Recension: W. J. T. Mitchell, ”Seeing Through Race” (Harvard, 2012)

Genetikern Steve Jones skrev i den klassiska boken The Language of the Genes från 1993 att hudfärg berättade mycket lite om vad som låg under ytan. Om man i stället tittade närmare på blodgrupper fanns det stora likheter mellan armenier och nigerianer samt mellan folk från Australien och Peru. Över lag var de genetiska skillnaderna mellan folkgrupper (afrikaner och européer till exempel) inte mycket större än de som återfanns inom den europeiska kontinenten.

Det var inte första gången som rasbegreppet förpassades till den vetenskapliga soptippen. Antropologen Ashley Montagu och flera med honom stred redan under 1940-talet för diskvalificera konceptet ”ras”. På ett sätt kan vi säga att de lyckades. Det rasbegrepp som ledde till så mycket elände i politiska och pseudovetenskapliga program har till stora delar försvunnit från det allmänna samtalet. 

W. J. T. Mitchell ställer, i sin nya bok Seeing Through Race, den uppenbara följdfrågan: om rasbegreppet försvann, hur kommer sig det då att vi fortfarande har rasism? Mitchell, professor vid University of Chicago, är något av en nybörjare i ämnet. Boken, en kombination av nedskrivna föreläsningar och essäer, rör sig med en befriande naivitet genom minerad terräng. Samtidigt finns det få som är bättre lämpade än Mitchell att ta sig an frågan. Han var en av pionjärerna inom en kulturvetenskap inriktad på bilden och seendet, och har analyserat kulturers visuella uttryck sedan 1980-talet. Till skillnad från genetiker som Steve Jones ser han också ”ras” som en kulturell bild av olikhet. Vi må vara lika under ytan, men ytan är inte oviktig. Ytan är den bild med vilken vi orienterar oss i samhället. Mitchell vill att vi ska se genom rasbegreppet, likt en lins, och detta för att genomskåda vad ”ras” står för i dag. 

Mitchell argumenterar, i likhet med de svenska forskarna Catrin Lundström och Tobias Hübinette, för en försiktig återgång till konceptet ras. Han hävdar att vi, över 30 år efter att rasbegreppet till slut avfärdades, fortfarande ser världen genom begreppet ras och att vi måste återvända till vad detta seende består av för att kunna analysera rasismen som vägrar att dö. Ras är för Mitchell ett medium, likt ett fönster som ramar in vår visuella perception av tillvaron. Det kan också var en kostym eller förklädnad som kan användas för olika syften. Ras är inte endast visuellt, men Mitchell hävdar att det är svårt att överdriva betydelsen av bilder och bildliga metaforer när vi talar, tänker och ser på människors ytor. 

Ras är således en social snarare än en biologisk verklighet. För att bena ut begreppen tar Mitchell hjälp av den franske psykoanalytikern Jacques Lacans modell rörande imaginära, symboliska och ”reala” register. Det imaginära är vår visuella värld av bilder och illusioner. Det symboliska är lagar och språk. Det ”reala” är det mest traumatiska som inte kan representeras. Mitchell slår samman det imaginära och symboliska (det som vi kan se och artikulera) till något som han kallar en (social) ”verklighet”. Ras är således en produkt av denna ”verklighet”, en konstruktion av bilder, diskurser, institutioner och paradigm. Rasism, å andra sidan, är det traumatiska våld som i högst grad är reellt: den sjukdom som åstadkommer skada. Ras är ett ambivalent koncept som likt ett farmakon kan vara lika mycket gift som botemedel. Först och främst är det ett verktyg för att förstå sjukdomen. Om vi gör oss av med rasbegreppet riskerar vi att inte längre kunna diagnostisera rasism. Föreslagna ersättningsbegrepp, som ”etnicitet”, har inte, enligt Mitchell, samma kraft i detta arbete och hindrar, i sin menlöshet, förståelse. 

Frågan är således i vilken ände vi ska börja nysta upp rasbegreppet. Mitchell vänder på en bekant modell. När det gäller materia och materialism, eller idéer och idealism, så har vi inga problem att säga att de första termerna är mer reella. I förhållandet ras/rasism är det rasism som är reellt snarare än ras. Rasbegreppet skapar inte rasism utan är något som i stället låter oss komma i kontakt med det ”mystiska syndromet känt som rasism”. Att denna ”kontakt” kan leda till negativa konsekvenser är något som Mitchell är väl medveten om, samtidigt som han hela tiden understryker att rasismen fortfarande existerar och verkar även om vi inte diskuterar rasbegreppet. Vi måste inse, hävdar han, att ras är det koncept som i sin helhet kan låta oss förstå rasismen. Utan ras blir rasismen ett trauma utan namn och representation.

