Recension: Vortex Temporum (Anne Teresa De Keersmaeker på Dansens hus)

Läs min recension i Danstidningen, här.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Narcissismens eko

Hur kan det komma sig att dagens ungdom ständigt blir mer och mer självcentrerad? Detta oberoende av vilken tid vi befinner oss i. Den franske kyrkomannen Peter Eremiten predikade således 1274 att dagens ungdom bara tänker på sig själva och är otåliga inför alla krav på självbehärskning. Världen går igenom, hävdade han, en orolig tid. Över 700 år senare kan vi fråga oss om denna oro fortsatt och blivit värre. Har ungdomen bara blivit mer självcentrerad och fått följe av en infantiliserad vuxenskara? Är detta ett tecken på den västerländska civilisationens kollaps? Indignationen övergår lätt i en spelad hysteri. Förståsigpåare med anekdoter om klassrum som förvandlats till uppsättningar av William Goldings Flugornas herre återvänder till tv:ns morgonsoffor med samma regelbundenhet som flyttfåglar. Inte sällan framför de idén att dagens barn uppfostrats för att inte ta något eget ansvar och hur deras vuxna lider av effekterna av samma pedagogik. Nationen borde smaka på rottingen! 

Det finns en märklig konstans i en analys som pekar på narcissism, speciellt bland unga, som samtidens sjukdom. I dag är denna typ av påståenden i högsta grad levande. Sociala mediers stora spridning har tagits som intäkt för en skenande egoism. På Facebook blir användaren en reklambyrå för sig själv. Mobilkamerorna riktas mot det egna ansiktet. Även dokusåpans fortsatta färd mot performativ dekadens har visat sig vara givande näring för skräckscenarier om kulturens allmänna förfall. Vi stirrar från vad Georg Lukács, i en ironisk kommentar över den radikala Frankfurtskolan och dess bekväma positionering alldeles på randen av en upplevd tomhet och absurditet, kallade ”Grand Hotell Avgrunden” och förfasar oss över TV3:s Paradise Hotel. Var ska det sluta?

En av de största ironierna med begreppet narcissism är att det utvecklades till stor del av psykoanalysens fader Sigmund Freud under en period då han mest var intresserad av motsatsen: kulturens makt att få oss att förtränga våra impulser. Narcissismen var för Freud ett viktigt steg i individens utveckling. Spädbarn behövde en grundläggande (primär) narcissism för att knyta an till modern som barnet såg sig som en del av. Senare var det lika viktigt att barnet lärde sig att skilja på sig själv och externa ting som personer och saker. När denna förmåga förlorades i vuxen ålder utvecklades narcissismen till en sjukdom där individen på ett ”barnsligt” sätt såg att allt i världen direkt relaterades till personen. Narcissism var således en udda avvikelse och en infantilisering i en period då de flesta led av att vara ”alltför vuxna” i deras ivriga anammande av en repressiv tidsålders ideal. 

Under en del av 1900-talet anklagades samtiden mest för att förminska individen, speciellt under slutet av 1940-talet och under 1950-talet. Denna period sågs av många som dominerad av kollektiva lösningar och konformism. Den ”riktiga” individen var alltså i ett upplösningstillstånd karakteriserad av en brist på ego. Men till skillnad från Freud sågs inte narcissismen som ett ”förbarnsligande” utan som ett sätt att bli mer vuxen i ett massamhälle. Ofta kom denna typ av kritik med ett ifrågasättande av den nya konsumtionens andemening, även om denna mening var svår att definiera. Utgjorde konsumtionsobjekten en extern värld av ting eller gjorde konsumtionen det möjligt för individen att återigen uppleva ett objekt som del av sig självt: vi är vad vi handlar? Den moderna kapitalismens ambivalenta konsumtionsobjekt låg också utanför de objekt som Freud diskuterade i förhållande till narcissism.

En generation senare vände debatten igen mot självkärlek, snarare än brist på densamma, som ett stort problem. Detta inträffade när generationen födda under efterkrigstiden, baby-boomers, nådde vuxen ålder. Debatten tog fart främst i USA, där författaren Tom Wolfe döpte 1970-talet till ”jag-årtiondet”. Nu tänkte alla bara på sig själva och hade som främsta mål att själva bli perfekta genom terapi, träning, nyspiritualitet och, så klart, konsumtion. 

Christopher Lasch, en historiker på obekväm resa mellan sin ursprungliga socialism och en allt mer uppgiven konservatism, publicerade 1978 boken Den narcissistiska kulturen, som snabbt blev en bästsäljare. Lasch målade en blek bild av en stagnerande kultur i vilken den statsbärande ideologin, liberalismen, för länge sedan tappat någon som helst trovärdighet. De radikala var lika vilse. De attackerade den auktoritära familjen, protestantisk arbetsmoral och andra borgerliga fundament som redan försvagats och förstörts av kapitalismen. Eftersom det inte fanns någon vettig politik längre, i Laschs analys, vände sig folk inåt och övergav det offentliga samtalet. De fokuserade i stället på sig själva; kom i kontakt med sina känslor, hängav sig åt sina fritidsintressen, utforskade österländsk spiritualitet och allsköns njutningar. De levde för sig själva, i nuet, utan tanke på andra och en större historisk kontinuitet. Konsumtionssamhället hade nu blivit narcissismens understödjare.

