Recension: Marwencol (Jeff Malmberg, 2010)

Autoterapins låtsasland

Marwencol ligger någonstans i Belgien. En liten stad full av vackra kvinnor. Andra världskriget härjar. Mark hänger vid baren, hans bar. Mark är Rick, och Marwencol är Casablanca. Miljöer som ska vara neutrala. Miljöer där det finns en överenskommelse att bara bråka till en viss gräns. Där ute i värden, i kriget, kämpar alla ursinnigt mot varandra. I Marks bar samlas tyskar, amerikanare och britter. De dricker öl och tittar på stadens kvinnor ge sig hän åt noggrant koreograferade ”catfights” – ”Ingen blir skadad!”.

Att det sedan också finns dem som inte respekterar förbrödringen är kanske att förvänta sig. På jakt efter baren rör sig en hop SS-män genom landskapet med missbrukande hjärnors önskan att ställa till bråk även om det nu inte ens skulle behövas. De får tag på Mark. Var är baren?! De vill dricka. Mark dricker själv bara kaffe numera. Nåväl. Männen får tag i honom och misshandeln börjar. Till slut drar de in honom in i kyrkan där de hänger upp honom som en Jesus vid altaret och skär honom med tillhyggen: ”en av krigsmännen stack upp han sida med ett spjut” (Joh. 19:34). Jerusalems döttrar förblir dock inte overksamma den här gången. De attackerar och lyckas med gammaltestamentlig ilska skjuta stora hål genom SS-männens huvuden innan liken hängs upp till allmän beskådan.

Vad är ett terapeutiskt objekt? Mark öppnar en gardrob. Vi befinner sig i hans verkliga hus, utanför låtsasvärlden Marwencol befolkad av dockor. Garderoben innehåller 230 par högklackade skor. Han ler lite grann, Mark.

Mark Hogencamp satt i en bar en kväll för några år sedan när han berättade för en grupp unga män att han gillade att klä sig i kvinnokläder. Förmodligen var han också full, även om det nu inte egentligen hade med saken att göra. Mark var en alkoholist med siktet ambitiöst inställt på att supa bort sitt liv. De unga männen attackerade honom utanför baren. Verklighetens korsfästning var allt annat än sublim. Tunga kängor som hoppade jämfota över en skalle som krossades. Nio dagar i koma och över en månad på sjukhus. Mark måste lära sig allt från början; äta, gå. Men han blev snabbt utskriven eftersom han inte hade pengar att fortsätta. Det var då han började bygga upp en låtsasvärld bakom sitt hus. Han skapade sin egen terapi.

Jeff Malmbergs dokumentärdebut som visades på Tempo dokumentärfilmsfestival är en stilsäker och välgjord berättelse som vågar smälta samman åskådarens blick med Marks. Många av scenerna utspelar sig i Marwencol genom Marks huvud där han bearbetar det fruktansvärda som har hänt honom, eller genom hans kameraobjektiv. Andra scener håller distans och närmar sig också Mark genom intervjuer med människor i hans närhet. Ett stålande exempel på en process att med teknikens hjälp försöka teckna en människa utanför dess egen horisont. Det faktum att Mark innan överfallet inte var Guds bästa barn (som något ur en Stephen King-roman beskriver han sin karaktär som han nu glömt bort och tvingats rekonstruera) gör också att filmen inte kör fast i melodramatiska konventioner.


I slutändan väcker Malmbergs film minst två frågor för varje den besvarar. Resultaten är en delvis befriande avsaknad av enkla lösningar med också ett mått frustration. Det finns en spänning genom hela filmen rörande objektens makt. De dockor och den värld i skala 1:6 som Mark bygger upp blir delvis ett återskapande av hans trauma men också transitionella objekt liksom de som barnet skapar mellan sig och modern för att identifiera en värld som har en individuell existens utanför en symbios med föräldern. Är Marks dockor del av en terapi, eller en nödvändig regression? Efter att ha lärt sig äta och gå igen så rör han sig mot barnets livsviktiga lek. Samtidigt så har hans fetisch för högklackade skor fascinerande nog överlevt misshandeln som lyckades släcka hans tidigare så omöjliga alkoholbegär. Historien om skorna växer sig också starkare och starkare under filmens gång. När Mark till slut får ställa ut sina fotografier från sin fantasivärld i New York är skor det enda han kan tänka på. Hans kamera registrera nu endast skor och det blir ämnet för hans konversationer med den värld han kämpat sig tillbaka till.

Objektets plats för individen kan endast förstås genom en analys av objekten mellan individer. Det kanske mest gripande i ”Marwencol” är inte Marks kamp tillbaka utan också hur detta stöds av en social grupp i hans närhet. Enkelt sagt finns det människor som älskar honom, som bryr sig. Han låter dem representeras av en docka var och utforska sina förhållanden till dem genom dessa objekt. Själv medverkar de i leken inte endast inom hans ramar, men också genom sådana som de sätter själva. Den gifta mamman Colleen protesterar således när Mark berättar att deras dockor förlovat sig. Mark måste nu uppfinna ett scenario i vilket Colleen försvinner ut ur Marwencol för att bli endast en riktig person.

Om modellstaden är ett symptom på Marks trauma efter misshandeln så är hans fetischism en påminnelse om ett ännu tidigare trauma. Frågan är till vilken utsträckning detta objekt kan medla något mellan Mark och världen. Den konstvärld som han plötsligt finner sig i kan gott och väl tolerera och uppmana ett sådant symptom, men det stannar där. Det går att säga mycket mindra om en fetisch än ett transitionellt objekt om den andre inte delar den fetishistiska böjelsen. Det blir således en dialogisk kortslutning som visas så tydligt när Mark endast kan diskutera kvinnoskor med de människor han definierats som ”the artist” inför.

När till slut dockan Mark har blivit så ”psykologiskt” påverkad av behandlingen han utsatts för av SS-soldaterna och människan Mark bygger en ännu mindre värld åt dockan träder en bild fram rörande autoterapins gränser. Att den inte har några. Symptomet framjagat av traumat flyr framåt i allt mer entropiska och rekursiva cirklar. Allt detta kan inlemmas i ett socialt sammanhang och behöver inte innebära något negativt för Mark. Vad han i själva verket gör genom att konstruera ytterligare en värld inom en värld är att spegla ett av vår tids kanske kraftigaste men mest förbisedda tankemönster. Problemet är att det inte skapar ett nytt symptom utan endast destillerar det existerande symptomet till en stum kärna. Att dockan Mark mer och mer börjar utveckla en fetischistisk läggning blir ännu ett tecken på att symptomen smälter samman utan att göra något åt traumat. Störande är också att denna rekursivitet skildras av Malmberg med humor. Som om Mark ”the outsider artist” snarare än människan som kämpar sig tillbaka har blivit lovligt villebråd. Är det rimligt att en halvförlöst autoterapi inlemmas i sådan logik? Malmbergs film svarar inte på frågan, lite fegt stannar den av precis när allt ställs på sin spets.

(publicerad i Tidningen Kulturen 17 mars 2011)

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.