Hannah Arendt, Immanuel Kant och ett halvt sekel med ondskans banalitet

Det har gått 50 år sedan Hannah Arendt publicerade sin rapport från rättegången mot nazisten Adolf Eichmann, organisatör av deportationerna av Tysklands judar. Arendt såg inte galenskap i Eichmann, hon såg en banal man som inte tänkte. 

Att brottslingar och tyranner utmålas som demoner för att sedan avslöjas som högst alldagliga, till och med patetiska, individer tillhör den moderna mediedramaturgin. Lika mycket som vi önskar det ondas existens, kanske för att påminnas om vår egen godhet, finns en pervers njutning i att förneka densamma. ”Han var som alla andra”, brukar det heta om den som gjorde det oförsvarbara. I en dikt från 1964 beskriver Leonard Cohen den nazistiska folkmordsbyråkraten Adolf Eichmann. Han är rakt igenom lagom, utan särskiljande drag och med tio fingrar och tio tår. Hans intelligens är ”medel”. Vad förväntade du dig, frågar Cohen: Klor? huggtänder? grönt saliv? galenskap?

Det är nu 50 år sedan Hannah Arendt publicerade sin rapport från Eichmannrättegången i Jerusalem i bokform där ”ondskans banalitet” kontroversiellt nog fanns med i titeln. Adolf Eichmann hade organiserat fördrivningen av Tysklands judar och senare deportationerna till dödslägren. Kort efter kriget tog han sig till Argentina. Han kidnappades av den israeliska säkerhetstjänsten 1960, ställdes inför rätta 1961 och hängdes året därpå. Hannah Arendt var tysk judinna och hade 1933 flytt från sitt hemland till Paris. Före den tyska invasionen 1940 sattes hon i ett interneringsläger från vilket hon också flydde och hamnade i USA. Redan före 1961 var hon en hyllad politiska tänkare som skrivit om den absoluta ondskan inom de totalitära lägersystemen. För tidskriften New Yorkers räkning åkte hon till Jerusalem för att följa ­rättegången. Artiklarna hon skrev, samt den efterföljande boken, gav upphov till en av det förra seklets största intellektuella kontroverser. Arendt såg inte galenskap i Eichmann, hon såg en banal man som inte tänkte.

Intresset för Hannah Arendts verk har växt stadigt under senare år och även lett till en tysk filmatisering av tiden runt Eichmannrättegången av Margarethe von Trotta. Trotta väljer att skildra en Arendt som ständigt tänker, och detta beror inte bara på att tänkare inte gör så mycket annat. För Arendt liksom för de två filosofer som hade ett avgörande inflytande på henne, Immanuel Kant (1724–1804) och Martin Heidegger (1889–1976), var tänkandet av central betydelse. Att ”tänka” var inte att resonera sig fram till en slutsats som löste en viss uppgift, tänkandet var förutsättningslöst och abstrakt. Framför allt var tänkandet en konversation med omvärlden och det egna subjektet, precis som Sokrates idé om den verkliga kunskapens upprinnelse i dialogen. Alla ägde förmågan att tänka, samtidigt som de lockades av att inte använda den. 

I Eichmanns fall verkade han ha isolerat sig från denna livsviktiga dialog. På samma sätt som nazisternas apparat utförde ett industriellt och mekaniskt mördande, använde Eichmann sitt intellekt och språk på ett automatiskt sätt. Problemet var inte att Eichmann bara lydde order, enligt en vanlig missuppfattning av Arendts text, utan att han hade abdikerat från sitt ansvar att ta moraliska beslut. Han var således i allra högsta grad skyldig.

Den omfattande kritiken mot Arendts ”relativisering” av monstret Eichmann göddes också av indignation över att hon i samma bok kritiserat de judiska ledarnas passivitet och kollaboration med nazisterna. Var inte detta liktydigt med att skylla på offren? Arendt vände sig mot denna tolkning men hon hävdade att en moralisk kollaps också inträffat i de judiska organisationerna. Judarnas ledare hade ”samarbetat” med nazister som Eichmann i hopp om att kunna rädda några av de sina, utan att förstå att det i själva verket var deras hjälp som gjorde att nazisterna kunde upprätta en sådan perfekt fungerande byråkratisk maskin för att mörda. Utan politiskt ledarskap hade många judar dött men, argumenterade Arendt, inte alls lika många som när deras ledare agerade som de gjorde. 