Som vanligt, i svepande sociologiska argument av Laschs typ, vattnas sjukdomsbegreppet ut för att mer allmänt beskriva en samhällelig trend. En märklig sidoeffekt i sammanhanget var att narcissistisk personlighetsstörning 1980 listades i tredje upplagan av den viktiga psykiatriska handboken Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Det blev nu ett sätt att kliniskt ställa en diagnos på människor vars narcissistiska tendenser blev direkt skadliga för sig själva eller för andra. Samtidigt stod det också klart att den stora allmänheten enligt denna definition inte var sjukligt narcissistisk, men när diskussionen fördes i allmänna termer utanför kliniska sammanhang var det svårt att hålla isär en ”normal” egoism och en ”anormal”. Speciellt då termen ”narcissism” spreds vida omkring i och med Laschs texter. 

Attackerna mot en upplevd narcissim fortsatte under 1980- och 90-talen och identifierades under 2000-talet i takt med att sociala medier blev allt viktigare. Men en fråga kvarstod: Hur mycket av en grundläggande kärlek till sig själv – sitt ego, för att tala med Freud – behöver en individ ha och när övergår denna i en skadlig narcissim? 

En av de få som vände sig mot ett slentrianmässigt användande av ”narcissism” som konservativt skällsord var den franske filosofen Bernard Stiegler. Under 00-talet arbetade han med begreppet ”ursprunglig narcissism”. Med detta menade han inte Freuds primära narcissism, utan en typ av egenkärlek som individen med nödvändighet behövde för att känna att den hade en plats i samhället. Stieglers tes var att konsumtionssamhället gjorde att narcissismen förstördes och att detta var farligt. Till skillnad från efterkrigstidens rädsla över den försvinnande individen fokuserade Stiegler på konsumtionens kommunikation snarare än dess ting – och det faktum att allt, inklusive politik, blivit del av konsumtionssamhället.

Dagens samhälle, enligt Stiegler, vänder sig hela tiden till ett oss som inte är ett jag, en typ av kommunikation där mottagaren görs anonym. Alla egenheter ska suddas ut för att skapa ett konsumerande subjekt. Men detta leder till en situation där individen tappar sin kärlek till sig själv och i slutändan också till andra. Den konsumtion som den ändå ger sig hän åt är impulsdriven och aldrig riktigt tillfredställande. Till slut kan denna brist på delaktighet med personer och ting skapa en känsla av att inte vara vid liv, något som i sin mest extrema variant leder till vansinnesdåd av individer som känner att det enda sätt på vilket de kan börja medverka i världen är genom negativ förstörelse. Kapitalismen kommer att förinta sig själv genom att konsumenterna kommer att bli så alienerade från världen att de även tappar sitt vanemässiga shoppingbegär.

En av Stieglers mest intressant teser rör individens ansvar – och här skiljer han sig från högerkonservativa tänkare som gillar att skylla allt på just individens bristande ansvar. Ansvar skapas i ett samhälle där vi känner att det finns något – en religion, en idé om en stat eller en ideologi som tilltalar oss som individer och inte som anonyma konsumenter. Detta tilltal kräver att vi svarar med något som är resultatet av ett medvetet tänkande, och det är detta som är ansvar. Konsumtionens budskap kräver inte mer än ett instinktivt handlande där vi öppnar plånboken, vilket skapar djupt mänskligt lidande och utanförskap, speciellt bland dem som inte har råd med konsumtionsvaror. Individen förlorar all känsla att den ”medverkar” i samhället och dess kollektiva ”vi”. På så sätt krävs narcissism alltid för att uppleva något av jaget som del av den externa världen. Det gör oss inte egoistiska, utan snarare är det grunden för ett större politisk kollektiv som, till exempel, kan möjliggöra en företeelse som välfärdsamhället. 

I Stieglers mardrömsversion av senkapitalismen sitter vi och matas med reklam genom skärmar och handlar, om vi kan, för att döva känslan av ensamhet. Samtidigt fattas de viktiga besluten av människor som har mycket att vinna på om samhället ses som ett företag snarare än som ett demokratiskt projekt. Även Lasch, med en något annorlunda idé, talar om skärmarna och livets medialisering som gör att vi hela tiden agerar som om allt registrerades (vilket det tack vare underrättelsetjänster som löpt amok nu också görs). Han kallar denna ”sköna nya värld” för en ”ekokammare”. Våra nervösa budskap studsar fram och tillbaka.

De flesta känner till att Narcissus var en yngling som blev kär i sin egen spegelbild. Mindre vanligt är att vi diskuterar den grekiska mytens andra karaktär: Eko. Hon var en nymf som för sin pratsamhet dömts till att endast vara förmögen att upprepa vad någon annan sa. Eko blev först kär i Narcissus, men hans ointresse och hennes verbala begränsningar gjorde mötet omöjligt. Han straffades då med att bli kär i något han inte kunde kontrollera, det vill säga spegelbilden av sig själv, som han inte kunde röra utan att radera. 

Om Eko snarare än Narcissus stod i centrum skulle både Lasch och Stiegler kunna jämkas och inte förstås som varandras motsatser utan som komplement. Hos Lasch försöker medborgarna febrilt att kommunicera med de ideal som konsumtionssamhället gett dem. Men frågan är om de någonsin lyckas eller i stället blir deprimerade av omöjligheten att vara lika perfekta som de vill vara. Samma situation gäller i dag. För att vara ett gäng narcissister mår vi tämligen dåligt och vårt självförtroende avslöjar sig gång efter annan som tillfälligt lånade känslor, ekon av imaginära supermänniskor. Och i Stieglers analys framstår vi mer som individerna som hela tiden frågar efter en medverkan i något som ligger smärtsamt utanför oss, likt det ”demokratiska” samhället. Vår kärlek förblir, minst sagt, obesvarad. Våra ledare (förmodligen de verkliga patologiska narcissisterna) vill allra helst att vi förhåller oss till politiken som en konsumtionsvara bland andra och inte ställer för stora krav på delaktighet i hur produkten utformas. 

