Recension: Helen Levitt, “Urban Lyrics” (Fotografiska museet tom 11 dec. 2011)

Den dämpade ljussättning som de många vintage-fotografierna i Fotografiskas utställning av Helen Levitt kräver ger en närmast sakrala känsla i lokalen. Men pianomusiken från hennes film ”In the Streets” (komponerad av Arthur Kleiner) vittnar om något helt annat än kryptans allvar. När man närmar sig fotografierna avtecknar sig snart också en värld av rörelse och skratt, av barn som med gränslös och till synes aldrig sinande fantasi gör gatan till sin egen. Om det är något som kännetecknar Levitts konst är det rörlighet och ett empatiskt öga. I Fotografiskas retrospektiva utställning, curerad av Jorge Ribalda på spanska La Fabrica, framträder ett lika lågmält som intensivt konstnärskap.

Levitt födds 1913 i Brooklyn och kom till att bli en av New Yorks mest intressanta, men kanske minsta uppmärksammade, stora uttolkare. Som ung hoppade hon av skolan och arbetade för en kommersiell fotograf i Bronx för sex dollar i veckan. Efter tre år, 1934, kunde hon till slut köpa sin egen kamera och började utforska världen runt omkring. Avsikten hade först varit att dokumentera stadens fattigare invånare som en politisk handling, men mötet med den franske konstnären Henri Cartier-Bressons konst fick henne att se på fotografin som mer än enkel dokumentation. Cartier-Bresson ställde 1935 ut på Julian Levy Gallery i New York och inspirerad av hans magiska bilder av vardagliga perfekta ögonblick bytte hon ut den större Voigtländerkameran mot en liten Leica, som mästaren. Hon gav sig ut på gatorna för att hitta ett fotografi som kunde vara konst, kort och gott, och inte endast illustration.

Under slutet av 1930-talet kom Levitt i kontakt med den kände amerikanske fotografen Walter Evans och utvecklade en alldeles egen stil inspirerad av det dokumentära men med fokus på den konstnärliga representationen av gatans myller. Hon var själv en högst privat person och det var som om gatan gav henne en livsviktig anonymitet. Med en vinkelsökaren monterad på den lilla Leican gick hon genom fattigare områden som Spanish Harlem och förevigade gatans invånare: de lekande barnen, de gravida kvinnorna, djuren, de äldre på trappstegen och, förmodligen inspirerad av Brassaï, de lika mystiska som moderna spår som den urbana graffitin utgjorde.

Helen Levitt uppmärksammades tidigt, redan 1943 hade hon sin första soloutställning på MoMA. En klar ovilja att marknadsföra sig själv gjorde dock att hon förblev en relativt okänd konstnär. Efter en period i filmbranschen under 1940- och 1950-talen återvände hon till fotografiet 1959. Två Guggenheimstipendier gjorde det möjligt att börja, som en pionjär bland fotokonstnärer, att arbeta med färgfoto. Tekniken var dyr och hon höll sig ofta till diabilder. Hon hade, som en av de första, en diabildsutställning på MoMA 1974. En av de verkliga höjdpunkterna i Fotografiskas utställning är just projiceringarna av dessa bilder som återknyter, tillsammans med filmen, till den viktiga rörligheten i Levitts bildvärld.

Trots att Levitts uttryckliga syfte inte först och främst var att dokumentera, blir ett av de starkaste intrycken från utställningen hur väl hon skildrar en stads förvandlig. Gatufotografierna från 1940-talet visar ett folkmyller från vilket barnens skratt i det närmaste tränger sig igenom bilden. De senare fotografierna är långt mer dämpade och folktomma. Något hade hänt. Gatan hade tömts på sina invånare som försvunnit upp i de fallfärdiga husen där televisionen förmodligen fick förvalta leken. De äldre fotografierna visar också en blandad människoskara som ger en levande inblick i en kosmopolitisk smältdeg av invandrare och etniska grupper. Barnens fullständiga fokus på leken gör att de glömmer bort vuxenvärldens uppdelningar. Det New York som framträder på fotografierna från en tid närmare vår framstår som fattigare på alla sätt förutom det materiella. Stadens rörelse är inte längre mänsklig och oförutsägbar utan mekanisk och alienerad.

Fotografiskas utställning av Levitt är en välbehövlig återblick på ett intressant konstnärskap som tidigare visats i Sverige i en utställning på Moderna Museet 1985 curerad av Leif Wigh. När Levitt dog 95 år gammal 2009 hade hennes konst redan inspirerat nya generationer, som Christer Strömholm, likt Cartier-Bresson inspirerat henne. Vad är då framtiden för gatufotografiet i en tid då stadens offentlighet så i grunden förändrats? Nu har vi alla kameror men det finns nästan ingenting kvar att fotografera. Mot slutet av sitt liv började Levitt ta bilder på djur. Med sin spontanitet och nyfikenhet framstod de förmodligen som mer mänskliga än människorna själva.

(publicerad i Tidningen Kulturen 29.09.11)

 

Det här inlägget postades i Konst och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.