Recension: True Grit (Joel & Ethan Coen, 2010)

Konsten att leva baklänges

Det finns en scen i ”True Grit” där en björn kommer ridande på en häst. Den fjortonåriga flickan Mattie Ross (Hailee Steinfeld) och länsmannen Reuben J. ”Rooster” Cogburn (Jeff Bridges) tittar lugnt på uppenbarelsen. Det är väl, trots allt, björnen som måste säga något först. Scenen är långsam. Vacker som ett kopparstick ur en sagobok. Utan att avslöja för mycket så är det egentligen inte en björn därunder. Liksom i många sagor är en sanning alltid dold i en annan. Björnen är det yttre höljet på en rysk docka.

Alice in Wonderland - Peter Newell (1890)

 

Det har blivit fashionabelt att säga att bröderna Coen ofta gjort västernfilmer som utspelar sig i närtid snarare än på 1800-talets andra hälft. Som om det var alldeles tydligt vad som dolde vad. Bröderna Coen är intressanta just precis eftersom de lyckas med att vara ambivalenta. Nu har de gjort en västern, visserligen, en västern med solljus som går vilse i damm och män med skägg som skolplansch-israeliter. En gammeltestamentlig ”Alice i underlandet”. En film till synes utan ett enda spår av ett ifrågasättande av genren; utan italienska skådespelare, homosexuella cowboys eller vampyrer. För den delen också en film utan John Wayne. Om man som den Vita Drottningen i just ”Alice i underlandet” lever baklänges har man också ett minne som kan komma ihåg både den förgångna och framtiden. Tack och lov, för det finns mycket som är bäst att inte upprepa.

Den Vita Drottningens omnipotens är inskrivet i själva filmmediet. Regissörens makt bygger på att han kan komma ihåg framtiden, antigen som färdig film att klippas eller som handling. Om man ärligt beskriver denna ställning i filmen självt uppnår man inte realism. Att något blir verklighetstroget är nästan alltid en effekt av ett mediums (affekterade) natur snarare än en effekt av dess transparens. I ”True Grit” berättas en händelse i mörkret med en diffus ljuskälla. En kvinnas historia om hennes far, som blivit mördad. När denna information kommer har ljuset växt till några fönster och en veranda. Det gula spiller ned, trappsteg för trappsteg, till den skjutna fadern där på marken. Och mördaren tog en häst och red iväg, förklarar kvinnan vidare. En ryttare på en häst fladdrar förbi på duken.

Öppningssekvensen i ”True Grit” etablerar vackert och elegant sagans tidsrymd. Filmskaparen förmedlar sin makt, men samtidigt en inbjudan. Luta er tillbaka så ska jag ta er till ett ställe och en tid långt, långt borta. Den mördades dotter, Mattie Ross, har bestämt sig för att hämnas sin fars död. I en värld där gamla testamentets moral är den blankslipade egg över vilken människan vandrar (fantasin om den ”vilda” västern) finns det inget märkligt i att hon ville se honom hängd. Mattie hyr ”Rooster” Cogburn för att fånga den skyldige. Till sällskapet ansluter en Texas Ranger (Matt Damon) som är på samma spår av andra anledningar.

Förberedelserna för jakten sker i en västernstad som är värd en mindre studie i sig själv. Det geniala i ”True Grit” är att Coen-brödernas historiespegling konsekvent undviker det stereotypa utan att för den skull vara realistisk. Staden är inte västern-filmens pappkulisser eller den parodiska västernfilmens parodi på samma pappkulisser. De har istället byggt upp en värld av ett märkligt och nästan smärtsamt pregnant ljus som påminner om det som finns i amerikanska konstriktningar från 1800-talet som Hudson River School och luminismen. Det är impressionism på ytterst klassiskt manér, framtid och dåtid i ett. Sagotid, med andra ord.

Jakten på mördaren (Josh Brolin) äger rum på indianernas område, en brutal miljö dold inom en annan. Naturen är karg, men på inget sätt kall trots den fallande snön. De lövlösa grenarna som stäcker sig benigt mot himlen balanseras skickligt av ljusets måleriska karaktär. När det gäller det visuella har bröderna Coen och deras fotograf Roger Deakins funnit den alldeles perfekta balansen. Det sagolika är inte samma sak som kitsch, även om det är enkelt att blanda ihop de två (”Dead Man” av Jim Jarmusch från 1995 ett avskräckande exempel). Detta gäller också skådespeleriet och manuset som vågar vara naivt och bokstavligt utan att förfalla i buskis. Hur svårt detta egentligen är kan man förstå genom att leta (ganska utsiktslöst) efter exempel på det samma i svensk film som utspelar sig i historisk miljö.

Själva språket i ”True Grit” är ett kapitel i sig själv. Det är affekterat och alldeles på gränsen till det litterära. I sagorna vet alltid karaktärerna vad de ska säga och inget kan rubba dem. Det fanns en tid när filmen vågade sig på en liknande typ av dialog (som i ”The Big Sleep” av Howard Hawks från 1946). Coen-bröderna har försökt hålla fast vid detta anslag, och nu genom baklängesgången in i historien och sagornas värld har den fått blomma ut helt och hållet med en speciell och sällsynt arkaisk prakt.