Tänk om den självcentrerade ungdomen, samt alla infantila vuxna, i själva verket är olyckligt förälskade i en ordning som styrs av helt andra intressen: ekoister, inte egoister. Det enda vi mäktar med är att upprepa vad den säger som inte är intresserad av oss som individer, speciellt i dennes mer och mer oansvariga beteende. Slutsatsen vore att vi är tvungna att leta efter en annan relation inom vilken vi återfår känslan att det är någon som lyssnar på oss, någon som tar ansvar och som vi vill ta ansvar för. Något annat än det senkapitalistiska konsumtionssamhället. Den allra största risken nu är att vi begår misstaget att tro att detta samhälle ligger i det förflutna. Historien upprepar sig aldrig (även om det kan bli nog så mycket sämre). I hoppet om framtiden ligger också vad som kommer att visa sig vara lösningen.

Axel Andersson - publicerad i Arbetaren 14 februari 2015

Posted in Filosofi | Leave a comment

Om skräckromantikens landskap

”Det är något med romantiken och genrebegreppet. Det vill sig inte riktigt. Definitionerna sliter sig ur händerna på oss och blir allt för svepande, eller så är det som om etiketterna har en förmåga att byta plats med varandra. Göteborgs konstmuseum har producerat en utställning om ”skräckromantikens landskap” som nu befinner sig på Sven-Harrys konstmuseum och ska vidare till Dunkers kulturhus till hösten.” Läs mer om Marcus Larson, Caspar David Friedrich, William Wordsworth, Joseph Addison, Kristian Wåhlin, Johann Heinrich Füssli, Knud Baade, Black Sabbath, Entombed, och Andreas Achenbach här

Posted in Konst | Leave a comment

Review: Siegfried Zielinski, ‘[… After the Media]: News from the Slow-Fading Twentieth Century’ (Univocal, 2013)

From my review in the Los Angeles Review of Books: 

As a physical, singular, object [… After the Media] (designed and printed by Jason Wagner at Univocal in Minneapolis) is a gorgeous book by any standard. As a text, Zielinski’s explorations constitute a heterogeneous collection of threads, musings and theoretical propositions…

see the full text here

Posted in Filosofi | Leave a comment

Hans Alfredson’s ‘The Simple Minded Murderer’ (1982)

One of the greatest Swedish comedians, Hans Alfredson, proved, not for the first time but now conclusively, in his 1982 film ‘The Simple Minded Murderer’, his ability to also be an intense tragedian. The film is worth returning to, for a number or reasons. Alfredson shows the greatest respect for the medium of film. His images are allowed to develop a free relationship to both expressionist and realist styles. Categories such as real and unreal are blurred, alongside time and space. This is evident in the very beginning when ‘the idiot’ Sven (Stellan Skarsgård) and Maria (Maria Johansson) sit in a car and three angels appear in the sky above them. The film treats cinema as primarily an oneiric art form in which consciousness easily slips in to unconsciousness and then back again. The music underlines the premise. The angels start singing Verdi’s ‘Requiem’, which has been playing under the first credits. This is a diegetic bridge between fantasies that will show itself to be central for the portrayal of one man (Sven) who has difficulties communicating with the outside in any other ways. The music is thus not merely a mood-setter, but also a real supplement to the dramatic conceptualisation.

Alfredson’s free relationship to chronology shows his faith in the ability of the audience to puzzle it all together. The film begins in the end and contains a complicated series of flashbacks. In this way ‘The Simple minded Murderer’ approaches a Freudian dream-text. The most evident example of this is not only the linear slides from the present (the end) to the past (that which leads to the end), but also the anachronistic scenes in the end where Sven walks through the contemporary (1980s) city of Ystad whereas the rest of the film has been set in the 1930s. This anachronism is underlined in the scene when the chauffeur (Gösta Ekman) is sitting reading a contemporary porn magazine. Sven is, throughout these events, followed by a troupe of baroque angels that have stepped down from the sky and into another fold of fantasy. The question is if Alfredson had seen Derek Jarman’s ‘Jubilee’ (1977) and ‘The Tempest’ (1979) in which the British director started to experiment with similar techniques. The Mohican of Skarsgård might be a hint that this was the case.

The cinematography in ‘The Simple Minded Murderer’ is by Rolf Lindström and Jörgen Persson (who had also worked with Roy Andersson on ‘A Swedish Love Story’ from 1969 and on several films by the Swedish director Bo Widerberg). Muddy Scanian fields have rarely seemed so cinematic. Persson would continue to do Billy August ‘Pelle the Conqueror’ (1987) from the same region and in similar grey-scales (and with similar artistic success). The greyness and apparent realism of the harsh landscape also brings Roy Andersson to mind, a director that equally has had no inhibitions in bringing the fantastic into a parallel relationship with reality. Playing the real against the fantastic was also something that Emir Kusturica would do in ‘The Time of the Gypsies’ six years later. Kusturica, like Alfredson, places as the protagonist a man partially enclosed in himself.

‘The Simple Minded Murderer’ had an international success. Back in Sweden, even Ingmar Bergman was impressed. Stellan Skarsgård won a Silver Bear for best acting in Berlin (shared with Michel Piccoli) and was thrown out into international fame. It was a fantastic feat of acting, of course, but there is also something inherently problematic in making playing mental retardation as the greatest test of a male actor. Dustin Hoffman would give it a go in ‘Rain Man’ (1988) and Leonardo DiCaprio in ‘Gilbert Grape’ (1993). Thankfully Lars von Trier came and put an end to all of that in his own subtle way when ‘The Idiots’ came out in 1988.

