Porträtt av dig själv som den andre

Eva
Lauterlein, verk ur ”Chimères” och ”Vraisemblance”, Fotografins Hus, Stockholm, till och med 26e februari 2011

Sigmund Freud ensam i sin sovkupé. Tåget vaggar fram och tillbaka. Vart han är vet vi inte, men vi kan anta att natten utanför är mörk. En stöt kraftigare än vanligt får dörren till det lilla badrummet att öppna sig. Badrummet ligger mellan Freuds kupé och grannens och han får se en gammal man i badrock stappla in som om han vikit av mot fel utgång. Freud hinner tänka att han ogillar den gamla mannens uppsyn innan han förstår att vad han i själva verket ser är sin egen spegelbild i dörrens glas.

På Skeppsholmen i Stockholm ligger Fotografins Hus som drivs av Olof Glemme och Hans Hedberg. Fotografins Hus har som regel utställningar som väcker tankar, som utmanar och sticker ut utan att för den skull söka efter kortsiktig provokation. Konstnärerna väljs förtjänstfullt för deras förmåga att skapa minnen som inte vill ge sig av, minnen som bränner sig fast i medvetandet. Den nuvarande utställningen med schweiziska Eva Lauterlein är inget undantag.

Lauterleins porträtt är som människorna vi har sett någon gång förut. Men var? Med ofta nedslagna blickar väntar de intensivt men tålmodigt på att vi ska dra oss till minnes. Deras närvaro bara växer och växer tills de snart skriker kusligt tyst och börjar frigöra sig från bakgrunden och bli tredimensionella. De förvandlas till en armé av odöda modeller för något som vi glömt bort, men obehaget uppvägs av fascinationen över den känslomässiga uppriktighet de äger. Utställningens text förklarar utan att förklara. Lauterlein morphar flera digitala porträtt och förändrar samtidigt ansiktsdragen med små detaljer som skapar en känsla av främlingskap. Kvar blir det främmande som är allra mest bekant av allt.

Freuds essä om ”Das Unheimliche” (1919) brukar på svenska översättas som ”det kusliga”. Som illustrationen med dubbelgångaren i spegeln belyser så handlar det om bandet mellan det som är ”heimlich” och det som blir ”unheimlich”. Heimlich är det bekanta, men ”das Unheimliche” är mer än obekant; det är ohyggligt. Det negativa är mer än en inversion som det bekanta, som abstraherat och alienerat återvänder från tankarna vi har förskjutit. Det ohyggliga är något som skulle ha förblivit dolt men som plötsligt har hittat sin väg ut till friheten. I svenskan dröjer sig tanken kvar i ordet hemlighet; det som förborgas inom hemmets väggar.

Lauterlein får oss att känna igen oss i det kusliga. Hon bygger liksom en brygga mellan vår egen självbild och den septiska digitaliserade och kosmetiska människa som möter oss i det moderna mediesamhället. Plötsligt går det att identifiera sig med den andre som istället för en fantasi framträder som verklighet. Symbolen smälter samman med det den symboliserar. Och det som uppenbarar sig är mänskligt och kusligt på samma gång; framför allt bekant. Hennes konst blir en kommentar till konceptet ”porträtt”. Med hjälp av digital virtualisering återskapar hon bilden av det mänskliga som om det skulle tillhöra varken objekt eller subjekt. De bekanta formerna verkar knappt hänga kvar där på väggen där de placerats utan positionerar sig några decimeter ut som om de vill gå beskådaren till mötes.

Freud kan stänga dörren och gå och lägga sig liksom vi kan gå ut från Fotografins Hus, men mannen i spegeln kommer finnas kvar där i landet mellan vakenhet och sömn lika fullt som Lauterleins porträtt etsar sig in i medvetandet. Det är så vi ser ut? Förundran, men också en känsla av beröring. En resa från två bekanta världar med ett förbryllande uppehåll vid en kuslig station. Fotokonst vid verklighetens skrämmande tröskel.

(publicerad i Tidningen Kulturen 30 jan. 2011)

Det här inlägget postades i Konst och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.