Recension: Katinkas kalas (2012)

Föräldrarna har dött eller försvunnit ur bilden och barnen tagit över de gotländska husen, gallerierna, middagarna och det där mördande tunga oket som utgörs av borgerlighetens neuroser. Den enda vuxne närvarande är en skugga till husa som står för markservicen. Hon varken hör eller pratar, verkar det som. Kanske därför att ingen lyssnar. ”Ungdomarna”, mellan trettio och fyrtio år, är så upptagna med att försöka förstå tomheten som finns inom dem, även om de förmodligen skulle må ännu sämre om de lyckades. De äger alla tidstypiska attribut och markörer, men är tidlösa i sina våndor, tristess och banalitet. Alla tillgångar de ärvt är inflätade i en mördande narcissism.

Katinkas kalas behöver inte drabbas av en blond programledare från TV5 (Yohanna Idha) för att nå en förkrossande dénouement i den gotländska natten. Ensembledramats födelsedagsfirande klarar med råge att bära pretention och dekadens på sina egna axlar. Den misantropiske galleristen David (Aron Flam) fullkomligen lyser av episk leda. Allra mest glimmande i tung ytlighet är Jossan (Lisa Östberg, som också skrivit manus tillsammans med Akin) nysignad på en tysk indielabel och med en cynismens evighetsblick. Flam och Östberg gestaltar så väl att de inte behöver några repliker.

Akin långfilmsdebuterar som regissör med understöd av en genres konventioner. ”Katinkas kalas” är en film om en fest med en objuden gäst som står för den dramatiska (eller katalytiska) vändningen. Sverigemästerskap i pinsamma tystnader bjuds längs vägen. Flugorna surrar och äppelträden blommar och sommaren är somrig. Ibland önskar man omvägar runt det som är habilt utan att vara genialt, att filmen hade haft modet att gå en ny väg och Akin som representant for en ny generation filmmakare hade ansträngt sig mer för att rädda ett trött medium. Istället kompenseras det genom allt för stora slevar patetik som ska tangera komikens gränser samt med fokus på stillsamma interiörpauser som blir alltför sockersött melankoliska i den romantiska scenografin.

Det finns mycket i dialogen och historien i ”Katinkas kalas” som är bra och som inte behöver överdramatiseras. Katinkas (Mia Mountains) relation med sin tvillingbror (Fredrik Lundqvist) tassar runt en incestuös och förbjuden kärlek som är både ett symptom på narcissism och något annat än de andra karaktärernas kostslutna egenkärlek.

Filmens unga vuxna är inte främst förvirrade eller osäkra; de är snarare upptagna av att försöka förstå hur de kan älska och bli älskade av fler än dem själva. De flyr huvudstupa in i övertygelsen om att det är omöjligt att få någon rätsida på problemet. Kärleken mellan tvillingarna föder dock något som i slutändan gör det möjligt för Katinka att isolera begäret och få det att börja röra på sig, få det att vandra från person till person. Den ovälkomna gästen, tvillingens nya flickvän, är i själva verket främst en välkommen triangulation; men en som varken har med klass eller subkulturell tillhörighet att göra. Det yviga kammarspelets format blir ett allt för bekant brus som döljer en gripande och mer lågmäld historia som bara tas till randen av en smärtsam knoppning.

(publicerad i  Tidningen Kulturen, 20.01.12)

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.