(A slightly revised translation of a Swedish text of mine put on this blog in 2011)

Posted in Film & TV | Leave a comment

Krig och fred 1900-talet (Armémuseum)

Från ingressen: ”På Armémuseum i Stockholm har den nyrenoverade permanenta utställningen om 1900-talets krig nyligen invigts. Flera hundra föremål har tillkommit och formspråket är moderniserat. Axel Andersson gick dit för att undersöka hur man gått till väga för att säga något nytt om det värsta som finns.” Läs mer här

Posted in Historia | Leave a comment

Artikel om konst och synnedsättningar för Riksutställningar

Konstmuseer och institutioner har byggts för seende, samtidigt är multisensoriska upplevelser en hjälp för alla i utforskandet av konstnärliga uttryck. Det finns flera strategier för att minska exkluderingen av funktionsvarianter och utvidga vår förståelse av sinnens roll inom konsten. Läs mer här.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: As It Empties Out (Jefta van Dinther på Dansens hus)

Läs recensionen, Linjen (i perspektiv), på Danstidningen.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Review: Warren Breckman, ‘Adventures of the Symbolic: Post-Marxism and Radical Democracy’ (Columbia University Press, 2013)

I review Warren Breckman’s new book Adventures of the Symbolic: Post-Marxism and Radical Democracy in The Los Angeles Review of Books. Link to the full text here.

Posted in Filosofi | Leave a comment

Recension: Volti Subito (Virpi Pahkinen på Kulturhuset)

…något som är kroppsspråkets motsvarighet till det talade språkets ljudhärmande ord… läs mer här.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Om Nils Bergendal

”Det är som om han under stilla insisterande stoppat ett brev i våra händer som på något omöjligt sätt var skriven av planetens sista människa. The Name of Us gör det fullständigt klart att en sådan figur kommer att vara en bibliotekarie eller arkivarie. Först när historien är meningslös kommer den skrivas som allra bäst. Det är alltså inget att se fram emot, men väl något att se tillbaka från.” Mer om utställningen på Galleri Kontrast här.

Posted in Konst | Leave a comment

Den pågående undergången

Det brittiska författarparet Mike Berner-Lee, akademiker, och Duncan Clark, journalist, har skrivit en informativ och välargumenterad bok om klimatfrågan som nu kommit ut i svensk översättning. Den brännande frågan tar oss igenom problemet och dess bakgrund; beroendet av fossila bränslen och konsumismen. Den förklarar vad som hindrar oss från att handla och vad vi behöver göra. Studera den gärna, även om känsliga läsare bör avrådas. Mänsklighetens projekt att undvika att utrota sig själv går inte så bra. Läs, men ha inga illusioner om att boken kan förändra något. Det är, för att hårdra det hela, en helt meningslös bok. 

Det finns heller ingen större poäng med att undertecknad ska gå igenom olika scenarier om hur mycket den globala uppvärmningen kan öka innan stegringen blir okontrollerbar. Eller redovisa för hur drastiskt vi måste lägga om vår livsstil för att redan nu se till att vi inte passerar punkten från vilken det inte finns någon återvändo. ”Full fart mot undergången” är en rubrik från ett delkapitel i boken som summerar det hela tämligen väl. Och vi har väl redan varit där, så att säga, vid den förutspådda undergången: vid ”obekväma sanningar” och gravallvarliga varningar? Det hjälper inte. Det kommer inte att hjälpa. Klimatrörelsen kan sluta mässa. Världen lyssnar inte. Vi lyssnar inte. 

Vad är det som håller på att ske? Vadan detta lämmeltåg mot apokalypsen? En förklaring, som också framförs i Den brännande frågan, är att många antar att eftersom vi lyckades lösa det existentiella hot som kärnvapnen utgjorde under kalla kriget ska vi nog lösa detta också. Låt oss för en stund ta detta på allvar och lägga ifrån oss klimatböckerna. Om kärnvapnen födde en filosofi i sitt spår kom den till sitt kanske mest fulländade uttryck i den franske tänkaren Jacques Derridas artikel ”Ingen apokalyps, inte nu” från 1984. Texten är också ett vackert exempel på ett farmakologiskt tänkande, det vill säga ett sätt att förstå världen där varje gift också ses som ett botemedel, och 
vice versa. Hotet från kärnvapenkriget var på många sätt det enda som kunde avstyra samma hot. Logiken är lättast att förstå på en global nivå. Om något riskerar att leda till en total utplåning av det mänskliga ”arkivet” och symboliskt meningskapande, som Derrida menar, så är det detta vi måste ta som utgångspunkt för att komma fram till en lösning. I själva verket blir det till och med svårt att tala 
om något annat.

Det första giftet/botemedlet är ordet, som Platon skriver i dialogen Faidros. Kärnvapenhotet var för Derrida också ”fabulöst textuellt” (vilket också gjorde litteraturvetare och filosofer till experter i frågan). Kärnvapnen omgavs av tekniska kommunikationssystem samt retorik (avskräckningslogiken), men det var också textuellt eftersom ett kärnvapenkrig inte hade ägt rum och gick bara att tala och skriva om så länge det inte hade inträffat. Derridas råd var att angripa dessa textualiteter genom att begrunda frågan om hastigheter. Visst fanns det all anledning att skynda för att komma på ett svar, men en del av svaret kunde vara ett kritiskt inbromsande, ett mer långsamt samtal. Långsamheten kunde leda till välbehövd eftertanke och dekonstruktion av de språkliga system som utgjorde kärnvapnens fundament. 

