Recension: Giorigo Agamben, Il mistero del male. Benedetto XVI e la fine dei tempi (Editori Laterza, 2013)

Vi har glömt bort den viktiga skillnaden mellan legalitet och legitimitet, och brist på legitimitet i samhällets institutioner är en viktig del av den pågående krisen, menar filosofen Giorigo Agamben. Axel Andersson recenserar hans nya bok som tar avstamp i påven Benedictus XVI:s abdikation. 

Dante urskiljer en man i helvetet som av feghet gjort sig skyldig till ”den stora vägran”. I Ingvar Björkesons översättning en man som ”av rädsla svek sitt höga uppdrag”. Om vi ska tro på den gängse tolkningen att det är Celestinus V som avses var det inte bara ett högt uppdrag som avsades, utan det allra högsta: det som Kristi vikarie. Dante satt förmodligen själv i publiken när Celestinus 1294 red in till sin kröning i Aquila på en åsna. Förhoppningarna på den nya påvens styre grusades dock när han kort därefter abdikerade.

Parallellerna mellan Celestinus V och Benedictus XVI har understrukits ett antal gånger efter Benedictus högst överraskande beslut att avsäga sig sitt uppdrag. Dels har Benedictus intresse för Celestinus satts under lupp, dels har vissa uttryckt känslor av besvikelse inte helt olika de som återfinns i Dantes Den gudomliga komedin.

Giorgio Agamben, en av de mest framträdande samtida italienska filosoferna, analyserar Benedictus ”tillbakadragande” i sin nya bok Il mistero del male. Den öppnar för en stor reflektion om kyrkan, ondskans mysterium och messiansk tid. För Agamben var den förre påvens beslut däremot allt annat än fegt, snarare ett uttryck för exemplariskt mod. Benedictus använde på det mest extrema sätt kyrkans själsliga makt och auktoritet för att påverka dess världsliga makt. Med andra ord belyste han skillnaden mellan ”legitimitet” och ”legalitet”. I och med detta gjorde han inte endast kyrkan utan hela samhället en tjänst. Enligt Agamben så har vi glömt bort den livsviktiga skillnaden mellan legalitet och legitimitet och brist på legitimitet i samhällets institutioner är en viktig del av den pågående krisen.

Men problemet är inte så enkelt att det är institutioners diskutabla eller olagliga agerade som lett till en brist på legitimitet – snarare är det avsaknaden av en idé om legitimitet, eller själsliga makt, som lett till att lagar överträds. Att stifta nya och bättre lagar, eller helt enkelt se till att de efterföljs, skulle inte lösa situationen enligt Agamben. Lagen kan inte ensamt skapa legitimitet och de två termerna måste hållas isär. På samma sätt kan inte makten med legitimitet godtyckligt skapa lagar. Det politiska systemen paralyseras varje gång termerna sammanblandas.

Godhet – ondska

Den obskyra teologen Tyconius, som levde på 300-talet och inspirerade Augustinus, har enligt Agamben influerat Benedictus syn på kyrkan. För Tyconius var kyrkan delad i en satanisk och en kristlig del. Detta var en del av ondskans eller laglöshetens mysterium som Paulus beskriver i Andra Tessalonikerbrevet: ”Redan är ju laglöshetens hemlighet [mysterion tes anomias på grekiska eller mysterium facinoris på latin] verksam; allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.”

Enligt Agamben var påvens abdikation ett försök att understryka den goda kyrkans roll gentemot den onda. Men i linje med den vanliga läsningen av Paulus så skulle således Benedictus ha verkat för att förgöra det som ”håller tillbaka”, det som upprätthåller skillnaden mellan världslig och messiansk tid. Vilken rätt hade Benedictus att föregripa en framtida eskatologisk schism?

Agambens formulering av det messianska ställer Benedictus handling i ett nytt ljus. Mysteriet i dess grekiska ursprung betydde just en handling eller ett drama i historisk tid. För Agamben är Uppenbarelsebokens apokalyps en miniatyr av människans historia. Slutets historia är inte historiens slut. Den världsliga tiden samexisterar med den messianska. Separationen mellan godhet och ondska sker inte endast under apokalypsen, utan bör ha effekt på var kristen här och nu. Speciellt kyrkan måste vara medveten om sin onda sida. Om den misslyckas förgörs den genom att dess legitimitet försvinner. Kyrkan kan inte förhålla sig passiv till sin tudelade natur. Om den tappar reflektionen kring detta kommer också det eskatologiska dramat att mista allt sitt värde.

Lagom med legitimitet

Den katolska kyrkans problem är enligt Agamben tätt sammanknutna med de samtida staternas situation. Den utbredda laglösheten (Agamben har tidigare skrivit viktig kritik av hur kriget mot terror upplöst rådande legalitet) har resulterat i ett avtäckande av ”laglöshetens mysterium” i vilket staters och terrorgruppers handlingar har blivit svåra att skilja åt. Ett aktuellt exempel är USA:s terror- och avrättningspolitik med hjälp av obemannade flygplan, där även landets egna medborgare har blivit måltavlor och tagits av daga utan en laglig process.

Samtidigt, och detta är den komplexa kärnan i Agambens argument, räcker det inte med en juridisk uppsträckning. Utan legitimitet försvinner möjligheterna att genom reflektion på allvar upprätthålla skillnaderna mellan det lagliga och det som är utanför lagen. För mycket juridik, ett välde av jurister, leder å ena sidan till en världslig formalism som vidare underminerar själslig makt eller legitimitet. För mycket legitimitet å andra sidan, som Agamben visat i sin kritik av Carl Schmitt, leder till führerprinciper och ett ytterst farligt åsidosättande av lagen. Båda begreppen behövs samtidigt men åtskilda.

Benedictus XVI beslut kan således förstås som en exemplarisk handling; hans mod att använda det yttersta beslutet som låg inom hans själsliga makt, nämligen att avsäga sig samma makt, bör stå som inspiration för fler som försöker att upprätthålla en livsviktig separation mellan det världsliga och själsliga.

 

Verkan och orsak

Uppenbarelsebokens laglöshet är redan här. Vi måste återvända till laglöshetens mysterium, vilken paradoxalt nog innehåller det enda hoppet för rättvisa i historisk tid, här och nu. Om apokalypsen är ett drama så går det att hela tiden förflytta sig mellan tiden före och efter det messianska avtäckandet av ”den laglöse” som kommer innan Kristi återkomst. Det som ”håller tillbaka” apokalypsen för Paulus (ofta identifierat som det romerska riket) är inte något som för Agamben skjuter återkomsten på framtiden. I sammanblandandet av historisk och messiansk tid tvingas vi att tänka om vad gäller linjära samband samt orsak och verkan. Både dramat och den exemplariska handlingen, även en politisk text som Agambens, har till syfte att påverka våra handlingar i den tid vi befinner oss i.

Agambens prosa påminner och har influerats av Walter Benjamin. Argumenten är minst sagt snåriga och egensinniga, men mitt i frustrationen öppnar sig hans bok gång efter annan och bjuder in till ett antal tankar och reflektioner. Det går heller inte att förneka att Benedictus tillbakaträdande, hur vi än ser på hans handling, lade grunden till Franciskus tillträde, en person som verkar vilja stå för ett engagemang för den katolska kyrkans själsliga makt och legitimitet.

Axel Andersson

Giorgio Agamben: Il mistero del male. Benedetto XVI e la fine dei tempi. Editori Laterza Bari, 2013.

Publicerat i Ny Tid 9 september 2013

Det här inlägget postades i Filosofi och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.