Recension: Litteratur: Sverker Sörlin, ”Kroppens geni: Marit, Petter och skidåkningen som lidelse”

Skidan på tankens skare

Den vältränade pojken från Åsele som rörde sig mellan elljusspårets gula cirklar med snor på överläppen och en känning av mjölksyra i armarna har nu växt upp. Han har blivit något helt annat än ett skidlöfte: professor (på KTH). Men livet innehåller alltid ett mått av bakglid och i den syrefattiga ansträngningen flyter allt samman; även det som finns utanför spåret. Fantasier. Drömmar som häktar av saker från dess rigida hakar. Kanske är professorn nu en Simo Häyhä – Vita Döden – på skidor som prickar fienden en efter en långt inne i den dunkla skogen. En Knut Haugland på högfjällets skare som stakar sig från förföljarna. Pojkrumstankar. Motståndaren är inte ryssen, eller en nazist tränad i alperna, utan sportklyschorna. Pojken, professorn, har gett sig av långt in i fiendeterritoriet med språket som vapen. En litterär skildring av den snorigaste sporten? Den som överlever vinner.

Hur känns det, Sverker Sörlin? ”Kroppens geni: Marit, Petter och skidåkning som lidelse” är inte bara lyckad men också framgångsrik. Längdskidåkning befinner sig i en skärningspunkt, populär men stadd i en kraftig förändring i tv-dramaturgins tidevarv. Det är med perfekt timing och gehör som Sörlin sätter fingret på denna nordiska paradgren och han släpper inte taget förrän skidorna, den stumma snön och de utpumpade kropparna börjar tala tillbaka. Och detta som en pionjär, eller en gerillakrigare, i ödemarken. Skidåkande tänkare är sällsynta (Heidegger till trots). Då har fotbollen ett övertag: Eric Cantonas svårtydda sentenser, Eduardo Galeanos liknelser. Sörlin väljer också att betro sin läsare med det dubbelbottnade och litterära. Det är en fröjd att se honom lyckas. Det blir en revansch inte bara för skidsporten, utan för den resonerande fackboksgenren. En bok om sport med Dante, Gramsci och Wittgenstein.

Tråden, spåret, genom Sörlins bok är frågan hur fort det går att åka skidor. Med längdskidåkning som en arenasport är det kanske ett relevant spörsmål, Petter Northug eller Usain Bolt, men framför allt handlar ”Kroppens geni” om Norge, om Trøndelag som fostrat så många fenomenala skidåkare och om hur en traditionell träning med ”rolig langkjøring” överlevt in i den nya tiden. Han ger sig av i olika riktningar för att skriva en essäistisk kulturhistoria om längdskidåkning som sport. En leder tillbaks till ungdomsåren i Norrland och en kort egen tävlingskarriär, en annan till medelålderns kropp med dess resterande krafter och drömmar och en tredje in till mysteriets kärna. Sörlin medverkar själv i norska landslagets träningsläger, springer hack i häl med Marit Bjørgen. Bokens olika nivåer länkas samman genom filosofiska referenser och personliga känslor och tankebilder. Sörlin har läst sin James Clifford och vet att all etnologi är allegorisk och att det inte finns någon privilegierad röst. Det litterära anslaget gör, som Clifford hävdade, det möjligt att teckna realistiska porträtt i en värld där det inte finns endast en sanning (en tankegång som lett till vissa problem i Norge där tidningarna försökt skapa indignation över en drömsekvens där Bjørgen har en älskare).

Sörlins historia vindlar sig mellan Norrland och Trøndelag och ut över tävlingsarenorna nu och förr. Han beskriver inlevelsefullt sportens framväxt och dess förändringar. Med didaktisk färdighet lyckas han med konststycket att förklara det som är mindre känt och upprepa det mer bekanta utan att skriva läsaren på näsan. Framför allt har han författat en bok om skidåkningen som del av den norska och svenska kulturen och som sådan inressant för alla, även för de som aldrig upplevt glädjen av välvallade skidor som glider iväg av sig själva.

Läsaren av ”Kroppens geni” får ta förtjänsterna med det personliga anslaget med de få problemen som sammanfaller med en sådan position. Under vissa stycken är det svårt att inte önska att Sörlin kunde ha ansträngt sig för att närma sig själv och sporten lite mer utifrån. Fokus läggs nästan helt och hållet på längdskidåkning som sport snarare än som en icke-resultatjagande idrott. Sörlin är på ett uppdrag och han skriker ”ur spår” lite för ofta åt de som åker av helt andra anledningar. Det är synd. Om han stannat och lyssnat kanske han hade förstått att Usain Bolt aldrig skulle kunna slå Petter Northug om det gällde 100 meter på bräcklig skare. Själva hastighetsbegreppet är kanske också lite för fokuserat på sprint. Än är väl de långa distanserna inte helt döda? Som en detalj kan påpekas att Northug vann femmilen i Vancouver OS på två timmar och fem minuter, en minut långsammare än Haile Gebrselassies rekordmaraton i Berlin 2008.

Om Sörlin valt att ställa sig utanför arenan kanske han också kunde ha problematiserat frågan om både disciplin och revanschism som småländerna Norge och Sverige uttrycker genom sporten. Diskussionen om disciplin stannar på ett teoretiskt plan vid Foucault och intervallträning; institutioners makt. Hela boken vittnar om den individuella kraften att disciplinera sig själv, något som Sörlin också rent praktiskt gör när han tränar som besatt. När det gäller nationella självbilder i Norden kunde Sörlin ha lyssnat lite mer på den norske historikern Tor Bomann-Larsen som i en intervju med Göteborgs-Posten för några år sedan yttrade en obekväm sanning (lika sann för både Norge och Sverige): ”det är något suspekt med små nationer som vinner allt för många medaljer”. En rikedom av skidreferenser skulle också kunnat inhämtas från de norska krigshjältarnas biografier. Men det vore ogint att invända allt för mycket mot en bok som ändå lyckats med nästan allt. Sörlin överlever sin kamp; kriget mot klyschorna, och resultatet gör sporten är tusen gånger rikare.

(publicerad i Tidningen Kulturen 3 feb. 2011)

Det här inlägget postades i Litteratur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.