Mellan raderna i Derridas essä står det klart att han förstod kärnvapenkrigets automatiska farmakologiska egenskaper. Höga hastigheter och ett sofistiskt (relativiserande och alltid gynnande de egna intressena) användande av språket utgjorde dess gift. Detta måste förstås mot en teknisk och politisk bakgrund. Tekniken hade på många sätt blivit för snabb, diplomati försvårades när ett potentiellt svar kunde komma genom ett knapptryck. Politiken riskerade också att gå vilse i den egna retoriken. Ett exempel på det senare var när Reaganadministrationen på fullt allvar trodde att ett kärnvapenkrig kunde ”vinnas”. Att sakta ned processerna och ifrågasätta retoriken var en nödvändighet för att undvika ett slut som inte ens skulle bli en apokalyps eftersom den inte skulle innehålla någon uppenbarelse eller avtäckande av ”sanningen” i en biblisk mening. Och allt detta måste ske inom den textuella värld som kärnvapenhotet skapat. 

Om vi nu vänder blicken tillbaka mot den globala uppvärmningen så står det klart att en kritisk långsamhet inte längre kan utgöra en terapeutisk motpol i förhållande till den automatiska snabbheten. Allt som har att göra med klimathotet verkar i stället vara sammankopplat med att vi sakta men säkert utför de handlingar som kommer att leda till undergången. Den stora frågan är i stället hur vi hastigt ska kunna ändra oss, en ovan tanke i ett tidevarv då vi ofta antar att allt i denna postindustriella värld går i en rasande takt. Här kan det finnas ett retoriskt problem när vi samtidigt åberopar hållbarhet, långsiktighet, återvinningsbarhet och kommande generationer. Problemen måste i stället ikläs termer av akuta nödvändigheter och snabba insatser, till exempel i att reducera koldioxidutsläppen. Hotet kommer från samhällets tröghet och ovilja att ställa om, nu. Vi har vant oss vid att hög hastighet inom politiken har setts som något negativt (under kärnvapeneran gick det så snabbt att det verkade som om datorer var på väg att ta över politikers beslut i krissituationer). Nu är det hög tid att omvärdera skräcken inför denna typ av automatism. Vi kanske till och med behöver tekniska system som reglerar vår energikonsumtion även om detta också innebär att nationers och individers politiska svängrum minskar. Den allra största risken är att talet om långsiktighet övergår i långsamhet, för då är vi redan förlorade.

Även om mänsklighetens undergång fortfarande utgör vår ”retoriska situation”, som i kärnvapeneran, så är den en i många hänseenden annorlunda retorisk verklighet. Inte minst eftersom verkligheten i detta fall är mer än textuell. Kärnvapenkriget kunde man bara prata om, men den globala uppvärmningen har redan inträffat och har haft katastrofala effekter. Det är också detta faktum som bidrar till känslan av att det språkliga egentligen inte spelar någon roll. Visst kan vi se igenom vår egen sofism och politikernas, kanske främst inom den rika världens konsumism, men det förändrar fortfarande inte vårt beteende. 

För Jacques Derrida kunde sanningen förstås i det kritiska utforskandet mellan lösa uppfattningar och fakta som kunde sammanställas på ett mer vetenskapligt sätt. Denna sanning fanns inte i undergången eftersom den innebar mänsklighetens hastiga slut. I den pågående diskussionen om klimathoten ställs vi dock inför det faktum att undergången redan påbörjats, långsamt, och att det därför också finns en risk/möjlighet att den i sig själv kan innebära en sanning, en avtäckande uppenbarelse, en apokalyps. Detta är inte nödvändigtvis något positivt och det stämmer att sanningen är ”obekväm/oläglig” som i titeln på Al Gores film. För sanningen har att göra med en skuld som är bortom ord men fortfarande inom existensen. Har vi möjligheter att förstå och ge uttryck för denna skuld i en västvärld som lämnat de religiösa parametrar som utgjorde skuldens retoriska premiss? Är religionens återkomst, hur perverst våldsam och nihilistisk den än må te sig, ett tecken på att skulden tvingar sig på oss igen i spåren av den globala uppvärmningens sanning? 

Derrida kallade kärnvapenkriget för ett ”absolut farmakon”, inte för att det skulle kunna ses som enbart ett gift, men eftersom det bara uppehöll sig på en textuell nivå, i alla fall tills den inträffade och efter det så uppehöll sig inte längre mänskligheten. Med den globala uppvärmningen måste vi lämna detta paradigm som sätter språket i en sådan central position, utan att för den skull hänge oss åt en naiv och spekulativ realism i vilken den mänskliga ståndpunkten nedvärderas. Vi närmar oss således, med stormsteg, behovet av en post-retorisk politik för mänsklighetens överlevnad. Det ”verkliga” har blivit ett farmakon i sig självt när radarparet gift/botemedel inte längre främst hänvisar till konstgjorda och kulturella artefakter som texten. 

Vi närmar oss den brytpunkt där endast hastig handling, snarare än debatt, kan förvandla katastrofen till en möjlighet till överlevnad i vår artificiella värld (för vad vi än gör kommer vi att leva med konsekvenserna att jordens klimat nu dikteras av människan, det finns inte längre någon klassisk ”naturlighet”). Den stora utmaningen blir hur vi vidmakthåller det demokratiska utrymmet när detta sker. Men demokratifrågan är också större än rätten till handel i en konsumtionsmening. Det är också därför det är viktigt att vi i väst påminner oss om att de globala effekterna av klimatkatastrofen sker efter fördelningar som vi bär med oss från den koloniala eran. Jordens fattiga får smaka på verkligheten först, så att säga. Och i ett tidevarv där frågan om skuld återkommer är det också vitalt att inse vår redan existerande skuld till dessa folk. Vem som kommer att påbörja det handlande som så akut krävs är svårare att se. Än så länge har miljörörelsen endast fött falska, om än så välmenande, Messiasfigurer.

