrine” (Verso, 2013)

I en film om produktionen av en dokumentärfilm, Aprile från 1998, undersökte den italienske regissören och vänstermänniskan Nanni Moretti nationens tillstånd. Sin vana trogen blev det en självreflexiv film om film och om regissören själv. Moretti ville följa vänsterns (eller ”mitten-vänstern” som italienarna talande nog kallar den) och högerns valrörelse 1996. I en av de starkaste scenerna sitter Moretti framför tv:n och lider sig igenom debattprogrammet ”Porta a Porta” (dörr till dörr), ett program som har en särställning i Italien. Det räknas skämtsamt som parlamentets ”tredje” kammare i denna hyperdramatiserade demokrati.

Moretti ser på när programledaren Bruno Vespa, en man vars högersympatier inte ligger långt under ytan, bjudit in Silvio Berlusconi samt hans motståndare Massimo D’Alema, som från en bakgrund i kommuniströrelsen rört sig stadigt mot mitten. Berlusconi orerar och orerar om hur det italienska rättväsendet domineras av hans politiska motståndare. Moretti håller handen över ögonen som om han såg på en skräckfilm och utbrister: ”Vilken tortyr.” D’Alema sitter tyst. ”Reagera, gå i svarsmål!”, instruerar Moretti från fåtöljen. Berlusconi fortsätter oavbruten. ”D’Alema säg något!”, bönar Moretti desperat: ”Säg något som är vänster, säg något som inte är vänster, säg något civiliserat. D’Alema säg något! Något vad som helst, reagera!”

Vi har väl alla ”varit där”, i Morettis känsla av skam och äckel. Dels över de skamlösa, som Berlusconi, dels över de som borde ha vett att säga ifrån. Men vem är det som ska reagera? Kanaliserar Moretti känslorna av skam till åskådaren? Och vad kommer då åskådarens svar att vara? Morettis ångest, D’Alemas tystnad eller en handling i ”verkligheten”?

Skammen som ”den ruttna världen” framkallar är för det gifta paret Simon Critchley och Jamieson Webster ett tecken på att det fortfarande finns kärlek. Kärlek lovar inget och dess existens kan endast beläggas med dess förmåga att förrådas, hävdar de. Och vår kapacitet att uppleva skam är ett ”lackmustest” för vår förmåga att älska. Inte undra på, när filosofen Crichtleys karriär är intimt sammankopplad med ett intresse för misslyckande, nihilism och lättja.

Critchley och Webster har skrivit en bok om Hamlet, en Shakespearekaraktär som likt Morettis fiktive Moretti hade svårt att finna rätt sätt att agera men lätt för att belysa saker och tings ruttenhet. Teater, i författarnas mening, har en förmåga att styra oss mot skammen i hoppet att vi når kärlek. De tar inspiration från den gamle grekiske sofisten Gorgias som skrev att tragedins uppgift var att skapa en illusion inom vilken den bedragne är ärligare och visare än den som inte bedragits. Det är med hjälp av denna position som författarna argumenterar mot den ”skuld” som vi resonerar oss fram till i vårt inre genom att mäta våra handlingar mot moraliska lagar. I stället ser de hellre en ”skam” som får oss att affirmera kärleken, svedda av förnedringens rodnad.

Men vad hände med handlandet? För att vara ofilosofiskt direkt: var blev politiken av i författarnas resonemang?

The Hamlet Doctrine är trots att den väcker fler frågor än svar en virvlande och underhållande genomgång av Hamlettolkningar från oväntade källor, som psykoanalysen och ”kontinental filosofi”. Vi får följa vad Hamlet var för Sigmund Freud, Jacques Lacan, Walter Benjamin, Carl Schmitt, James Joyce, Friedrich Nietzsche och så vidare, i den teoretiska kritikens robust enkönade universum. Bokens titel kommer från Nietzsches förstlingsverk Tragedins födelse från 1872. Där undersökte Nietzsche de olika sätt på vilka tragedin kunde affirmera livet, men han kunde inte hålla sig för att dela med sig av några nedslående reflektioner. Den levnadsglada och viljestarka dionysiska impulsen innehöll också ett ”letargiskt element”. När vi blir medvetna om sakers verkliga tillstånd drabbas vi av äckel och ”en viljenegerande stämning”. Hamlet är urexemplet. Han har förstått ”tingens väsen” och denna kunskap ”dödar handlandet” eftersom den också innebär en förståelse om att inget kan förändras. För att handla måste vi ”vara insvepta i en illusion”. Endast konsten kan rädda oss. Absurditeten kan förvandlas till sublima föreställningar, likt Hamlet, eller, som Critchley och Webster pekar ut, Samuel Beckets tragikomik som I väntan på Godot, där två män väntar på ingenting två gånger.

