Recension: Medan åren går (Another Year)

Tom och Gerri har ett hus, en Volvo, son, och kolonilott. Utan att direkt ha valt det har de också några sterila himlakroppar som ligger i tröstlös bana runt deras medelklassexistens eller bara skjuter förbi som ännu meningslösare stjärnfall. Årstider skiftar – men det regnar ju alltid i England i vilket fall och över en kopp blaskigt te går det att vänta på att alla problem ska lösa sig själva.

Det är svårt att veta vad Mike Leigh vill med sin nya film. Han lyckas inte bli finstämt ambivalent utan vardagsdramat lägger sig endast på en, för honom, klumpig tvetydighet. Det är olycksbådande att i filmens börjans se att den blev en av den sista som finansierades genom UK Film Council innan institutionen avskaffades av den nya brittiska regeringen 2010. Så mycket värre att den nästan helt saknar den gnistrande glöd som ”High Hopes” eller ”Career Girls”, eller de allra flesta av Leighs verk. Tom och Gerris regniga värld är tomt charmig, varmt känslokall och mördande tråkig. Och detta utan någon intressant kontext. En underlig tidpunkt för en av Storbritanniens radikala konstnärer att skapa ett avmätt och apolitiskt ensembledrama.

Mary (Lesley Manville) lägger sig alltför tätt till familjelyckan. Hon är en alkoholiserad sekreterare i övre medelåldern, patetiskt singel, och arbetskamrat på sjukhuset med kuratorn Gerri (Ruth Sheen). Och nej, hon är inte lika rolig som Patsy i ”Absolutely Fabulous”. Gerri och Tom (Jim Broadbent) öppnar upp sitt hus för den nervöst pladdrande Mary men låter henne samtidigt känna att hon är där på deras nåder. Likaså kommer Ken (Peter Wight), den alkoholiserade arbetsförmedlaren i övre medelåldern, patetiskt singel (känns det igen?), på besök men har dock den goda smaken att sedan hålla sig undan resten av filmen. Till slut trillar Toms äldre och mindre framgångsrika broder Ron in och hans arbetarklassögon stirrar tomt ut över ett hem köpt på medelklassens livsstilsvaruhus.

Leighs patetiska figurer känns igen, men ända inte. Det brukade finnas något vackert i deras råhet. Filmen ”Career Girls” från 1997 är ett bra exempel (och tänk om Lynda Steadman hade fått spela Mary). Nu saknar den psykologiska misären estetiska dimensioner (utom i fallet med Ron) och faller platt mot heltäckningsmattan. Det finns också något djupt problematiskt i att så obehindrat slunga runt fördomen om den misslyckade singelkvinnan utan barn som dränker sorgerna i vitt vin. För även om det är svårt att veta vad man ska göra med Tom och Gerris familjelycka står det helt klart att Mary är ett förlorat fall, ett faktum som övertydligt illustreras genom hennes tafatta försök att klistra sig fast vid lyckan som inte är hennes egen.

Övertydlighet blir också ett genomgående tema i Leighs film, lite som Tom och Gerris utflykter till koloniträdgården. Man måste odla sin trädgård, som Voltaire sa. Liksom Candide lyckas ”Medan åren går” med konststycket att vara outgrundlig samtidigt som övertydlig. Vad betyder det att man måste odla trädgård? Vända ryggen mot världen eller vårda den? Ta hand om familjen, tolerera vänskapen? Sprida altruismen i ett nödvändigt tunt lager så att den räcker? Intressanta frågor, visserligen, men Leighs film låter frågorna försvinna i icke-handlingen. Det är som om han har tagit en dramaturgisk konstpaus och vi får ta del av improvisationsövningarna i ett vakuum. Visst är det skickligt många gånger, och visst är det befriande att se människor på duken som skulle kunna vara vem som helst, men det känns inte längre som det är på allvar.

Den enda gång den dramatiska stubinen börjar gnistra i ”Medan åren går” är emblematiskt nog under en resa till Derby och begravningen av Rons fru. Den delen av familjen har inte odlat sin trädgård. Födslostaden kallsvettas i en överexponerad fattigdom som om den väntar på att överfallas av fotografen Martin Parr som vet hur man får det fula att se riktigt eländigt ut. I Derby finns det unga arga män och höjda röster och saker som händer. Men hur man än vrider och vänder på det blir det omöjligt att foga samman detta med resten av filmens te-pimplande i förorten. Den söta musikmattan, en kram som dröjer sig kvar för länge, hjälper inte heller den till att bringa klarhet.

I slutändan går det att konstatera att vad filmen fortfarande lyckas med, som Leighs alla filmer, är att bota en romantiserande anglofili med sjukdomstecken i blommiga tapeter och mönstrad tweed. Det går nästan att känna hur den stela doften av dammigt potpurri i Tom och Gerris hem blandar sig med stadens avgaser som ledigt tar sig in genom de otäta fönstren. Alltid något, men det svarar inte på frågan vad det är som Leigh vill. ”Medan åren går” blir till slut inte mycket mer än tid som förflyter.

(publicerad i Tidningen Kulturen 26 jan. 2011)

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.