Klara Lidén på Moderna museet

Nutidskonstens kontrollerade subversioner

För att komma till Moderna museets nya utställning med den framgångsrika unga konstnären Klara Lidén måste intresserad publik först lösa biljett inomhus för att sedan gå ut igen till en sidoingång där en trappa letar sig nedåt i en främmande miljö. Borta är Modernas skarpa arkitektur. I de icke-publika delarna ser museet alltså ut som ett serviceboende, en mellanstadieskola. Orangea väggar och betongtrappor. Efter några trappansatser har man kommit en bit under jord. Med spänning går det här att vänta sig: ett kusligt parkeringshus; en labyrint av kulvertar; ett gammal skyddsrum; en mardrömskällare skapad av en neurotisk vaktmästare med samlarmani. Spänning lättar snart när man stiger in i de… bekant vita utställningsrummen.

Är den kontrollerade subversionen vår tids mest symptomatiska mästerverk? Är museerna och konstnärernas roll att knuffa oss mot det främmande, och kanske kittlande farliga, för att i sista sekund greppa tag och dra oss tillbaka? Det är svårt att veta vad Lidén vill. Att hon vill ”förfrämliga” oss och hennes egen person är uppenbart. Men hon ifrågasätter inte i grunden själva kategorin åskådare och konstnär. Penetrationen in i det obekväma blir grund, och lite intetsägande. Det blir svårt för Lidén att leva upp till effekten som den alternativa entrén skapar, när inget speciellt mer händer så kvarstår endast effekten själv; naken och besvärad.

Lidéns utställning består av foto- och videoverk samt stora installationer. Hon uppehåller sig vid temata som det privata och det offentliga, samt en kritik av materialism och konsumism. I hennes största installation, ”Unheimlich Manöver” (2007), har hon tagit allt löst bohag från sin lägenhet och föst det samman i en tät packad hög. Om vi ska läsa verkets ordspelande titel på allvar så finns det en referens till Sigmund Freuds koncept Das Unheimliche som gjorde det fördolda synligt och, får man anta, Heimlichmanövern: till för att få ett kvävande objekt att lossa från luftstrupen. Men pinalerna är inte kusligt främmande (kanske för Lidén som torde ha en annan relation till dem) och det samhällskritiska blir det svårt att veta vad man ska göra av: Peps Persson? Hög standard? En av Freuds mest obehagliga erfarenheter med Das Unheimliche var när han såg en skrämmande bekant person i spegeln utan att först förstå att det var han själv. Lidéns verk skapar i åskådaren en märklig och opassionerad voyeurism, snarare än inbjuda till identifikation. Åskådaren tvingas in i bråten för att leta ledtrådar likt en arkeolog. Från utsidan ser man till slut ett exemplar av tidskriften Adbusters som ger ledtrådar till nästa rums ”Untitled (Poster Painting) series” (2001-2010) i vilken ihopkakade reklamaffischer ställs ut med anonymiserad vita papper som döljer budskapet.

Samma känsla av voyeurism infinner sig i videoverken ”Framstegsmyten” (2008) och ”Kasta macka” (2009). Här är personen Lidén i fokus, kroppen, i färd med att gå moonwalk genom ett stadslandskap och kasta macka (med inte bara stenar) i New York, Frankfurt och Zürich. Här blir det dock blir en befrielse att till slut se Lidén inbegripen i mekaniska rörelser vars natur kräver att hon släpper allt det affekterade. Nu förfrämligas kroppen från det medvetna genom en högst medveten handling och blir lika inbjudande för våra blickar som en musiker hängiven åt ett soloparti. Michail Bachtin hävdade att det enda sättet att förstå en kropp estetiskt var att känna dess inre genom dess yttre medium, att åskådare förstod vad som utgjorde den externa kroppen och dess gester när den till fullo kunde leva sig in i dem. Ens egen externarlitet kunde man dock aldrig vara i full kontroll över, den enda manifestation denna kontroll skulle ha var något affekterat och falskt. Lidén förfrämligar inget i dessa videoverk, trots det märkliga innehållet, som känns ärligt och på väg mot att säga något intressant om rörelse och om ärlighet i sig själv: en kvalitet som mot emot förmodan kanske är den allra mest subversiva, i verklig mening, som samtiden har att erbjuda.

Två andra videoverk illustrerar motsatsen till detta anslag och förklarar varför upplevelsen av utställningen förblir dubbel. I den ena, ”Bodies of Society” (2006) slår Lidén sönder en cykel i ett rum i någon slags brutal-Fluxus och i den andra, ”Paralyzed” (2003) dansar hon i ett pendeltåg. Det medvetna anslaget tar oss tillbaka till den kontrollerade subversionen som inte känns ärlig. När Lidén försöker att framstå som medveten, teoretiskt och spatialt, känns hon, i en negativ mening, allra mest främmande. Det finns något kusligt i cykelmassakerns koreografi, men främst i det allegoriska gestaltandet av våld. Dock faller idén om det privata och det offentliga, och vad som får ske i respektive rum, på samma grundhet som tricket med entrén. Om vi nu har haft en debatt om det privata/offentliga sedan Diogenes gjorde märkliga saker på Atens gator och torg fyra hundra år före Kristi födelse krävs det en hel del för att säga något nytt. Det är svårt att se ett konstruktivt förfrämligande i dansen eller i resenärernas ovilja att reagera, de framstår båda som samma sida av ett medvetet mynt som singlas genom luften ännu en gång.

Det medvetna utmanandet kräver en djupare teoretisk grund för att göra det intressant bortom affekten, men det omedvetna kan ofta vara mer subversivt än alla försök att nå dit. Uppenbarligen känner Lidén att det finns något som blockerar luftröret som måste bort först. Må så vara, men när det hindret är ur vägen finns det all anledning att göra sig av med den väna provokationen inom ramen för konstvärldens förväntningar och ge sig i kast med något större. Som Lidéns mest intressanta videoverk illustrerar behöver detta ”större” inte nödvändigtvis vara en större provokation, utan något långt mycket mer intimt och ärligt. Eller kanske en blandning av båda två? Kasta macka med bohaget i Hudsonfloden!

(publicerad i Tidningen Kulturen 31 maj 2011)

Det här inlägget postades i Konst och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.