Recension: ”Hella W” (Juha Wuolijoki, 2011)

Blå tobaksrök stiget mot taket under sidenklänningars prasslande och stärkta kragars strupgrepp. Regndropparna tränger sig samman på bilens blåsvarta och med sämskskinn polerade chassi. En allé av höstfagra björkar. Ett nikotingult cigarettmunstycke. Och sedan, det nästan förlösande: gravallvarliga tal i radion och ljuspelare för luftvärnet som bygger katedraler i skyn. Flygplanen. Bomberna. Hella Wuolijoki (Tiina Weckström) sitter i fängelse för landsförräderi. En medelålders kvinna som har sett framgångar men också fått uppleva hur världen vridit sig runt henne tills hon hamnat i kläm. Kameran vinklas på sned. En kackerlacka som kunde vara stor som ett bältdjur rör sig över ett rör med ett hemskt metalliskt ljud.

Juha Wuolijokis film om ”Hella W” kunde ha varit nästan vad som helst. Det känns som om bilderna kunde kombineras i evigheter till valfri genre. Det är stundtals vackert, ofta repetitivt. Kackerlackan kommer tillbaka och tricket med den lutande kameran för att skapa psykologisk pregnans upprepas tre gånger för ofta för att det ska verka nyskapande. Wuolijoki spenderar allt för mycket tid att skapa sin film. När han är färdig och stämplar ut finns det inte så mycket till film kvar. Till och med den estetiska njutningen grumlas något av frågan vad all utsmyckning skulle vara bra för. Det känns som Wuolijoki i tvivel över en modern publiks koncentrationsförmåga lassat på med musik och klippning och ögonfrosseri i en salig blandning. Kanske har han rätt, vilket reser alvarliga frågor om filmkonstens framtid.

”Hella W” skulle kunna ha blivit en finsk storfilm som tog tag i det riktigt svåra frågorna från de svåraste åren. I Hella Wuolijokis liv finns det stoff så det räcket: affärskvinnan och dramatikern vars sovjetsympatier och kontakter först utnyttjas i Finlands tjänst och sedan ses som graverande och förrädiska. Ett spiondrama med något i filmens värld så ovanligt som en medelålders och målmedveten kvinnlig protagonist. Men ”Hella W” blir inte djupare än ett tv-drama hur mycket än kameran läggs på sned. Det saknas helt enkelt en gedigen tro på filmen som medium med egenvärde. Ansatsen når inte till de höjder som är nödvändiga för det komplexa ämnet. Filmen lider också av att den uppenbart är del av en känslig finsk debatt om denna historiska period (att regissören är släkting till Hella Wuolijoki är en intressant detalj i sammanhanget) som en utomstående har svårt att hänga med i.

Juha Wuolijoki försöker pedagogiskt att presentera Hella Wuolijoki men tar sig inte tid eller utrymme för att gå till botten med de olika möjliga tolkningarna av hennes liv och gärning. En utländsk publik utan kunskap om historien uppmanas att köpa det hela som ett rafflande öde, utan att det ens blir speciellt rafflande. En och en halv timme film kunde ha blivit många timmars god tv-serie. Nu blev det bara ett polerat frågetecken till film.

(publicerad i Tidningen Kulturen 28.09.11)

 

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.