Recension: Finding Ali (Pål Hollender, 2011)

Dialogs ände

Politiker gillar att prata om dialog. Näst efter ”stabilitet” är det ett av de mest använda orden inom internationell politik. Dialog har nästan blivit ett heligt begrepp som kan dammas av och svängas runt med rökelsen samtidigt som dess kraft försvinner upp i himlen. Stiligt, visserligen; men effektivt?

När president Barack Obama talade om relationerna mellan USA och den muslimska världen vid Kairos universitet den 4 juni 2009 pratade han också mycket om vikten av att prata, om att samarbeta. Detta skulle möjliggöra en fredlig utveckling och en situation där en spiral av misstänksamhet skulle kunna brytas. Och det lät ju bra. Bättre än Bushs vildavästernmoral: den som inte är med oss är emot oss. Visserligen reagerade Bush på en våldsam partsinlaga – attacken mot New York 2001 – men hans uttalande kunde bara få spiralen att vrida sig ännu ett varv ned mot hatet.

Det verkar som om det på vår planet finns ett ställe som definierar dialogens yttersta gräns: Afghanistan. Ett ställe som Obama har skickat enorma styrkor till men där även svenska soldater nu utkämpar ett krig med kulor snarare än ord. Den svenske konstnären Pål Hollender har länge försökt att engagera sig i en dialog med det som för så många är den diffusa Afghanska verkligheten i spåren efter 11 september. Med filmen ”United States of Afghanistan” (2004) gjorde han ett första försök, ett tätt och mättat verk som ofta sympatiskt illustrerade han och kamraten Olle Ljungströms naivitet, och nu är han tillbaka med den mer traditionellt berättande ”Finding Ali” (2011) som visades på Tempo dokumentärfilmsfestival. Ali Sajjad är pojken som han under en tidigare resa stiftade bekantskap med. Vad har hänt med honom nu? Hur kan hans öde bli till en reflektion över vad som har hänt med landet?

Hollender försöker röra sig bland Afghaner och låter dem komma till tals. Den här gången låter han dem tala till punkt; klippningen respekterar deras känslor. De är arga. Varför dödar västmakterna urskiljningslöst civila? Varför har USA skapat en korrupt marionettregering om de säger sig att bry sig om Afghanerna? Hur mycket är ett Afghanskt liv värt, egentligen? Holländer ger inga direkta svar, snarare möjliggör han att vanliga och högst rationella människor får beskriva vad som är Afghanistans problem. Mer och mer framstår det som om alla vapen och alla pengar är del av problemet snarare än lösningen. Vart finns politikernas dialog? Den som det mässas så heligt om i parlament och tv-soffor. Västerlänningarna i Afghanistan lever i enorma fort och rör sig endast bakom skottsäkert stål som inte släpper igenom några ord. Visserligen talar de med talibanerna, men den dialogen verkar enligt Hollender främst röra sig om hur mycket de behöver betala för att slippa att deras konvojer ska bli attackerade.

När Hollender så till slut finner Ali blir den tilltänkta symbolen för Afghanistans utveckling bara ett avbrutet samtal. Ali och hans familj har råkat i svårigheter efter att han har arbetat med en västerlänning några år innan. Hollenders uppenbarelse utgör således ett hot mot Ali som inte annat kan önska än att den svenske konstnären ska försvinna. Det är inte så mycket en fråga om som misstänksamhet som en helt omöjlig dialog. Kort därpå, under en resa ut från Kabul, skjuts Hollender i armen. Han vrider kameran mot sitt sår. Under en sådan situation får man börja samtala med sig själv; kämpa mot smärtan. För tillfället retirera.

En dialog är endast möjlig om vi förstår den andra partens situation; om vi kan förstå den kanske till och med bättre än vår egen. Så länge västs inblandning i Afghanernas affärer sker genom lika urskiljningslösa som högteknologiska vapen från bepansrade utposteringar eller genom korruptionens orättvisa lagar är det helt logiskt att en västerlänning ses som ett hot. Hollender visar med en smärtsam tydlighet hur illa situationen har blivit och hur långt ifrån en lösning vi befinner oss. Här är det dokumentära greppet vida överläget nyhetsjournalistikens soundbites. Tänk om Afghanistan invaderats av modiga dokumentärfilmare istället; författare, poeter?

Men detta skulle bara ha hänt om USA hade haft ett verkligt intresse av att förstå varför deras land attackerades, hur överdriven den handlingen nu än var. I självgodhetens västerland kanske vi skulle sluta prata så mycket om oss själva och hur viktigt det är att skapa dialoger och istället lyssna ett slag. Och det behöver gemene man inte åka till Afghanistan för att göra. Den risk som Hollender tog var en risk tagen för oss alla.

(publicerad i Tidningen Kulturen 15 mars 2011)

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.