Recension: ”Twenty Thousand Streets Under the Sky” (Simon Curtis)

På puben ”The Midnight Bell” möts tre unga liv. Kyparen Bob (Bryan Dick) har redan varit till sjöss men läser nu Gibbon och svansar runt borden i väntan på att Inspirationen ska gripa honom. Det finns en roman att skriva. Ella (Sally Hawkins) står bakom baren. Hon kämpar mot ett dåligt självförtroende och sin kärlek för Bob. Snart måste hon också värja sig för stamkunden Mr. Eccles (Philip Davis) närmanden. En dag dimper så den vackra prostituerade Jenny Maples (Zoe Tapper) ned, vinner Bobs hjärta och fullbordar trianguleringen. Det är 1920/30-tal i ett London där kolröken och dimman effektivt tvättar bort alla färger från kläder och ansikten. Interiörerna är fattigt enkla; en lycklig kompromiss mellan inspelningsbudget och historisk ackuratess. Blå cigarettrök, Woodbines, stiger mot taket.

Bob försöker köpa kärlek från en fallen kvinna, ett ungefär lika omöjligt företag som Ellas önskan att någon ska göra henne vacker när hon själv inte kan tro på hennes egen skönhet. Och Jenny Maple, hon uteblir från alla avtalade möten som inte för henne närmare Thanatos, dödens demon. Det hela är ungefär lika omöjligt som livet för en misantropisk alkoholist som efter att blivit överkörd av en bil i ungdomens teknikfixerade 1920-tal utvecklat ett hat för modernitetens landvinningar. Detta liv var Patrick Hamiltons, och det var han som skrev trilogin som ligger till grund för BBCs miniserie. Paradoxalt nog inträffar inte den krasch som åskådaren väntat på under seriens gång. De tre karaktärernas dans, indelat i tre rundor, anpassar sig till en introvert och mycket trött ragtime.

”Twenty Thousand Streets Under the Sky” bär olyckliga spår av att ha producerats i en fabrik. Fabrikens namn är BBC. Pubinteriören har redan använts till leda, men den ska väl sparas. Utomhusscenerna är få och förutsägbara. Mustascherna är fästa med billigt klister. Ändå finns återseendets sötma där, det bekantas lockrop. Om SVT producerar drama som liknar en modern och handikappanpassad SL-buss så rullar det lätt nostalgiska dubbeldäckare, Routemasters, från BBCs löpande band.

I seriens sista avsnitt, om Ella, dimper det också en citronskiva ned i det vattniga teet. Sally Hawkins (”Happy-Go-Lucky”) och Philip Davis räddar produktionen något med ett utmärkt skådespeleri som bränner till och blir angeläget, men i slutändan det räcker inte till för kulisserna ska framstå som verkliga väggar eller för att lukten av cigarettrök på våt ylle ska nå ända fram till näsborrarna. För att fiktionen ska få kraft måste den ta omvägen genom verkligheten; BBCs dubbeldäckare väljer en allt för bekväm och direkt rutt genom förväntningar och stereotyper.

(publicerad i Tidningen Kulturen 11 maj 2011)

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.