Annika von Hausswolff, Overhaul (Andréhn-Schiptjenko, Stockholm)

Vårt behov av ruiner

En ruin antar i regel en av två olika skepnader som kan sägas utgöra ytterligheter på en skala. Den första är sublim: ett överväldigande och andaktsskapande skelett av en byggnad som minner om något långt mycket större än våra egna öden. Ett memento mori från föregående generationer som ruinerna i Caspar David Friedrichs målningar. Den andra är pittoresk: en trevlig bakgrund som kanske minner oss om sagor eller ett klassiskt arv likt bakgrunderna i tavlorna föreställande forna tiders aristokratiska resenärer till Italien, men inte mycket mer. Här finns plats för människan, som snarare än med vördnad skridande, springer lekandes runt bland bråten av vår historia. Denna ruin är inte mycket mer än ett memento ludens, en påminnelse om en svunnen tid som inte längre är traumatisk.

Den sublima ruinen uppfodrar till dokumentär stringens, respekt för det förflutna, medan den pittoreska ruinen lika gärna med en klackspark skulle kunna vara konstgjord. Under 1700-talet var det populärt, speciellt i Tyskland, att bygga artificiella ruiner som skulle minna om en svunnen medeltid, som på Pfaueninsel i floden Havel utanför Berlin. En romantisk vurm för det förgångna, som snarare än en allvarlig meditation över förgängligheten blev ett lekfullt återskapande av en fantasi där nutid och dåtid kunde mötas. De konstgjorda ruinerna var också en vanlig del av follies(tokerier) inom landskapsarkitekturen.

Titeln på von Hausswolffs utställning, ”Overhaul” som i förändring, totalrenovering, syftar inte till ett uppror mot en historia av att representera ruiner i en rörelse från det sublima och dokumentära till det pittoreska och konstgjorda. Hon uppehåller sig vid den sublima änden av spektret och som många liknande bilder fastar det ofta i en överdeterminerad sorgsenhet. Eftersom de är symboler för det sublima blir de i sig själva svåra att sublimera. Ändå är det svårt att inte dra slutsatsen att de ligger farligt nära randen till att berövas av deras tjocka atmosfär av förgänglighet och snart bli pittoreska. Förvandlingen av industrierans sönderfallande artefakter från överväldigande fabrikskatedraler till underhållande utropstecken har redan börjat. Industriell patinering och rost är idag gångbara inredningsdetaljer. Än så länge sker detta inomhus, förmodligen eftersom vårt landskap är så fullt av verkliga ruiner. Förr eller senare ska vi dekorera våra parker med nedskalade kopior av smältvärk.

Frågan är vad det är som skiljer den nuvarande vurmen för ruiner från det industriella samhällets sista tid från romantikens förhållande till medeltiden? Formässigt gör von Hausswolffs inga dramatiska avsteg från denna tradition. Hon har inlett ett samarbete med docenten i ekonomisk historia Jan Jörnmark som länge intresserat sig för industriepokens övergina platser. Jörnmark också har fotograferat sina objekt och von Hausswolffs fotografier är inte helt annorlunda. Det finns också en hel subkultur av ruinsvärmeri att förhålla sig till, ”urban exploration”, där målet är att fotografera förfallna miljöer, samt Yves Marchand and Romain Meffres kända bilder från Detroit. Ett tidigt exempel, om än med rörliga bilder, är materialet i Michel Moores ”Roger & Me” (1989) från Flint, Michigan.

Objektets symboliska mättnad gör att de flest bilder av ruiner liknar varandra. Von Hausswolffs mest märkbara bidrag blir i fotografiernas presentation som andas en verklig materiell närvaro som ibland lyfter fram och understryker. Flera av verkan är omslutna av plexiglas i museiliknande montrar som om dessa kunde, i en nivå utöver det dokumentära fotot, föreviga förfallet. Den (riktiga) röda persienn och de två ribbstolarna som också återfinns i galleriet skaver dock och skapar en märkligt obehaglig känsla av att en ruin någonstans plundrats. Det är som om den respektfulla dokumentära distansen i fotografierna brutits och att det inte finns någon villig att det axla konstnärliga ansvaret för gesten.

Ansatsen att med material åstadkomma något nytt planar likväl ut och blir aldrig till det ”människas mått” som kan beröra bortom stereotyperna. Efter ett tag är det som att verken inte orka bära den aura som de anropar utan drunknar i andakten över den värld som människan lämnat. Problemet är att konsten nu behöver gå ett steg till och ge oss mer än patina och tomma stolar, brutna golv och tomma simbassänger. Vi har redan varit där i verkligheten och i filmens undergångsestetik.

För att bryta med den sublima ruinnormen och samtidigt undvika en pittoresk banalisering är det nödvändigt att leta efter den där människan som försvunnit från sin bonad. Inom ruinestetiken är det de officiella (för samhället, även om de kanske var stängda för allmänheten) byggnaderna som utgör primärmotiv, så också i von Hausswolffs bildlandskap: en domstol, hotell, kyrka och skola. Det är när hon med samma allvar fotograferar amerikanska privathus i olika stadier av förfall i femton fotografier som något mer intressant händer. Den privata ruinen framkallar empati snarare än en känsla för det sublima. Det finns en omedelbar smärta i de fallfärdiga rucklen i vilka människor levt sina liv. De blir till en symbol för något mer än en tid som flytt. En gång vårdades de med kärlek och nu så vägrar de att vittna om något annat än smärtan i kärlekslösheten. De enkla husen kommer aldrig bli ikoniska ruiner och kan därför tala direkt och med en smärtande ärlighet. Fantasins ruiner vittnar om tidlösa symbolvärldar, verklighetens ruckel berättar om mänskliga sammanhang.

Von Hausswolffs närmanden till en privat ruinvärld lyckas med att illustrera det mänskliga pris som stora samhälleliga förändringar för med sig samtidigt som det också skapar en distinkt respekt för historien. Det är ingen slump att fotografierna av villorna är av exteriörer, fasader. De tomma fönstersocklarna stirrar på åskådaren, frågande. Där inuti den privata ruinen som vi inte får se finns inte endast den lilla människans mått, men också kärnan till det sublima som aldrig låter sig representeras. Husen framstår som långt mycket värdigare än katedralliknande interiörer från en svunnen tids palats av den enkla anledningen att ett litet ödehus i sig själv aldrig kan bli varken sublimt eller pittoreskt. Detta gör den övergivna boningen till det kanske viktigaste vittnet. Vi letar febrilt efter den bekanta ruinens redan kända historia för att slippa se ödehusets sanning i vitögat.

(publicerad i Tidningen Kulturen 14.09-11)

 

 

Det här inlägget postades i Konst och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.