Recension: Björn Kohlström, Virginia Woolf – en författarbiografi (h:ström)

Att skriva om Virginia Woolf är lite som att försöka beskriva den där intressanta gästen som alltid lämnar återbud i sista sund. Först gäller det att slå bort tanken att hennes högfärdighet är ansvarig för frånvaron, men det är bara det första hindret. Hur var det nu hon själv skrev? ”The eyes of others our prisons; their thoughts our cages” (i novellen The String Quartet).

Björn Kohlström ryggar inte för svårigheterna i sin bok om Virginia Woolf vilket han ska ha all heder för. Att han dessutom lyckas med en sådan orädd ansats närma sig detta komplexa författarskap är beundransvärt. Syftet är också gott. Böcker som Kohlströms är utomordentligt viktiga för att på svenska medverka i större samtal om en av modernismens mest emblematiska röster.

Med hans bok i handeln och på biblioteken finns det nu möjligheter att locka helt nya generationer till Woolf. Trots det motstånd som hon själv bjuder som biografiobjekt behöver hon alltid kontextualiseras med nya läsningar. Kohlströms didaktiska upplägg är bra för att förklara vem hon var och vad hon gjort, hon som aldrig kommer. Men stundtals blir hans överblick av liv och verk kanske allt för ledigt.

Det uteblivna är något som spelar en central roll i Woolfs författarskap och om det är något som saknas i Kohlströms analys är det detta. Han beskriver Woolf som en intensiv nydanare och en uttolkare av den kvävda fångens längtan efter frihet. Det finns nästan en teleologisk utveckling från de första mer klassiska romanerna fram till Vågorna som för Kohlström utgör en experimentell och sinnlig triumf. Försvinner gör ibland Woolfs elliptiska karaktär, tillsammans med det dunkla därinuti. Detta hänger samman med att Kohlström inte helt lyckas med att ge en bra bild av det komplicerade förhållandet till familjen. Mor och far kartläggs pliktskyldigast (och Leslie Stephen, fadern, den prästvigde som gav upp sin tro när han fann syndafloden allt för osannolik, var väl främst redaktör för Dictionary of National Biography – inte Geography). Överdrivet schematiskt skildras brodern Thobys borgång med en enda lakonisk mening, inget om Woolfs hjärtslitande vård, inget om läkarnas tafatta misstag.

I Woolfs verk blev döden ett sår i tidsrummet som aldrig kunde läkas. Det var den slutgiltiga, eviga, frånvaron liksom moderns död i Till fyren, men kanske framför allt Jacobs och Percivals i Jacobs rum och Vågorna (inspirerade av Thoby). Krigen var ett ständigt bakgrundsbuller. En olidligt meningslös dräpare av liv som knappt hade påbörjats. För Woolfs sammanvävdes detta smärtsamt i förlusten av systersonen Julian Bell i det Spanska inbördeskriget 1937, en händelse som skakade henne ur den elegiska tonen och gav kampskriften Tre guineas året därpå en sådan rå nerv. Döden som ett tomt centrum hade förmågan att organisera både stilla sorg och ilsken glöd. Hon som inte kommer städar i minnets alla övergivna rum och hus, som Mrs McNab i vad som är ett av Woolfs riktiga mästerverk: mellanspelet i Till fyren.

Att utestängas från den manliga världen skapade ytterligare en tomhet i Woolfs universum. Hon har i skillrandet av tillståndet formulerat några av de mest skarpsinniga kommentarer rörande kvinnans plats i patriarkatet. Omöjligheten att som likvärdig studera på Oxford eller Cambridge blev en symbolfråga (uttryckt genom den saknade kunskapen om klassisk grekiska). Kohlström upplyser oss om att hon ändå var privilegierad, vilket givetvis är sant även om det inte uppväger den symboliska utestängningen. Genom Thoby, Rupert Brooke, John Meynard Keynes, Dadie Rylands, Roger Fry och många andra hade hon även tillgång till Cambridges mest exklusiva rum och sällskap, men endast som kvinna i en miljö skapad för män. Kohlström nämner inte vad pengarna i titeln Tre guineas i hennes radikala text kunde användas till: ”Rags. Petrol. Matches”. Bränna allt till grunden. Göra sig av med tomrummet en gång för alla. Börja om från början.

Virginia Woolf av Roger Fry (ca 1917)

Kohlströms analys har ett positivt anslag där han vill fylla Woolf och hennes texter och det är en stor befrielse att han avstår från att dränera allt med att utgå, som allt för många, från Woolfs självmord. I vissa avseenden tar viljan att förklara genom förenklingar överhanden. En analys av Woolfs viktiga noveller saknas också. I det avslutande stycket om Vågorna lyckats han till slut ta sig närmare ämnets kärna och presenterar en djuplodande och finstämd analys av ”romanen utan mening”. Samtidigt är det bra att han lyckats skriva en kort bok om ett sådant komplext författarskap, vilket underlättar att göra den till en på alla sätt greppbar introduktion.

Att ge sig kast med en av världslitteraturens största stilister är givetvis en otacksam uppgift. Även om Woolf själv uteblir så finns hennes sylvassa spår i orden hon skrev. Sådana avtryck kan man inte annat än klumpigt träda ned foten i en andra gång. Kohlström har saknat en noggrann läsare som kunnat rädda honom från ett och annat felsteg. En anspelning på ”legering” kan vara träffsäkert, tre blir metallslöjd. Synd på ett annars så engagerat och inspirerande inlägg i diskussionen kring ett författarskap som förtjänar att dryftas länge och väl (och på svenska).

(publicerad i Tidningen Kulturen 19 jan. 2011)

Det här inlägget postades i Litteratur och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.