Ibland slår det vågade och ambivalenta i ”True Grit” över och blir en mer smärtsam tvetydighet som inte bidrar till det sagolika. Som väntat inträffar detta utanför konstruktionen av tidsrymden. Filmens huvudperson befinner sig i gränslandet mellan att vara flicka och kvinna. Hon ger sig ut på männens territorium med två manliga följeslagare. Männen förhåller sig till henne som en bråkig unge eller som en like (helt enligt sagans konventioner), men blickarna mellan, framför allt, Matt Damon och Hailee Steinfeld etablerar också ett förhållande som inte kan beskrivas som annat än sexuellt. När detta förhållande läggs ovanpå sagan uppstår märkliga effekter. Scenen där Damon ger flickan/kvinnan smisk är störande, störande eftersom det verkar som om Coen-bröderna inte vet vad de vill säga. Det är ett allt för laddat ämne att behandla aningslöst. Samtidigt ger det filmen en energi som är svårdefinierad.

Vad som där emot ur ett genusperspektiv är alldeles glasklart är att Coen-bröderna kunde tänkt efter lite när de godkände affischen för ”True Grit” som toppas av trojkan Jeff Bridges, Matt Damon, Josh Brolin. Nu när de äntligen gjort en film med en kvinnlig huvudprotagonist så kunde väl hon fått stått först. Hailee Steinfeld som Mattie Ross är dessutom mycket bra.

Hur underbart om Coen-bröderna nöjt sig med en saga. Tyvärr, och det verkar som om de inte skulle vara sig själva om detta inte inträffade, finns det också mycket i ”True Grit” som misslyckas med att vara ambivalent. Filmer som både etablerar och håller fast vid ett verkligt berättande och samtidigt är så tekniskt fulländade som ”True Grit” är en sådan sällsynthet att det gör dem betydande bara det. Att bröderna samtidigt står för det mest intressantaste utgrävningen av ett imaginärt americana vid sidan av David Lynch gör inte saken sämre. Varför denna ständiga benägenhet att alltid snubbla över onödiga trösklar?

”True Grit” börjar med ett citat från ordspråksboken (28:1): ”The wicked flee when no man pursueth”, i den svenska översättningen från 1917: ”De ogudaktiga fly, om ock ingen förföljer dem”. Detta stämmer på handlingen, men när det gäller bröderna är en Kafka-liknande omskrivning är mer på sin plats: även de oskyldiga flyr skyldigt om de jagas av någon övertygad om dess skuld. Coen-bröderna hemsöks av en demon och faller in i rum de inte behövt besöka. För vad är denna fascination med grafiskt våld? Om det blivit psykologiskt skildrat hade det kanske varit befogat, men det är knappast troligt. Avskurna fingrar och blodsplatter i ansiktet känns onödigt lamt för konstnärer av deras paritet. Det samma gäller slutscenen med ormar som i det närmast lägger sig på någon Indian Jones-nivå. En helt överflödig utflykt till kitschens tassemarker.

Det som känns mest omotiverat är en epilog där ”Rooster” Cogburn börjat uppträda på en västerncirkus. Jaha? Så har han som tidigare balanserade, framgångsrikt, på karikatyrens rand blivit den riktiga pajas han egentligen var. Men bröderna har väl inte gett sig ut på att göra någon sociokulturell analys om hur idén om den ”vilda” västern föddes och spriddes över världen. I sådant fall har det varit bättre att göra en film om Paul Gauguin som inspirerades så till den milda grad av ett dylikt spektakel att han åkte till Polynesien klädd som Buffalo Bill. Vad som helst, i deras annars så utmärkta saga behöver inte denna dimension. Åskådaren tror på historien i vilket fall som helst.

Prologen i deras förra film ”A Serious Man” är just en prolog. I ”True Grit” kunde epilogen kommit i början likaväl som i slutet. När epilog kunde varit prolog eller vice versa är det ett ganska klart tecken på att den inte tillför filmen något och likaväl kunde slopas. Vad de vill uppnå är att rösten i början på filmen ankras till en berättare som uppvisar realistiska drag som att bli äldre. Men sagans här och nu är kraftfullare, sagan som äger en tid som är lika mycket framtid som historia. Under björnfällen finns en man som ser ut som en björn. Om Coen-bröderna nu ville skapa en brygga mellan den filmiska tekniken och den filmiska fantasin kunde de istället försökt experimentera med musiken snarare än filmens berättarröst. Musiken i ”True Grit” är också den överdriven, speciellt mot slutet. Snarare att förstärka illusionen så blottlägger den dess mekanismer. Om musiken vid något tillfälle tillåtits att bli digetisk (upplevd som del av filmens verklighet) hade detta undvikits. En annan möjlighet hade varit att skruva ned musiken och förlita sig på det sublima fotot.

”True Grit” är en filmatisering av en bok av Charles Portis (som blev film redan 1969 i och med ”De sammanbitna” där John Wayne spelade ”Rooster” Cogburn), men först och främst är det en film av Coen-bröderna. Under förklädnaden av en re-make döljer sig deras inträde på den amerikanska filmens helga mark: västern. Endast detta är anledning nog för att se den. Och det är väl tur att bröderna komplicerar saker och ting för varandra. En alldeles perfekt Coen-film vore alldeles för bländande och slutgiltig. Bättre då denna diskussion som deras egenheter ständigt ger upphov till. Det är med ett genuint nöje man kan se fram emot nästa genre de ger sig i kast med på deras alldeles egna sätt. För att de gjort västerns tidigare som utspelar sig i en annan tid är en sanning med modifikation, något som en ”riktig” västern i Coen-tid med tydlighet illustrerar. Äkta konstnärer använder en genre som hjälpmedel, samtalspartner, snarare än mall. På detta är bröderna Coen ett lysande exempel.

(publicerad i Tidningen Kulturen 17 feb 2011)

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.