Publicerades i Arbetaren Nr.46/2014

Posted in Filosofi | Tagged , , | Leave a comment

Om Nataša Jovičić och multisensorisk konst på Ateneum

"The Wounded Angel - Hugo Simberg" by Hugo Simberg - Unknown. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons - http://commons.wikimedia.org/wiki/File:The_Wounded_Angel_-_Hugo_Simberg.jpg#mediaviewer/File:The_Wounded_Angel_-_Hugo_Simberg.jpg

Licensed under Public domain via Wikimedia Commons

Skriver om Ateneums utställning ”Ängeln” för synskadade och för alla andra på Utställningsestetiskt Forum. Kurator var Nataša Jovičić och utställningen är baserad på Hugo Simbergs kända målning (ovan) Sårad ängel från 1903, den sitter upp till december 2014.

Posted in Konst | Leave a comment

Downton Abbey och klassmaskinen

Julian Fellowes, mannen bakom Downton Abbey, har en bakgrund som skådespelare. Nu är hans roll att vara försvarare av en uppdiktad konservativ samhällsordning. På så sätt har han mycket gemensamt i seriens Carson, en butler som tidigare var varietéartist men nu rynkar på näsan åt allt som kan rubba den paternalistiska bubblan som han lever i. Men gamla skådespelare likt Carson och Fellowes är dock dömda till ett liv där det förflutna hela tiden riskerar att göra sig påmint. Det är tur att de räddas av den rent igenom goda styrande ordningen. Carson av earlen av Grantham och hans fru och Fellowes av den engelska statsminister som 2011 adlade Downtons Abbeys skapare och gav honom ett säte i det brittiska överhuset, där gott bordsskick kommer råda när världen går under. Den allra största risken är nämligen att de goda och rättvisa aristokraterna sveps bort i samhällets förändring. 

Downton Abbey började produceras 2010, samma år som Cameron och det konservativa partiet återfick maken i Storbritannien och ett år efter Björn af Kleens uppmärksammade bok om den svenska adeln. Serien blev snabbt populär världen om, inte mist i Sverige. Under denna höst visas den femte säsongen. Handlingen kretsar kring ett adligt palats vid tiden före och efter första världskriget. Familjen samexisterar med en enorm tjänarskara och den godhjärtade blåblodiga earlen skulle verkligen behöva  RUT-bidrag. Liksom ett otal andra brittiska skildringar av denna tid ligger det okända för dörren. Ägor kommer att splittras, offer för en ohelig allians av bittra arbetare och modern kapitalismen. Tjänstestaben kommer att spridas för vinden, brutalt rånade på den säkerhet som de som styrde dem innan skänkte.

Det har riktats kritik mot Downton Abbeys silkeslena porträtt av vad Occupyrörelsen (salig i åminnelse) kallade den ”1 procent” av befolkningen som har enorma resurser. Visst finns det mycket att fundera över. Ta bara historien om Sybil, en av earlens döttrar, som vill bli sjuksköterska under kriget. Hennes farmor är oroad eftersom det kan leda till en farlig social exponering. Sybil gör det ändå, blir kär i en irländsk chaufför och straffas genom att dö i barnasäng. Men earlen och hans familj hittar alltid tillbaka till sina gyllene hjärtan. De accepterar till slut Sybils val och efter hennes död blir maken Tom del av familjen. Nja, till viss del i alla fall. Det går ju inte helt att fly från sin riktiga bakgrund. Tom inser dock familjens storhet och överger sin radikala vänsterpolitik och kamp för irländsk frihet. 

Downton Abbey har främst anklagats för att uttrycka nostalgi för ett svunnet klassamhälle där alla visste sin plats. En fatal felanalys som riskerar att säga att ett gott paternalistiska samhälle en gång existerat. Det som visas är snarare en konservativ fantasivärld som har lika mycket att göra med historien som Sagan om ringen har att göra med medeltiden. Dess egenhet ligger i att den verkligen är konservativ och inte del av den samtida högerns nyliberalism. Om det är nostalgi för något är det för en svunnen högerretorik.

Huset Downton Abbey fascinerar oss eftersom det visar en funktionerande klassmaskin. Här finns det goda anledningar till hinder och spärrar som gör att de olika delarna fungerar. Problem och komplikationer uppstår främst när komponenter i maskinen missförstår sina uppdrag och börjar agera och tänka på egen hand. Denna ordning är neutral på så sätt att alla verkar tjäna på den. Arbetarklassen, ”downstairs”, tas hand om och behöver således inte oroa sig för sådant som politik. Aristokratin lever visserligen i överflöd, men tar ansvar för helheten. Det är också de som hela tiden måste finjustera maskinen för att den ska fortsätta att rulla. En karaktär som Tom kan tas på nåder men moderna (läs vulgära) kapitalister och tidningsmän är kanske de främsta fienderna. 

Downton Abbeys harmoniska klassmaskin är  en invertering av det klasslösa samhället. Båda är lika fiktiva och kampen mellan de två bygger oftast på vem som mest övertygande kan lägga sin idé i det förflutna för att hävda att den äger en ”naturlighet” som vi kan längta tillbaka till. Det är visserligen svårt att föreställa sig att det klasslösa samhället skulle vara något bra underlag till en tv-serie. Måhända att det är med glädje som även vänstern ser konservatismen hitta tillbaka till sitt gamla jag, klara fiender är alltid välkomna, men om vi förväxlar detta med riktig historia är första slaget redan förlorat. Kom ihåg att perversa fiktioner har sin njutning så länge den inte förväxlas med verkligheten, i alla fall för de 99 procent som inte äger världen. 

