Recension: ”The King’s Speech” (Tom Hooper, 2011)

Den privata karnevalen

Året är 1925. Världskartorna är fortfarande brittiskt rosa och nu ska grannlåten visas upp på Wembley. Det är dags för British Empire Exhibition. Men något har förändrats. George V (Michael Gambon) förklarar för sin son Albert (Colin Firth) att nu räcker det inte längre för kungligheterna att se bra ut på häst. En fördömd apparat har ritat om spelplanen: radion. Nu måste härskarna av världens största imperium in i vanligt folks vardagsrum. De uppburna har reducerats till skådespelare. Albert skickas, trots sin stamning, ut för att tala inte bara inför de samlade på Wembley men också för undersåtar i när och fjärran som förväntansfullt har rattat in BBC:s sändningar. Det går åt skogen, så klart. Prins Albert är inte medietränad.

Gustav Doré, illustration för Rabelais "La vie de Gargantua et de Pantagruel"

I den medeltida karnevalen kunde narren för ett ögonblick bli kung; ett ögonblick lika komiskt som frigörande demokratiskt. Det som antyds är att kungen likaväl kan bli narr, han detroniseras från sin upphöjda position. Den flerfaldigt Oscarsnominerade ”The King’s Speech” slår redan tidigt an tonen. I vilken utsträckning och under vilka former kan den abstrakta härskaren bli en simpel människa? Ett ämne lika tidlöst som brinnande aktuellt. Här i Sverige kan vi givetvis dra paralleller till vår egen monark och den obekväma balansgång som Carl XVI Gustaf tvingats ge sig ut på allt sedan de där haltande talen när han blev kung 1973. Landsfadern under tsunamivågen och överklassprissen med kaffeflickorna. Hur kan den mest offentliga vara privat, under vilka former?

”The King’s Speech” ser historien genom backspegeln. Det oroliga 1930-talet kan bara leda till krigets prövning. Det är ett faktum att Edward skulle bli en usel regent om han fick sitta kvar och att nationen behöver sin landsfader när kriget kommer. Om än lite bakvänt så är det väl kanske inte helt osant, även om det gör det möjligt att svepa förbi Chamberlain och eftergiftspolitiken gentemot Hitler lite väl ledigt (vi vänder på ett blad). Framför allt måste Albert finna ett privat rum där han kan avreagera sig för att sedan ta det stora ansvaret som monark. Lionel blir mer än bara talpedagog, han blir en reaktionär psykoanalytiker. Här gäller det att identifiera traumat och sedan uppfinna en teknik för att kunna sopa det under mattan igen. Man vill ju inte bli en ny ”mad King George” (med syftning på George III) som Bertie säger. Lionel hjälper honom att agera karneval i den enkla boningen på Harley Street. Här svärs det och sjungs; här kan Bertie bli festligt galen för att förbereda sig för sin roll.

Vi får följa med till kröningen 1937 och sedan till de första krigstalen (över radio) 1939. George VI blir här, med Lionels hjälp, kung både symboliskt och medialt (den nya landsfadern). Och där tar karnevalen slut. Bertie frågar Lionel vad han kan erbjuda som tack för den ovärderliga hjälpen. Lionel vet. Narren blir adlad och så har den officiella kulturen skicklig inlemmat den folkliga. Med Hitler på kartan finns det inget tvivel om att det nu är dags att bli allvarliga. De brittiska åskådarna kommer också ihåg Edwards nazivänliga hållning (Edward åkte till Tyskland kort efter att ha abdikerat för att hälsa på Hitler i Obersalzberg). Slutet gott. Kungen, den riktiga, har passerat den nödvändiga narrfasen (inom lyckta dörrar) för att bli en medial regent.

Jan Matejko, "Stańczyk during a Ball at the Court of Queen Bona after the Loss of Smolensk" (1862)

Biomörkret skingras, det också. För visst är filmen vår tids karneval. I varje fall när det gäller välgjorda kostymdramer som ”The King’s Speech”, där den dramaturgiska säcken knyts åt, slås in och förses med rosett. Åskådaren får som en fluga på väggen följa med, emotionellt medverka, i Lionel och Berties lössläppthet. Den moderna tekniken som tvingar monarken bli en skådespelare gör det möjligt för den vanliga människan att bevittna förvandlingen. Varför annars utspelar sig nästa alla kostymfilmer i maktens korridorer? Men frågan är om filmen på detta sätt utgör ett demokratiskt medium, när dess strövtåg in i det icke-officiella är som omgärdat av höga stängsel. I ”The King’s Speech” finns det all anledning att tveka. Något i det alltför didaktiska upplägget och i de historiska personernas porträttlikhet är suspekt. Den enda som egentligen lyckas utmana formen är så klart Guy Pearce som utmärkt gestaltar en verkligen frånstötande Edward. Men denna provokation mot det officiella är mycket omsorgsfullt placerat där av en anledning.

Är ”The King’s Speech” då en bra film? Det är en utmärkt film. Hantverksmässigt skicklig. Vackert foto och med bra manus, inte för en stund tråkig. Frågan är vad den försöker säga om vad det innebär att vara härskare och tjänare. Har demokratin ett egenvärde eller är den endast ytterliga en teknik i raden? Hur förpackas det utmanande och det som kränker maktens uppfattningar om god smak? Ska vi låta den onda karnevalen representeras av patetiska figurer som Edward VIII och den goda av figurer som Lionel Logue? ”The King’s Speech” väcker ett otal frågor mot sin egen vilja. Biomörkrets hypnotiska kraft är inte total. Det bor inte en riktig kung inom oss alla, men väl en narr som aldrig ägs av makten.

(publicerad i Tidningen Kulturen 4 feb. 2011)

Toker

Kloker

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.