Låt oss först backa bandet tillbaka till pjäsen Hamlet. 

Hamlet är en dansk prins vars far dött och vars farbror, Claudius, blivit kung. Farbrodern har också gift sig med Hamlets mor. Den avlidne fadern, som också hette Hamlet, uppenbarar sig som ett spöke för sonen i den rustning han bar då han besegrade Norge. Det hör till handlingen att Danmark väntar på en ny norsk invasion, ledd av kronprinsen Fortinbras, som är en parallellfigur till Hamlet (fadern dog och farbrodern blev kung). Hamlets fader, spöket, säger till sonen att han blivit förgiftad av sin bror. Nu vill han ha hämnd. Men Hamlet ska inte straffa modern, Gertrud, för hennes hastiga giftermål. Publiken vet inte, och får aldrig veta, om Gertrud hade något med mordet på Hamlets far att göra. För Critchley och Webster (och Nietzsche) är dock faderns avslöjande rörande broderns skuld nog. Hamlet vet allt från början. Detta till skillnad från klassiska tragiska figurer som Oidipus, vilken ovetande snubblar in i katastrofen.

De flesta som tänker på Hamlet minns nog hans desperata ”att vara eller icke vara”, men det var egentligen ingen fråga. Den svårmodige Hamlet kommer snabbt till slutsatsen att båda är lika illa. Frågan som pjäsen ställer är snarare hur och när handlandet, reagerandet, bör sker. I den klassiska tolkningen, som etablerades av Goethe, var Hamlet någon som inte kunde bestämma sig. Med Critchleys och Websters ord blev han en bild av en ”alienerad modern individ med ett själsliv” i en rutten värld. Hamlet var i själva verket god, men eftersom han ville väga rätt mot orätt paralyserades han av livets komplexitet. Critchley och Webster är inte övertygade utan sällar sig till Nietzsches nytolkning av ”Hamlets lära” (som i titeln blivit i The Hamlet Doctrine).

Goethes och Nietzsches tolkningar till trots finns det gott om exempel på Hamlets handlingar. Ett antal människor dör direkt eller indirekt till följd av hans impulsiva reaktioner i ett tillstånd av mer eller mindre fingerad galenskap. Hamlet arrangerar också en teaterföreställning för att få ytterligare bevis på farbroderns skuld och en indikation på om modern visste något om mordet. Den självreflexiva pjäsen i pjäsen handlar således om en kung som blir förgiftad av sin bror, som sedan tar över makten. Den ”verklige” farbrodern, Claudius, blir upprörd och går för att be efter föreställningen. Handlingen får således ett konkret resultat. Hamlet har möjlighet att döda Claudius, men avstår, eftersom det är fel ögonblick. Om han dödas i bedjande stund kommer han direkt till himlen utan att sona för sina brott. Hämnden får vänta till det tragiska slutet på pjäsen, då de flesta karaktärer av vikt som fortfarande finns i livet dödas av varandra. Hamlets sista handling är att göra den norske kronprinsen Fortinbras, som lägligt stigit in på scenen, till kung av Danmark. Resten är tystnad, Hamlets Danmark finns ej mer. Inte Hamlet heller, för den delen.

Critchleys och Websters försök att betona skam över skuld, inaktivitet över aktivitet, för att nå en sublimering genom kärlek, är en spännande tolkning, som ändå inbjuder till en viss skepsis. Skuld och handling genom­syrar Hamlet. En av de kanske mest intressanta, och missförstådda, karaktärerna är Gertrud (läs Carolyn Heilburns feministiska essä från 1957). Gertrud har en klarsynt analys av vad hennes ”skuld” består av: ett allt för skyndsamt äktenskap. Spöket förbjuder också Hamlet att straffa Gertrud, hennes skuld ska sonas i skärselden. Även om Hamlet agerar, kanske främst med att genom skådespel finna bevis i skuldfrågan, så är hans handlande mindre framgångsrikt. Genom att uppfylla faderns begär på hämnd så förlorar han hela kungariket som fadern kämpat för att försvara.