Arendt förkastade inte tanken på att ondska kunde vara absolut eller extrem, detta skedde när människor behandlas som ”överflödiga” och kunde dödas, eller ej, med godtycklighet. Vad hon gjorde var att skilja på den extrema ondskan och dess utförare. Eichmann var ”fruktansvärt normal”. Var och en som lät sitt tänkande automatiseras kunde ledas till samma handlingar. Vad var då ondskans rot? Kant hävdade, i Religionen inom det blotta förnuftets gränser, från 1793, att ondskan var radikal (från ordet ”rot” i meningen ”ursprung”) i och med att den var medfödd. Vi föds både potentiellt onda och goda men har en fallenhet att agera ondskefullt på grund av vår vilja att handla utifrån våra egna intressen. Det är endast när självkärleken bli ”jämställande”, dialogisk, som vi kan börja ta moraliska beslut och nå godhet. Arendt hade svårt för tanken att det egenkära handlandet kunde vara roten till ondskan då de totalitära ideologierna producerade passiva individer som verkade förmögna att offra sig själva (vilket torde gå mot deras egna intressen) utan att för den skull bli idealister (eftersom de gav upp kampen i samma ögonblick som deras ledarskap försvann). Det fanns ingen radikal (som i ursprunglig) ondska efter Auschwitz eftersom resultatet var så fruktansvärt att det inte gick att förstå enligt våra modeller av det mänskliga psyket. Vi stod inför en ny slags ondska bortom förklaringsmodeller och det allra mest skrämmande var att den kunde genomföras av banala figurer som Eichmann. Hitler och Stalins lägersystem representerade något nytt, men tyvärr något som kunde upprepas. 

Nya tolkningar av, och fakta om, Eichmann kommer ständigt, till exempel att han var mycket mer ideologiskt motiverad än vad Arendt uppfattade. Vad som är slående i Arendts bok, och som hon inte analyserar närmare, är Eichmanns narcissism. Arendt drog en allt för klar linje mellan självkärlek och självbevarande, kanske på grund av hennes misstro inför psykoanalysen. Eichmann ville bli tillfångatagen och ställd inför rätta av samma anledning som denne småborgerlige karriärrist hade sökt sig till nazismen: för att finna en arena i vilken han stod i centrum. På så sätt går det att säga att både den israeliska rättsprocessens försök att utmåla Eichmann som en diabolisk person och Arendts beslut att tillägna en bok åt Eichmann spelade in i hans plan. 

Arendt ägnade en stor del av sitt tänkande liv åt att förstå förhållandet mellan tanken, dess motsats och handling. Anledningarna är inte svåra att förstå. Som ung filosofistudent såg hon hur tyska akademiker lät nazisterna stå oemotsagda. Hon chockades också av att den stora tänkaren, och forne älskaren, Heidegger blev medlöpare till nazismen. Efter att ha mist tilltron till filosofins förmåga att skapa politik bestämde hon sig för att studera politisk teori, det vill säga handlandet, och identifierade sig inte längre som filosof. Samtidigt gav hon aldrig upp idén om det dialogiska tänkandet som Sokrates och Kant representerade, trots att det inte alltid var en garanti för gott omdöme. Arendts personliga upplevelse och det filosofiska arvet verkade leda till en svår kombination som resulterade i en misstänksamhet mot filosofiska maximer, regler, inom det politiska tänkandet. Vad som annars kunde framträda ur hennes studier av totalitära system och Eichmann vore en mer uttalad etik byggd på analysen av upprättandet av automatiserade processer inom vilka människor behandlades som överflödiga i läger där ”mord är lika opersonligt som krossandet av ett knott”. Detta var en ny typ av automatisering som inte kunde inlemmas i Kants koncept rörande det animaliska i vilket vi passivt följer drifterna.

I slutet på Eichmannboken väljer Arendt att skriva sin egen dom över Eichmann. Han bidrog till ett system i vilket han och hans likar försökte utrota ett folk från jordens yta och för detta kan ingen medlem av människosläktet förväntas vilja dela jorden med honom. Oavsett våra positioner rörande dödsstraffet går det att säga att Arendt i sin märkligt gammeltestamentliga dom missar chansen att föreslå en ny juridisk princip (som hon själv efterlyser i början på The Origins of Totalitarianism) rörande industriellt och byråkratiserat, automatiserat med andra ord, massmord, en straffsats som skulle beskriva en verklighet som den tekniska utvecklingen, vid sidan av dess framsteg, bidragit till. 

Varje människa är både ond och god, som Kant hävdade. Varje verktyg eller system är likaledes möjligt att använda i onda eller goda syften. Människans intentioner omsätts i handlande i den miljö den befinner sig i och påverkas också av denna miljö. Arendt reste frågan om hur vi kan tänka på ondska och på mord efter Auschwitz, ett livsviktigt tänkande som fortgår. När vi påminns om hur brottslingar är skrämmande lika oss själva tvingas vi till att reflektera över det moraliska ansvar vi har inför våra beslut, men detta sker inte enbart i ett subjekt som är avgränsat och ensamt. Att tänka med, och förbi, Kant och Arendt leder till en förståelse för hur individens ansvar förhåller sig till de sociala, politiska och tekniska strukturer i vilken etik skapas genom handlande, snarare än att komma från ett mystiskt ursprung. Ondskans källa kan inte strypas en gång för alla.

(publicerat i Arbetaren #46 2013)

Det här inlägget postades i Filosofi. Bokmärk permalänken.