Recension: Mal día para pescar (Bad day to go fishing, Álvaro Brechner)

Om det inte finns något mer deprimerande än en avdankad, alkoholiserad och överviktig brottare så är ingen triumf lika ljuv som när denna sorgliga figur börjar resa på sig. Álvaro Brechners film ”Mal día para pescar” (”Bad day to go fishing”) rör sig i ett sentimentalt territorium lika avgränsat som en boxningsring. Här finns också bedragaren, ”prinsen” Orsini (Gary Piquer) vars sol-och-vårarkonster övertygar i två sekunder, ungefär. Orsini ska få sin ”champ” Jacop van Oppen (Jouko Ahola) att vinna en uppgjord match i en förgäten landsorthåla när allt börjar gå snett. Den enormt muskulösa ”El Turco”, hans bestämda kvinna och en uppsättning färgstarka karaktärer rör sig genom sjuttiotals-färgade rekvisita av pittoreska barer, dammiga gator och en illröd amerikansk bil. En bestämd matiné-känsla infinner sig snart i en lika bekant som förutsägbar fantasi om Sydamerika.

Räddningen och problemet med Brechners film visar sig vara en och samma sak: den är rasande välgjord. Även fast handlingen rör sig inom det förutsägbara så gör den det med en sådan genuin hantverksskicklighet och tro på det filmiska mediet att det är svårt att inte njuta. Ett inte helt övertygande skådespeleri av huvudpersonerna (men dock av de perifera karaktärerna, som César Troncosos tidningsredaktör) uppvägs av det vackra fotot och den mästerliga klippningen. Samtidigt så öppnar Brechners visuella och dramaturgiska färdigheter så många dörrar och det är synd att han inte kliver över några av sina egna trösklar. Relationen mellan brottaren och managern balanserar på en homoerotisk lina som skulle kunna spännas mer, till exempel.

”Mal día para pescar” är unge uruguayanske Brechners första långfilm och det är en imponerande debut som har vunnit en lång rad priser. Vad han visar är ett grepp om ett filmiskt hantverk som hör till en svunnen Hollywood-era. Det är en fröjd att beskåda en återgång till ett gediget filmiskt berättande som inte försvinner i de bildexplosioner för koncentrationshämmade som karakteriserar allt för mycket film i huvudfåran.

Förhoppningsvis kommer Brechner använda sina kunskaper för att också utmana sig själv och sina karaktärer på psykologiska plan i framtiden. Det värsta vore om han försökte upprepa sin egen framgång med något liknande. Alla verktyg han har till sitt förfogande för att skapa en viss stämning kan kalibreras om och fås att ta mer utmanande positioner. En småputtrande trevlighet kunde lika gärna bli en intressant dissonans. Brechner kan göra film, men kan han säga något med film?

(publicerad i Tidningen Kulturen 2.10.11)

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.