Låt oss återvända till Moretti som sitter där med skämskudden när vänstern gör bort sig. Kan vår inlevelse i Morettis skam förvandlas till kärlek? Frågan är ur politisk synvinkel i det närmaste irrelevant. Pekar inte Morettis skam på att D’Alema äger en skuld när han passivt låter Berlusconi stå oemotsagd? Till och med Moretti handlar, han gör film: självreflexivt inom filmen men också i verkligheten. Står inte hoppet till att någon, likt Claudius, ser föreställningen och sedan avslöjar sin egen skuld?

Hamlets övriga handlande, hans mord på hovmannen Polonius och förskjutande av fästmön Ofelia, tyder kanske främst på att det finns tillfällen och sätt att handla som är bättre än andra. Hamlets hämnd är det yttersta exemplet på att kasta ut barnet med badvattnet. D’Alemas passivitet, å andra sidan, är ett tecken på en nihilistisk ovilja att försvara samhället. Suicidala impulser, i handling och passivitet, är fortfarande de bästa illustrationerna av samhällets ruttenhet.

Publicerad i Arbetaren Nr. 12/2014

Posted in Filosofi | Tagged | Leave a comment

Fetish Modernity på Etnografiska museet, Stockholm

Nu ligger min recension av Fetish Modernity på Etnografiska ute på UtställningsEstetiskt Forum. Och här en bild på stegar som Fernando Clavería har samlat på sig i Melilla vid murarna som skyddar det nya Festung Europa.

FM9

Posted in Historia | Leave a comment

Recension: Helena Dahlberg ”Vad är kött?” (Glänta, 2013)

Var börjar världen? Spelar det någon roll om vi finns där för att observera denna ”början”. Filosofin har kämpat med frågan om subjekt och objekt under hela sin existens. Var och en av oss som helt kallt antar att det finns något subjektivt och något objektivt gör så i förhållande till en tradition, vare sig vi är medvetna om det eller inte. ”Sunt förnuft” är i teoretiska sammanhang för det mesta bara en destillerad variant av en dualistisk filosofi som förutsätter att subjekt och objekt skiljs åt, eftersom tanke och medvetande tillhör subjektet till skillnad från objektet som bara är ting. Detta kan låta logiskt, men frågan om var världen börjar kvarstår. Tydligast blir det när vi tänker på kroppen. Är kroppen ett ting? Och vad är kött?

Idéhistorikern och dansaren Helena Dahlberg skriver i inledningen till sin nya bok Vad är kött? om köttets renässans. Vi fascineras av kött, vårt eget och djurköttet som flitigt förekommer i dagens modedieter. Vi köper tidskrifter med fotografier där slaktbitar omsorgsfullt arrangerats. Dahlberg hävdar att köttet belyser kroppens materialitet, men samtidigt verkar det som om köttet är intressant främst eftersom det befinner sig mellan subjekt och objekt. Det är det problemfyllda förhållandet mellan dessa två termer som köttet representerar.

För den franske filosofen Jean-Paul Sartre utgjorde köttet en oöverstiglig gräns mellan medvetandet och tinget. För hans vän Maurice Merleau-Ponty, vars filosofiska utforskningar Dahlberg dyker ned i, utgjorde köttet ett ”element” i vilken dualismen möttes och blev till ett. Vi kan tänka på köttet som synonymt till ett annat element, vattnet, som finns både inom oss och utanför. Köttet är inte endast en metafor för världen i vilket subjekt och objekt möts, utan till lika stora delar en bokstavlig beskrivning av det vi upplever i denna skärningspunkt.

Både Sartre och Merleau-Ponty kom från en fenomenologisk tradition som främst inriktade sig på hur, med fokus på ett förstapersonperspektiv, upplevelsen av värden skapas, till skillnad från filosofier för vilka det räckte att på olika sätt hävda att världen kort och gott existerade, antigen frånskiljd från människan eller framtänkt av oss. Liksom många i Frankrike var de två männen djupt påverkade av Martin Heideggers tolkning av fenomenologin, som satte människans upplevelse av sin existens i fokus. Sarte förblev dualismen mellan tanke och ting trogen och fortsatte således i en tradition inom den franska filosofin som René Descartes redan definierat, men Merleau-Ponty sökte sig vidare i en kritik av denna dualism. Hans sista, och postumt (han dog 1961) publicerade verk Det synliga och det osynliga (Le visible et l’invisible) från 1964 innehåller en uppgörelse med Sartres Varat och intet från 1943. Nu utvecklade, och fördjupade, Merleau-Ponty tankarna kring människans förkroppsligande som han påbörjat i boken Varseblivningens fenomenologi (som finns översatt till svenska) från 1945.

