Recension: I ondskans tjänst (Jud Süss – Film ohne Gewissen, Oskar Roehler)

Propaganda i glashuset

När en films öppningsscen utspelar sig på en teaterscen kan åskådaren bara, så att säga, anta att det blir åka av. In och ut mellan fiktion och verklighet i komplexa lager av gestaltning. Det krävs en spektakulärt skickligt regissör för att lyckas med något liknande – lyckas med att ta sig utanför ramarna. Oskar Roehler (”Elementarpartiklarna”) faller inte i den kategorin. Om en bild ska klämmas in innanför en annan, som en spegelbild projicierad mot en annan spegel, försvinner den bara ut i evigheten med entropins lagar. Det hela, med andra ord, mattas av och krymps till en meningslös miniatyr i synfältet. ”I ondskans tjänst” är just en sådan miniatyr.

Ferdinand Marian (Tobias Moretti) spelar Jago i Othello. Goebbels (Moritz Bleibtreu) tittar förbi. Det är Berlin, 1939. Scenen en tröttsam karikatyr, redan nu. Rekvisitan på teatern är enorma pissoarer (Marcel Duchamp – hallå!) och Jago spelas i latexbrynja. Goebbels Tom of Finland side-kick Hippler (Rolf-Bauer) protesterar: ”das ist entartete!” (uttrycket ”entartete”, degenererat, var nazisternas standardangrepp mot det som bröt mot deras uppfattning om den korrekta homoerotiska estetiken). Men Goebbels är nöjd. Marian kunde egentligen ha spelat en annan Shakespearepjäs, ”Köpmannen i Venedig”, för att riktigt göra det tydligt om att det handlar om att Goebbels letar efter någon att spela jude. Det är en svindlande tanke att det finns något i Roehlers film som är mindre övertydligt än vad det kunde vara.

”I ondskans tjänst” handlar om inspelningen av Goebbels ”konstnärliga” propagandafilm ”Jud Süss”, baserad på en bok av Lion Feuchwanger, om juden Oppenheimer som genom list och ränker nästan tar över hertigdömet Württemberg på 1700-talet. Huvuddramat i Roehlers film är hur den vankelmodige Marian med en, enligt nazistiska lagar, judisk hustru (Roehlers påhitt, ett av många) försöker undkomma att spela Oppenheimer men som mot sin vilja dras in i Goebbels apparat. Väl där sjunker han stadigt lägre och lägre ned på den moraliska stegen till dess att han vägrar att fly med frun när de har möjligheten (under filmfestivalen i Venedig 1940) och på så sätt dömer sin fru till döden. Marian försöker att lura sig själv genom att tro att han ska kunna spela Oppenheimer så sympatiskt att det i själva verket inte ska fungera effektivt som antisemitisk propaganda. Det fungerar inte. Det är samma problem som i ”Köpmannen i Venedig”. Dramats logik är i slutändan mäktigare. Och Marian, han får äta upp sitt misstag. Till slut, med Roehlers hela hand pekande, hamnar han i Oświęcim (Auschwitz) på en filmvisning i ett tält med dem som ska bygga mördarapparaten.

En nästan lite komisk omständighet (om det inte vore för ämnet) är att Moretti lyckas porträttera Marian väl, precis som Marian lyckades med sin jude. Problemet är att Roehlers film, liksom Goebbels, är så erbarmlig att det inte spelar någon roll. Istället för att göra en intelligent film om diktaturens väsen, det personliga ansvaret eller propaganda och konst lyckas Roehler med det smått otroliga och ytterst skrämmande att till och med upprepa, som en miniatyr, Goebbels porträtt av judarna. I en scen mot filmens slut identifieras Marian av en grupp judar efter befrielsen och de börjar genast misshandla honom. Alltså beter de sig precis som Oppenheimer i ”Jud Süss” som förklarar att judarnas gud är hämndens gud; öga för öga, et cetera. Det kanske vore på sin plats att tänka efter en liten stund innan man gör en metafilm om nazismen. I scenerna från Venedig lustiggör sig Roehler över att Michelangelo Antonioni skrev en uppskattande recension av ”Jud Süss”. Jaha, det var ju korkat, men inte på hästlängder nära den idioti som Roehler själv närmar sig.

För övrigt så kunde det väl instiftas ett moratorium på att fokusera på onda och diktatoriska människors fysiska defekter. Här zoomas det in oändligt på Goebbels klumpfot, men vi ser detsamma ständigt när det gäller Hitlers testikel, Stalins arm och Napoleons litenhet. Analysen har gått fram. Små människor kan överkomma sina stigmatiserande problem genom att sätta sig på andra. Men eftersom inte alla små människor med liknande problem uppvisar sådana tendenser kanske det är på sin plats att utvidga det psykologiska greppet en aning. Kanske någon annan än Oskar Roehler är sugen på ta sig an det projektet.

(publicerad i Tidningen Kulturen 4 mars 2011)

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.