Recension: Drömrummet (Liljevalchs, tom 4 september)

På Liljevalchs har ”13 inbjudna experter”, som katalogen förklarar, blivit inbjudna att skapa var sitt rum för utställningen ”Drömrummet”. Det är inte vilka experter som helst, utan antikexperterna på SVT:s populära ”Antikrundan” som släppts in i de vackra salarna. Med sig har de favoritföremål från, företrädelsevis, sina egna samlingar. Upplägget inbjuder onekligen till diskussion. Dessa experter har skapats till ”personligheter” för den stora massan genom tv-framträdanden. De representerar, i de flesta fall, en värld dominerad av kommersiell auktionsverksamhet. Liljevalchs lånar medias lysglans för att locka till sig besökare i ett upplägg som inte direkt bågnar under självkritik. Samtidigt sätter de indirekt fingret på något väsentligt.

Antikrundans popularitet har inte endast skapats genom att programmet fungerar som en slags bildningstombola där knorren utgörs av rafflande meddelanden om pekuniära värden. Det finns en viktig och positiv aspekt i ”experterna” som medverkar. I själva verket är de mer än experter, de lyckas med det sällsynta att också vara amatörer i ordets bokstavliga bemärkelse; folk med passion för något. I en tid då allvarliga experter förväntas att objektivt förmedla sanningar om allt mellan härdsmältor och terrorism så tillåts Antikrundans experter att också förmedla en glädje över den kunskap de besitter. Värderingen av familjeklenoden som experterna ger gäller inte bara det ekonomiska värdet utan befäster även affektionsvärdet. Allt detta är utmärkt, så klart. Passion lyser annars med sin frånvaro i media, förutom i sönderregisserade föreställningar som dokusåpor, idrott eller sekteristisk ideologidebatt. Medias professionella underhållare saknar amatörernas glädje vilket gör Antikrundan till ett unikum. En passionerad expert torde väl, åtminstone på kulturens område, representera det bästa av alla världar?

Det är dock något som går förlorar när antikviteterna flyttar in i Liljevalchs sobra miljöer. Det som i tv varit levande föremål verkar dö sotdöden på några ögonblick. En del av problemet är, paradoxalt nog, att den taktila dimensionen gått förlorad. Antikexperterna vrider och vänder inte länge på objekten med trånande händer, om än så bara på tv. Inträdet in i utställningssalarna innebär också att grundläggande frågor om kulturarv genast gör sig påmint. Utställningen ”Drömrummet” gör en glad över att museivärlden befolkas av andra än de som har tränats till att se antikviteter som varor. Ytterst få av de föremål som visas är, som väntat, bruksföremål; något som utgör huvuddelen i de flesta museers, tillika i många icke-professionella amatörers, samlingar; ett faktum som var tydligt i Nordiska museets utmärkta utställning ”Storsamlaren” (2008). Om alla museers utställningar bara innehöll liknande föremål som de i ”Drömrummet” skulle vi vara tillbaka i en borgerlig museivärld med förkrossande fokus på l’objet d’art.

De inbjudna experterna, 11 män och två (!) kvinnor, kan givetvis inte lastas för att presentera objekten på ett sätt som deras bransch har fostrat dem i. Dock kunde man kanske önska sig att de, med ett sådant fantastiskt erbjudande, kunde ha ansträngt sig lite mer. Det finns vissa slående undantag. Jörgen Martinsons rum innehåller en viktig reflektion om det kretslopp som antikhandeln och samlandet befinner sig i, där experten utgör en omistlig del i att bevara den kunskap om objektet annars kan förloras med ägarbyten. Han berör också ämnen som den rationella sophanteringen och de minskade lagringsmöjligheterna som i dagens boendeformer gör att objekt oftare slängs. Tänkt till har också Claes Moser gjort, och valt att lyfta fram konstnären Eric Johansson som inte bara medverkade till att utveckla den tyska expressionismen men som också först hånades i nazisternas vandringsutställning om ”degenererad konst” och sedan helt sonika glömdes bort. I arbetet med att belysa Johansson visar Moser inte bara expertens roll i att leta fram det fördolda, utan också hur konst kan bli offer för ideologiska och historiska nycker.

Både Moser och Martinson lyckas att flytta passionens fokus från den omedelbara beröringen till en mer abstrakt nivå, och på så sätt kan de också förmedla något med sina rum utöver en berättelse om sig själva. Samma passion lyser genom ett nytt medium som får åskådaren att glömma bort den direkta kopplingen till tv:s mediala kraft. Båda exemplen visar hur den kommersiella antikhandeln kan fungera som ett komplement till musei- och forskningsvärlden i rollen att bevara och tradera kulturarvet. Tyvärr utgör dessa två experter undantaget i denna utställning.

Ibland blir det lyckat att ge fria händer, ibland inte. Kanske skulle experterna på Liljevalchs, de interna, ha försökt ta sig den större uppgiften att också curera utställningen mer. Att som utgångspunkt ha en titel med så privat karaktär, ”Drömrummet”, samtidigt som uppdraget går till tv-personligheter kanske är att begränsa sig i onödan. ”Drömmen” att experternas passion utan vidare skulle kunna överföras från tv-rutan till utställningssalarna var en förhoppning som i många fall inte helt slog in.

(publicerad i Tidningen Kulturen 12 juni 2011)

Det här inlägget postades i Konst och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.