Dahlbergs försök att återföra Merleau-Ponty till den svenska diskussionen utgör en stor bragd. Eftersom hans sista bok ännu inte är översatt och förmodligen också på grund av hans milt sagt snåriga stil har Merleau-Ponty inte vara så framträdande i Sverige. Till skillnad från Sartre är Merleau-Pontys stjärna stigande i internationella filosofiska kretsar, vilket gör det extra viktigt att igen försöka förstå hans teori. Anledningarna är inte endast nödvändigheten att följa med i ”modet”. Det är också viktigt att kunna kritisera arvet efter Merleau-Ponty. Det har bland annat funnit hem i nyromantiska rörelser som djupekologin. Där dyker det upp i idéer om det objektivas (världens) subjektivitet, som att Moder jord skulle vara en organism. 

Dahlbergs Vad är kött? är inte lättsmält. Under stora delar måste läsaren kämpa sig igenom Merleau-Pontys debatt med Sartre, vars alla vindlande argument visserligen är nödvändiga för att förstå Merleau-Ponty, men som ändå blir något långrandiga. Tyvärr går inte Dahlberg i dialog med dagens användande av Merleau-Ponty, även om hennes egen bok utgör ett högst intelligent försök till ett sådant användande. Det är synd då hon missar chansen att dra slutsatser om de politiska implikationerna av detta användande. Sartre och Merleau-Ponty, som träffades redan som studenter, gled isär på grund av politiska meningsskiljaktigheter som intensifierades från Koreakrigets utbrott 1950 till 1953 när Merleau-Ponty lämnade redaktionen för tidskriften Les Temps Modernes, som de båda varit ansvariga för tillsammans med en lång rad framträdande franska intellektuella som, bland annat, Raymond Aron, Simone de Beauvoir och Michel Leiris. Merleau-Ponty hade blivit mer och mer kritisk mot Sartres stalinism. Historien om Sartre och Merleau-Ponty handlar också om humanismen som livsåskådning och den starka roll som den fick i Frankrike – dels på grund av den moraliska implosion som nationens kapitulation under andra världskriget innebar, dels på grund av avslöjandet av de byråkratisk-tekniska lägersystemen i Nazityskland och Sovjetunionen. Frågan ”Var börjar människan?” var lika viktig, och besläktad med, den om vilken roll människan hade i vår tekniska värld.

Merleau-Ponty ifrågasatte Sartres dualism och humanistiska stalinism. Dahlberg skildrar väl hur Merleau-Pontys nya teori om hur vi blir till kropp var ett steg från humanismen som investerat så mycket i det tänkande subjektet skiljt från tingen. För Merleau-Ponty var världen inte synlig, till skillnad från köttet som befann sig mellan världen (varat) och subjektet. Vi använder köttet för att interagera med världen och för att låta den interagera med oss. Detta går till och med att se i den egna kroppen enligt en känd bild av Merleau-Ponty. Om jag nu lyfter mina händer från tangentbordet kan jag låta den ena röra vid den andra. Jag kan sedan byta. Händerna turas om med att vara subjekt och objekt genom deras köttslighet. Kroppen hör hemma i världen genom detta kött. 

Kroppen blir till ett ”subjekt-objekt” genom köttet. Gränsen mellan medvetandet och världen är lika mycket en yta som håller saker och tankar samman som något som skjuter dem isär. Dahlberg skriver om hur kroppen blir till värld och världen till kropp genom detta ständigt närvarande kött. Ting blir, således, del av människan, vilket gör att det blir svårt att hålla fast vid humanismens credo om den enskilda och odelbara  män­niskan. Samma credo gjorde att människans kluvenhet, att människan till del också var kött, blev ett problem för Sartre. Enligt Merleau-Ponty var det en neutral verklighet.

Risken med Merleau-Pontys argument är att han bara förskjuter fantasin om en odelbarhet (i subjektet eller objektet) till en annan plats, nämligen till ”köttet”. Hans fokus på våra kroppars plats i världen är visserligen intressant, vilket Dahlberg väl belyser, men problemet är att ”köttet” blir nästan en lika magisk och svårdefinierad substans som humanismens ”människa”. Nästa steg, ett som Dahlberg inte tar, kan nu bli en högst spekulativ och romantisk ekologisk tolkning om hur världen och allt levande hänger ihop i en och samma ontologiska entitet. 

