Recension: Kärlek i Normandie (Alix Delaporte)

 

På en landsväg i Normandie cyklar en kvinna på en stulen cykel med punktering. Det är mörkt, kallt och fuktigt. Hon, Angèle (Clotilde Hesme), har suttit i fängelse. Varför vet vi inte riktigt. Det spelar ingen större roll. Fisken i Normandie, den hon rensar, är kall och stinker i vilket fall som helst. Och fiskarna i Normandie är tysta med ansikten som novemberskyar. Angèle är vacker, men hon är inte riktigt hemma i världen utanför murarna. Tony (Grégory Gadebois) har hon mött genom en kontaktannons. Tony är inte vacker. Han är stor och otymplig och bor i sitt pojkrum som är blått likt det hav på vilket han fiskar, blått likt det hav på vars botten hans far vilar. Han är hemma, men det är inte helt klart hur mycket till hem det är i slutändan.

Alla saknar någon eller något i den franska regissören Alix Delaportes debutfilm ”Angèle et Tony” och mest av allt saknar de kärleken. Filmspråket är dämpat och återhållsamt. Både dialog och det fantastiska skådespeleriet söker sig fram mot en smutsig och karg bakgrund och under en lång tid verkar den svenska översättningen av titeln ”Kärlek i Normandie” vara ett publikfriande hån. I filmens mest pregnanta scen försöker Angèle prata med sin lilla son (Antoine Couleau) som har låst in sig på skolans toalett. Det har inte sett varandra sedan hon blev villkorligt frigiven från fängelset. Den tunna toalettdörren blir till en smärtsam mur. Kärleken hela tiden närvarande, men kluven. Livet i Normandie framstår lika inbjudande som en våt ylletröja fläckad av fiskrens.

Lustigt nog är det förberedelserna för en lokalrevy som från socialrealistiska ”Angèle et Tony” gira mot något så oförutsägbart som en pekoralosande ”Kärlek i Normandie”. Kanske är det för att filmens korthuggna dialog bryts mot revyns Snövit och de sju dvärgarna som den stora fiskaren till slut ler och får den smala olycksfågeln att känna något annat än sitt livs punktering. Och vips är kärleken inte längre kluven. Alla som saknar något kan få det åter. De dova och stämningsfulla gitarrslingorna byts ut mot smäktande pianoklink. Delaportes film vet inte riktigt vad den vill vara. Disbänksdrama utan disk i slasken? Socialrealism light?

Angèles säregna skönhet i förhållande till Tonys lönnfeta anti-estetik skapar också frågetecken. När ska fransk film våga porträttera något så radikalt som en småmullig kvinna utan lugg och med ett inte allt för fördelaktigt utseende som mot all förmodan lyckas vinna en smått plågad men annars bildskön ung man. Svindlande tanke.

Hesme och Gadebois spelar utomordentligt med ett suggestivt korthugget manus, men ”Kärlek i Normandie” lider av en klumpigt gängad historia som är bortom deras förmåga att åtgärda. Delaporte skildrar fiskemarknaden med etnografisk intensitet, varför uppehåller hon sig inte längre vid de bilderna istället för att försöka få allt att hänga samman med en sådan envishet? Livet i Normandie är förmodligen ett mer intressant ämne än en sådan kärlek, även med punka.

(publicerad i Tidningen Kulturen 16.09.11)

 

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.