När ras förstås som ett ”medium” snarare än ett redan definierat innehåll (som i pseudovetenskapliga modeller av genetiska skillnader) kan vi börja förstå hur olika sociala grupper representeras. Detta sker bildligt (hudfärg, hår och så vidare) men sträcker sig också över tid för att inbegripa berättelser, myter och rykten. Om det vore så enkelt att det endast rörde sig om hudfärg skulle frågan vara lättare att lösa, men Mitchell argumenterar för att rasister inte endast lutar sig mot en persons utseende för att döma vederbörande. Det finns också färdigskriva berättelser och attribut, fördomar med andra ord. Rasismen skapar rasen och rasen är både en bild och en historia. Mitchell fördjupar sig i konflikten i Palestina för att illustrera sin tes. Här har två semitiska folk, judar och araber, skapat bilder av varandra när ett traumatiskt rasistiskt våld migrerat till de imaginära och symboliska registren. 

I långa partier rör sig Mitchell genom konflikten i Palestina och tappar bort sig själv i dess komplexitet, vilket är synd. Det hade till exempel varit mer intressant om han hållit sig kvar vid en studie av USA och Europa för att försöka utveckla sin modell. I en intressant passage avfärdar han att rasmotsättningar överskuggar klassmotsättningar. Han påminner om hur Marx och Engels blev inspirerade av kamper mellan ”raser” när de formulerade klasskampsbegreppet. För Mitchell ligger den sociala konstruktionen av ras mellan de klassiska konflikterna som klass och kön. Ras är också den ”kompass” som gör det möjligt att analysera samhällets olika skiljelinjer. 

Mitchell hävdar inte att hans förslag att se genom, och genomskåda, rasbegreppet ger några enkla svar. Snarare är hans syfte att väcka frågor och identifiera svårigheterna som omger dessa frågor. Hans idé att se ras som ett resultat av, snarare än som orsaken till, rasism är på många sätt en elegant lösning på problemet om hur rasism ska kunna diskuteras. Samtidigt finns det kanske något lite naivt i att hävda att det är lätt att kalla saker vid deras rätta namn i stället för att gömma sig bakom politiskt korrekta omskrivningar. Kampen mot rasbegreppet var på intet sätt oviktig då den fördes mot pseudovetenskapliga idéer. Hur går det att vara säker på att ett återinfört rasbegrepp leder till en förståelse av ras som social konstruktion i stället för en återgång till tron på ras som en vetenskaplig verklighet? Går det verkligen inte att kämpa mot rasism utan att (åter)använda konceptet ras? 

Feministisk forskning har vant oss att skilja på kön (biologisk veklighet) och genus eller ”socialt kön” (kön som social konstruktion) – även om denna modell nu talande nog ifrågasätts av de som vill hävda att även kön hela tiden konstrueras. Mitchells förslag är att vi börjar prata om ”social ras”. Men utan en ständig påminnelse om det ”sociala” (det vill säga det föränderliga) riskerar rasbegreppet att leda in i återvändgränd och börja producera idéer om statiska identiteter. Dessa kan visserligen snabbt få en funktion i samhället, men ibland med skrämmande resultat. I slutändan kan de skapa en politisk process karakteriserad av identitetssträvanden för erkännande inom multikulturalismen eller för en plats som dominant majoritet för de ”vita” i västvärlden. Det finns ingen garanti för att begreppet ”social konstruktion” leder oss till att kunna diagnostisera orättvisor eller komma till bukt med rasism. Lika lite som det ger oss omedelbara resultat om vi byter ut ras mot etnicitet. I slutändan går det inte att komma ifrån att genetikernas förmåga att se bortom hudfärgen fortfarande är lockande. 

Mitchells viktigaste poäng ligger kanske inte i hans försök att genomskåda rasbegreppet utan i hans påminnelse om vikten av att aldrig glömma bort de verkliga sår som rasismen skapar i samhällskroppen. Om vi följer hans argument att rasismen existerar på en traumatisk nivå som inte enkelt kan representeras, finns det inga givna sätt att diagnostisera och förstå den. Det handlar hela tiden om approximationer och försök att se frågan från nya vinklar för att hitta andra ingångar. Som del i en sådan utforskning är Mitchells bok både viktig och tankeväckande.

Axel Andersson, ur Arbetaren 6 Juni 2013.

Det här inlägget postades i Historia och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.