När vi läser Merleau-Pontys egna ord med samma bokstavlighet som han uppmanar oss till, står det, mot slutet av Det synliga och det osynliga, klart att han i själva verket ser kött som ett medium. Köttet mellan det observerande och saken (det observerade) ”är inte ett hinder mellan dem, utan deras medel (’moyen’) för kommunikation”. Beskrivning av kött som medel/medium är onekligen annorlunda från, och strider mot, bilden av kött som ett element. Ett antal svåra frågor uppkommer rörande vem som kan kommunicera med vem, vilka grader av medvetenhet som krävs, men att se köttet som ett medium, metaforiskt här även som ”text”, är spännande. Det kan till exempel göra det möjligt att tolka kroppens rörelser och tekniker som varande lika potentiellt meningsfulla som språk. 

Om Merleau-Pontys filosofi framstår som ett osannolikt ställe att hitta en medieteori på, är det på grund av att han försöker gifta ihop två saker, element och kommunikationsmedium, som mycket svårligen kan samsas i samma begrepp. Ett medium kan inte vara odelbart, eller, rättare sagt, ett odelbart medium är teknik (antigen en kroppslig teknik eller ett externt tekniskt objekt). Medium har form och innehåll vilket gör Merleau-Pontys ”kött” till ett märkligt sådant där form och innehåll byter plats med en sådan hastighet att det blir till en homogen massa. Samtidigt finns ett spår av konflikten redan inbyggt från början i själva ordet ”kött” som, om vi tänker med slaktaren, är en del urskiljd från kroppen. Detta tar oss tillbaka till de glassiga tidningarna med de marmorerade köttstyckena. För att förstå både formen och innehållets politik så måste vi varsebli dessa tidningars kött inte genom vårt kött, men genom vår tanke, förmögen att kritisera media genom olika medium. 

Publicerad i Arbetaren Nr. 7/2014

Posted in Filosofi | Tagged , , | Leave a comment

Om Supermarket 2014

Jag har varit på Supermarket 2014 med Claude Lefort, läs mer här. Tipsar också om TechArtLab som bor här och Atlantic House på denna adress.

Posted in Konst | Leave a comment

Om Anne Thulin

Anne Thulin ställer ut på galleri Charlotte Lund. Min recension parafraserar Johannesevangeliet: Thulin gör ordet till material. Det handlar också om Katarina Frostenson tolkad med häftklamrar och om skriftens olika sidor. Och lite om konjunktioner och hur det går till när man underviker att koloniseras av text. 

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: Rasmus Fleischer, ‘Tapirskrift’ (Axl Books, 2013)

På strövtåg (Ny Tid) genom senkapitalismens ”icke-platser” med kartografen Fleischer, bland liknelser och metaforer. Nätvaro och närvaro i ett samhälle som börjar bli lika trist, förutsägbart och  kontrollerat som en flygplats. Och hur kan Bachelard användas i internetflödet? Och vad är syskonens nät, de myndigas internet? Dags att lära oss från arkivariens omvårdnad?

Posted in Filosofi | Leave a comment

Recension: Grégoire Chamayou ‘Théorie du drone’ (La fabrique éditions, 2013)

En tid som kan beskrivas genom sina vapen verkar kusligt steril, som om den lämnat sitt mänskliga hölje och möter vårt obehag med en blänkande blick. Den sena, och mest mordiska, kolonisationsvågen under slutet av 1800-talet hade maximkulsprutan. Andra världskriget kom med flygande fästningar som terrorbombade civila mål och väldiga tanks som krossade allt i sin väg. Det kalla kriget var en märklig och explosiv blandning av avancerade kärnvapenbestyckade missiler och massproducerade enkla Kalasjnikovs som höll glöden levande i de smutsiga krigen, vilka förpassats till den tredje världen. Och nu lever vi alltså i drönarens, den obemannade luftfarkostens, tid. Där är döden är radiostyrd. Redan innan vi helt fått vänja oss vid hur krigets lagar upplösts i drönarens spår sker nu en kapprustning mot bättre och mer automatiska varianter. De så kallade terroristerna kämpar också tveklöst för att göra vapnet till sitt eget.