Publicerades i Arbetaren Nr.42/2014

Posted in Film & TV | Leave a comment

Recension: Residual Bits of Sunlight (Örjan Andersson på Kulturhuset)

Läs min recension, ”Filmiskt fallande”,  av ”Residual Bits of Sunlight” på Kulturhuset i Danstidningen. Örjan Andersson stod för koreografi i samarbete med dansarna David Norsworthy, Jimmi Larsson, Paul Lee, Moa Westerlund och Daniel Whiley.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Recension: Niclas Sennerteg ”Hakkorset och halvmånen: nazister i Mellanöstern” (Natur & Kultur, 2014)

Fascinationen för ondskan har iklätt sig många skepnader under historien. Den drar och pockar, vill aldrig släppa sitt grepp. Efter andra världskriget har sinnebilden för en oändlig ondska ofta tagit sitt uttryck i historier, mer eller mindre faktiska, om överlevande nazister som tagit sin tillflykt till olika delar av jorden. Likt odöda zombies konspirerar de för att fortsätta sitt värv. 

Niclas Sennertegs utmärkta bok Hakkorset och halvmånen befinner sig på den nyktra änden av ett fält som lätt slår över i det spektakulära. Boken handlar om ett förbisett näste för nazister och tyska militärer efter andra världskriget: den arabiska Mellanöstern. De kom i hundratal för att hjälpa främst Egyptens och Syriens krigföring mot det unga Israel. Att det är en i flera hänseenden minerad mark som Sennerteg har gett sig ut på är han väl medveten om. Han gör redan i förordet klart att han förespråkar en tvåstatslösning i Palestina-Israelkonflikten. Vändandet och vridandet på frågan är så diplomatiskt att han aldrig riskerar att blir propagandist för antingen det ena eller andra sidan.

Det hela började med att Sennerteg kom över dokument som varit i den tyske generalen Wilhelm Fahrmbachers ägo. Fahrmbacher medverkade både i den lyckade ockupationen av Frankrike 1940 och den mindre lyckade invasionen av Sovjetunionen 1941, innan han blev chef över en armékår som deltog i byggandet av Rommels ”Atlantvall” mot en befarad allierad invasion av Frankrike. Efter kriget satt han fem år i fransk fångenskap, misstänkt för krigsbrott (på grund av behandlingen av franska partisaner), innan han fick återvända till Bayern. Det var en grånad och på inget sätt exceptionell yrkesmilitär som 1951 fick ett erbjudande att medverka till moderniseringen av den egyptiska armén som lidit ett dramatiskt nederlag mot numerärt underlägsna israeliska styrkor under kriget 1948–1949. Fahrmbacher blev en av de mellan 700 och 800 individer med bakgrund i Hitlertyskland som fick anställning i Egypten och Syrien.

Sennertegs bok är främst en gripande skildring av Egyptens samtidshistoria, med fokus på dess förhållande till Israel. I själva verket är undertiteln ”Nazister i Mellanöstern” en dramatisering av innehållet som förmodligen förlaget har gjort sig skyldig till. Generöst räknat upptar Syrien mellan 40 och 50 sidor av en 415 sidor lång bok. Och så kvarstår frågan om ”nazisterna”. Militära rådgivare har alltid varit en vanlig företeelse och många av dem som kom till Egypten, likt Fahrmbacher, var snarare medlöpare till det Tredje riket än ideologiskt övertygade nazister. Sennerteg medverkar i boken i själva verket till att avfärda de mest sensationella beskrivningarna av Egypten som ett ”nazistparadis”.

Hakkorset och halvmånen skildrar främst de smutsiga nät vävda av underrättelsetjänster där även klart uttalade nazister användes av de västliga makterna, bland dem den västtyska. Det var ett spel med pojkaktigt allvar, obefintlig moral och utan avgörande resultat. Till slut var det de höga diplomaterna som bestämde och ändrade den tyska kursen från vänlig inställning till arabvärlden till erkännande och militärt stöd till Israel. Och de tyska militära rådgivarna som Fahrmbacher basade över kom inte så speciellt långt i moderniseringen av den egyptiska armén, inte heller de ingenjörer som anlände senare för att bygga upp landets raketprogram. Egypten fick uppleva upprepade nederlag mot den israeliska militärmakten. 

Sennertegs avsikt har varit att skifta fokus från idén om Latinamerika som den avgjort största destinationen för ljusskygga överlevare från Hitlers maskineri. Detta gör han väl. Han påvisar inte bara den roll som dessa män hade i Egypten utan pekar också på att de medlöpare som stannade i Tyskland inte hade några större problem att inneha viktiga positioner. Den välbekanta frågan om ifall det rörde sig om övertygade ideologer eller opportunister kvarstår dock. I fallet Fahrmbacher verkar denne ha saknat ens den sinistra fantasi som skulle kunna göra honom en övertygad nazist. Han var först och främst militär och liksom många av sina tyska kollegor fick han åka utomlands för att arbeta när den tyska militärmakten avvecklades. Egyptierna, enligt egen utsago, gjorde inte något annat än vad både Sovjet och USA, som använde tysk militär expertis i början på det kalla kriget, gjorde utan att fråga alltför mycket om vad tyskarna gjort tidigare i karriären. 

