Vardagens vanor, minnen och mysterier, Elevutställning, Högskolan för fotografi (Fotografins Hus)

Den nya elevutställningen från Högskolan för fotografi i Göteborg på Fotografins Hus i Stockholm uppehåller sig vid ett förhållande mellan fysiskt material och representation. Ett steg från det direkt dokumentära fotografiet tas i och med att många av de unga konstnärerna försöker att skapa en spänning mellan foto och fysiska objekt, ofta objekt som bär på text. Och ämnet för det som spänningen ska elektrifiera sträcker sig från det traumatiska, Daniel Josefssons minne av att ha bevittnat ett självmord, till det nästan overkligt vardagliga, vad den franske författaren Georges Perec skulle kalla ”l’infraordinaire”, som i Kirsti Taylor Byes ”Stedet jag forlat”. Det blir en intressant vandring mellan texter, olika material, och fotografiska försök att beröra. Men trots syftet att frammana verkligheter, känns det ibland som om det är lika mycket som försvinner som läggs till i rummet mellan den fotografiska representationen och det icke-fotografiska materialet.

Längst in i utställningen står Gustavo Perillo Nogueiras verk ”Det stora brasilianska diademet – Del 1: Resan till Diamantina”, och här bränner det till på riktigt. Perillo har inte försökt att skapa en ny verklighet med sin video, sin monter med handgjorda diadem från Brasilien, sina fotografier, och sitt brev till drottning Silvia; han har istället med skicklighet och stor inlevelse ställt sig mellan redan existerande verkligheter. Det handlar om ett av drottningens diadem, det ”Stora Brasilianska Diademet” som under 1800-talet hamnade i Sverige. Det hade sitt ursprung i den brasilianska staden Diamantina och är lika vackert som dess historia är grym (det var slavar som grävde upp ädelstenarna från jordens inre).

Materialet, den frånvarnade objektet som Perillo vill att Silvia ska ge till slavarnas ättlingar, samt det närvarnade, de handgjorda diadem som dessa ättlingar, nu exploaterade hembiträden och gruvarbetare, kan erbjuda i utbyte, blir symboliskt. Och Perillo lyckas i ett litet hörn av ett rum skapa något som så många etnografiska museer endast omedvetet och oreflekterat kan göra: en utställning om kolonialismen. Det är direkt, naivt och fullständigt lysande.

Perillos monter med de handgjorda diademen är i ständig kommunikation med videon och fotografierna på de brasilianska hembiträden och på drottning Silva. Det är som om han lyckas slå igenom en solipsistisk vall genom att gå till själva materialets kärna, i detta fall diamanter betalda med ett ofattbart lidande och en bestående fattigdom. Och de enkla diademen erbjudna i utbyte, i en inversion av kolonisatörers klassiska gåva av värdelösa objekt för rikedomar, ger också möjlighet att nå skuldens symboliska natur genom materialet. Drottning Silva, skynda dig att se!

(publicerat i Tidningen Kulturen 22 maj 2011)

Det här inlägget postades i Konst och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.