Den unge – född 1976 – franske filosofen Grégoire Chamayou har, med Théorie du drone (”Teori om drönaren”), skrivit en i en växande flod texter som försöker förstå vår tids vapen och genom det samtiden. Även om Chamayou lider av den ”pratighet” som ofta blir konsekvensen när teoretiker ger sig på det som händer precis nu så är boken en lika elegant som skrämmande redogörelse av effekterna av främst USA:s, men också Israels, drönare. Vilka länderna är har dock mindre betydelse i det stora hela. Vapen diskriminerar inte när det gäller avtryckarfingrar. Likaså är det meningslöst att försöka intala oss att drönarna endast måste flyga över Mellanösterns och Asiens öknar. Snart kan de lika gärna vara över våra huvuden. 

Att dagens förövare av drönarnas våld snart riskerar att bli offer för samma vapen är passande ur fler aspekter än den tröttsamt bekanta ”öga för öga”-rättvisan. I Chamayous skildring blir det tydligt att drönaren är ett vapen vars främsta effekt är att relativisera alla begrepp som den kommer i närheten av. Som det allra modernaste vapnet uppfyller den Marx idé om moderniteten där ”allt som är fast förflyktigas”. De allra tydligaste exemplen är uppluckringen av skiljelinjerna mellan civila och militärer, mord och dödande i krig, samt taktik och strategi. Chamayou börjar med den viktiga frågan om kriget mot terror verkligen är ett krig eller om drönarna har varit del i att förändra vad krig är. Kriget mot terror är uppenbarligen globalt, men om hela världen är i krig, var finns då den fred som kan sättas emot kriget? Chamayou hävdar att vi nu i stället borde tala om en global jaktmark där villebrådet är enskilda människor som, utan hänsyn till vare sig krigets eller de internationella lagarna, jagas från ovan. 

Chamayou leder oss först genom drönarnas historia. Det var främst under det sena 1990-talet som USA:s armé började efterfråga en krigsföring utan dödsoffer på den egna sidan. De ”humanitära bombningarna” under Kosovokrisen utfördes av amerikanska flygplan som inte fick flyga lägre än 5 000 meter. Träffsäkerheten blev därefter. Också i Israel fördes det fram tankar om att den israeliska soldatens liv skulle ses som lika mycket värd att skyddas som de civila israelernas. Det var tankegods som ledde fram till en krigföring där soldaten kan sitta i en helt och hållet säker miljö och idka krig på arbetstid för att sedan lämna basen och pendla hem till freden. Visserligen är drönarna mer precisa än bombplan som flyger på 5 000 meters höjd, men de är samtidigt mycket mindre träffsäkra än enskilda soldater. Resultatet av drönarna har blivit att omtanken om den egna soldaten har gjort att det inte längre ses som viktigt att skilja mellan den beväpnade fienden och civila i hans eller hennes omgivning. Det är en idé som inneburit slutet på krigets lagar, inom vilka den civila ska vara mer skyddad än soldaten. 

Det amerikanska flygvapnet har utfört mellan 2 500 och 3 500 drönarattacker mellan 2004 och 2012. Till detta kommer ett okänt, men troligen inte ringa, antal attacker som sköts av CIA. Antalet drönare ökar exponentiellt. Chamayou drar en fascinerad parallell till britternas användning av flygplan för att bekämpa koloniala uppror under mellankrigstiden. Precis som nu var det inte speciellt framgångsrikt. När bomberna regnade ned från himlen växte befolkningarnas motstånd. Nu håller USA på att skapa en helt ny generation av radikala terrorister alldeles i onödan. 

En annan effekt som drönarna har haft är att bryta ned gränserna mellan militära och polisiära uppdrag. Det amerikanska flygvapnet vill gärna utmåla drönarna som ett slags polisvapen. Chamayou påpekar att en polis endast borde använda dödligt våld som en sista utväg. Den beväpnade drönaren är en polis som avrättar en person för att sedan avgöra om den var skyldig eller ej. Drönarnas övervakande funktion kommer också med allra största sannolikhet att snart bli en helt vanlig del av polisarbete, också i länder som inte är i strid. Även om de förhoppningsvis inte kommer att vara bestyckade blir de ännu en del i det bevakningssamhälle som kriget, eller vad det nu är, mot terrorismen har gett upphov till. Det är i detta samhälle som vi alla bevakas som vore vi skyldiga. Statens allseende öga kommer till slut att skapa ett perfekt panoptikon där allas rörelser kan observeras hela tiden. Fortfarande science fiction för oss, men mördande verklighet i Jemen, Afghanistan, Pakistan och så vidare.