Riktigt intressant blir först Sennerteg i sin omsorgsfulla utläggning om förhållandet mellan tysk antisemitism och det judehat som kom att blomma upp i arabvärlden under de förvecklingar som tillkomsten av staten Israel gav upphov till. Det var kanske inom propagandakriget mot Israel som de importerade tyskarna hade mest genomslagskraft. Och då främst genom den rabiate antisemiten Johann von Leers, som från 1955 anlitades av den egyptiska regeringen. von Leers, nazist sedan 1929, hade medverkat i den nazistiska propagandamaskinen och varit ”expert” på ”judefrågan” inom SS, en befattning som främst krävde ett patologiskt mindervärdeskomplex. Det var inte speciellt märkligt att många i Israel och i väst reagerade på att män som von Leers spred sitt hat också över Mellanöstern. Mer förvånande var, som Sennerteg visar, hur de ofta gjorde detta med både den tyska och amerikanska underrättelsetjänstens goda minne. Samtidigt avfärdar han amsagor om nazister som formade egyptisk politik och i någon större omfattning tränade arabiska gerillasoldater som skulle kämpa mot Israel. Verkligheten var, som så ofta, illa nog. 

Upplösningen av de tyska rådgivargrupperna i Egypten blev tämligen odramatisk. Egyptens kung avsattes i en militärkupp 1952 och ledaren för kuppen, Naguib, utmanövrerades snart av sin unge ambitiösa kollega Nasser som inte hade så mycket till övers för tyskarna, vilka hur som helst inte leverat praktiska resultat. Under 1957–1958 avvecklades den grupp som Fahrmbacher byggt upp. Då tyska officerare var välkomna i hemlandets militär igen var det inga större problem att flytta tillbaka. Fahrmbachers närmste man i Egypten, Oskar Munzel, blev till exempel en av Bundeswehrs högsta befälhavare. Det kalla kriget gjorde det mesta förlåtet. Nasser gick vidare mot nya konflikter med Israel och spydde ut antisemitisk propaganda efter eget huvud. Visserligen använde sig han sig av män som von Leers, men det var inte de tyska propagandisterna som konspiratoriskt dikterade politiken. Det fanns också lokala förmågor inom anti­semitisk svartkonst, som stormuftin av Jerusalem, Amin al-Husseini.

Den egyptiska samtidshistoria som Sennerteg berättar är fascinerande, liksom den bakgrund han ger till den av Israel upplevda kontinuiteten mellan nazisternas försök att utplåna deras folk och arabiska utfästelser om att förgöra den judiska staten. Detta är i grunden också långt mer intressant än idén om Mellanöstern som ett förlovat land för nazister. I fallet Fahrmbacher framstår det endast som en av få möjliga arbetsmarknader för någon med en cv som tysk general efter andra världskriget. Män som Fahrmbacher var, likt den långt större brottslingen Eichmann, mest skrämmande för den menlösa opportunism som förblindade bäraren inför varje moraliskt ställningstagande. 

Vi återkommer så till dessa nazister som verkar omöjliga att döda. Nazismen efter Tredje riket framstår mer och mer som ett imaginärt välde. Varför fascineras vi så till den milda grad av denna idé av nazisterna som ”överlevde”? Hur många filmer har spelats in om konspirerande nazister som vill återskapa ett skräckvälde allt sedan Pojkarna från Brasilien från 1978? För två år sedan kom till och med den finska Iron Sky, en film om nazister som tagit sin tillflykt till månen och som väntat på att återvända. 

Den logiska slutstationen är alltså, liksom i datorspelet Wolfstein från tidigt 1990-tal, nazisten som zombie: en odöd kvarleva som inte vill lämna vår  fantasi och som hela tiden riskerar att smitta oss. Och visst finns det till och med en samtida filmgenre runt nazizombien, likt den norska splatterfilmen med den slagkraftiga titeln Død snø från 2009. Är nazisten som vägrar att dö, nazisten som hela tiden flyr och fortsätter sitt värv, ett utslag av västvärldens ofullständiga bearbetning av traumat andra världskriget och den skamliga straffrihet som mötte många av förövarna? Lars von Trier försökte säga något liknande i Europa från 1991 innan han gav sig på andra och mer kontroversiella sätt att ”förstå” nazismen. Visserligen finns inget i Sennertegs bok som kan ge svar på dessa frågor, men det är en berättelse som trots sin gedigenhet och källkritiska nykterhet ändå inte kan undvika att leda till att dörrar öppnas längs fantasins smutsigaste korridorer. 

Publicerat i Arbetaren 18 oktober 2014

Posted in Historia | Tagged , | Leave a comment

Om Nina Canell och Lovisa Ringborg

Två texter om två vitt skilda konstnärer, Nina Canells Mid-Sentence på Moderna skriver jag om på Kunstkritikk och om Lovisa Ringborgs ”In the Belly of the Beast” på Cecilia Hillström i Konsten.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: Idiots (Björn Säfsten på MDT)

Läs min text om Björn Säfstens ”Idiots” (med Allison Ahl & Sebastian Lingserius) i Danstidningen.

Posted in Dans/Performance | Leave a comment

Konstbildningsideal, demokrati och samtidskonst

Jag medverkar i Konstfrämjandets projekt ”Vad är konstbildning för dig?”. Min essä börjar så här:

Bildningsbegreppet existerar i en spänning mellan idén om att bilda sig om något och bildas av något. Ett förhållande som ständigt är relevant i relation till konsten. En aktiv och passiv roll byter plats i ett förvirrande spel med speglar. Men det är ett spel vars ingång upplevs som övervakad, inte minst av sociala och kulturella konventioner.

läs resten på Konstfrämjandets hemsida.

Posted in Konst | Leave a comment

Recension: Håkan Forsell ”Bebodda platser” (Arkitektur Förlag, 2013)

Min recension av Håkan Forsells ”Bebodda platser” som publicerades i åländska Ikaros 3-4/2013 finns nu online här.

13_34cover145x210

Posted in Litteratur | Leave a comment