Chamayous tro på att det är genom hackers som drönarna kommer att utmanas då deras system penetreras, låter uppgivet. Motståndet blir endast reaktivt. Mer givande är det att bemöta drönarnas välde på idénivån. Här är det intressant att betänka vad drönarna saknar. En aspekt som Chamayou påpekar är hur ”unmanned” (obemannad) på engelska också betyder omanlig i meningen kastrerad. Trots denna terms macho-bagage blir det ett sätt att tänka på drönaren som det lömskaste, fegaste och mest moraliskt förkastliga vapnet.

Det nästa steget, en drönare som agerar helt automatiskt, leder till ännu en brist. Den typen av vapen kommer att göra världen huvudlös, som Adorno skrev i ”Minima moralia”. Mekaniken ersätter teologin. Det finns då inte längre något mänskligt subjekt eller en historiens ande som strävar mot ett mål att uppfylla. Chamayou beskriver det som en ”mardröm som skönjes vid horisonten”. Dödandet i kriget blir ett kallt maskinellt utrotande, vilket negerar varje idé om mänsklig värdighet. Alla krigets lagar upplöses eftersom det inte längre handlar om hur ett vapen används. Den viktiga distinktionen mellan vapen och kombattant upphävs. Om vapnet blir det som kämpar, vem ska då hållas ansvarig för en robot som agerar på eget initiativ? Det kan lika gärna vara den som producerat roboten som den som sätter den i aktion på krigsfältet. 

Samtidigt ger det automatiska vapnet en möjlighet att åter igen hävda det livsnödvändiga i att världen har ett huvud, att människan äger både subjekt, värdighet och politik. Den verkliga utmaningen, som Chamayou inte ser, är att föreställa sig en värld utan drönare. Drönarna borde förpassas till samma kategori av vapen som landminor eller senapsgas. Vi har ingen anledning att ställa oss vid sidlinjen och tänka att vi inte kommer att påverka. Koloniala strider har alltid varit en övningsbana för det som förr eller senare importeras till västerlandet och används mot de egna befolkningarna.

I en helt annan kontext, en kontext av kalla krigets kärnvapen, skrev Paul Virilio att automatiserade system leder fram till politikens död. Då fanns det helt enkelt för lite tid för politiker att utvärdera en handling eftersom ett svar på en attack skulle krävas omgående. Nu är inte hastigheten frågan, men i drönarens tid glider vi långsamt mot samma situation där robotarnas logik förflyktigar vad en demokratisk idé om ”det politiska” utgörs av. Resultatet kan mycket väl vara hela arméer som blint lyder order, för att inte tala om polismakter som följer i deras ledband. Statens makt kan bli oinskränkt. Att teoretisera kring vad drönarna innebär, som Chamayou, utgör ett första steg i att formulera ett genomtänkt och slagkraftigt motstånd mot det semi- och helautomatiserade våldet. Alla omskrivningar av krig som polisiära aktioner riskerar att generalisera kriget till att gälla hela tiden och överallt. I fredstider ska staten inte kunna övervaka oss varken från luften eller över internet och rättslig prövning måste komma innan statens straff. I krig måste krigets regler ännu en gång få råda. Drönarna har endast, som Chamayou påpekar, fört ned USA på terroristernas moraliska nivå, där åtskillnad mellan civila och soldater har tappat all betydelse.

Bortom gott och ont kom Nietzsche med en relevant varning: ”Den som kämpar mot monster, måste ge akt på, att han inte själv blir ett monster” och lade sedan till att varje gång man stirrar in i avgrunden stirrar avgrunden tillbaka. Att fästa blicken på en bättre framtid är en politisk handling som kan leda till något mer än ett lönlöst motstånd.

Publicerad i Arbetaren Nr. 1-2/2014

Posted in Filosofi | Leave a comment

Om Anna Kleberg

Läs min recension av Anna Klebergs utställning på Andréhn-Schiptjenko. Texten handlar om husdjur och tangentbord och vad det egentligen är för någon skillnad. Det blir en hel del om anknytningsteori, om John Bowlby, hans ”rival” Donald Winnicott, reflektion och en försvinnande kort evighet. 

Posted in Konst | Leave a comment