Recension: Episode III – Enjoy Poverty (Renzo Martens, 2009)

Och Kongofloden ringlar sig in till mörkrets hjärta, igen. Nattens svärta och neonets okänsliga sprakande. Två lårar av metall. Ovan svarta människors huvuden. Fötter som sjunker ned i leran. Vi ska tänka på maskar och parasiter som tränger sig genom huden. Den nakna huden. Inte på bärarna, men på holländaren. Renzo Martens vänder kameran mot sig själv. Konstnären. På huvudet en stråhatt. Inget mer. Han sjunger ”A man needs a maid” av Neil Young. Han är vacker. Kindben plogformade mot den sensuella munnen. En städad Klaus Kinski. ”Aguirre”. ”Fitzceraldo”. ”Cobra Verde”. Och Conrad. Joseph Conrad. Snigeln över rakbladets kam. Kurtz. The horror.

Ett ryck, och sedan ett till. Bensinaggregatet hostar till i den afrikanska natten och neonbokstäverna på en rangling skärm skakar upphetsat. Glimtändare som fyrverkeri. Ett kuslig blått ljust av modernitet faller över de svarta ansiktena. Renzo sätter sina vackra händer på sin vackra midja och tittar upp. Uttrycket alltid uttryckslöst. En dödsängel. Men afrikanerna vaknar till liv. Som tur är helt enligt planerna. Fram med trummorna! Det blir extatisk dans i Kongonatt; kroppar som kränger rytmiskt som om de lockade upp något ur jorden under dem. På deras krökta kroppar reflekteras neonets skrift: ”Enjoy – Please – Poverty”.

För nästan tio år sedan åkte den holländska konstnären Renzo Martens till Tjetjenien mitt under brinnande krig. Detta blev ”Episode I” i hans filmsvit som fortfarande saknar ”Episode II”. Under detta besök intervjuade han krigets karaktärer. Han frågade vad de tyckte om honom. Vad deras reaktion på hans själva närvaro och fysiska uppenbarelse var. Ett narcissusspel där kriget fick anta spegelns utmaning. Ett ovanligt och lika modigt som problematiskt grepp. Martens räds inte att bli sin konst. Han skrider fram likt en Jesusgestalt, lugn i sin förryckning. Till synes viss över att hans ansikte också kan reflektera. Och om detta råder det inga tvivel.

I ”Episode III” förfäktar Martens en tes: fattigdom är en naturtillgång. Med satirikerns naivitet drar han den uppenbara slutsatsen att om välgörenhet och bistånd inbringar mer än alla de andra naturtillgångarna i Kongo, som i så många andra stater i tredje världen, utgör fattigdomen en tillgång i sig själv. Problemet är bara att inkomsterna av denna tillgång inte kommer befolkningen till del i någon stor utsträckning. Biståndet existerar i västvärldens korrumperade kretslopp. Fram genom djungeln färdas de självutnämnda moraliska riddarna i Läkare utan gränser i sina dyra Land Rovers mellan deras välförseglade fort. Färdas liksom FN i de västerländska företagens spår till de områden där de verkliga naturtillgångarna finns belägna.

Om fattigdomen är en naturtillgång behöver kongoleserna undervisas i hur de ska ta vara på den. Martens blir den vita läraren. De svarta antecknar. Om de skulle ta foton på våldtagna kvinnor och undernärda barn skulle de kunna sälja dessa foton till summor som vida överstiger det de får ut av att fotografera bröllop och fester. Här dryper cynismen runt läraren Martens. Han vet det omöjliga i företaget. Vid ett möte med en representant för Läkare utan gränser skyls dock cynismen av ett vidrigt leende på läpparna hos en annan vit man. Varför skulle de ge de afrikanska fotograferna tillträde till deras sjukhus för att de vill tjäna pengar? Martens förklarar att det är precis detta som Läkare utan gränser gör när det gäller vita fotografer som lever av misären. Det är ”information”, får han veta. Västerlandets kretslopp.

Eftersom det är en didaktisk fantasi att kongoleserna skulle få tillgång till den egna fattigdomen och inkomsterna denna inbringar, så föreslår Martens en annan strategi: eftersom inget kommer att förändras och deras barn kommer att fortsätta dö av svält är det väl lika bra att de lär sig att leva med fattigdomen, att de lär sig att älska den. Hans neon ska befria dem från orimliga begär. Dansa genom natten på tomma magar! I en scen kommer han med mat till en svältande familj och syr fast de internationella hjälporganisationernas loggor på barnen medan de äter. De kommer aldrig att vara fria. Till och med den enklaste presenning skriker ut västerlandets självgodhet.

”Enjoy Poverty” är en chockerande film, och inte endast för Martens axiomatiska beslut att inte se afrikanerna som offer. Inte heller för de moraliska övertramp som han pedagogiskt begår för att uppnå detta mål. Inte ens för de tillfällen då han vecklar in sig i paradoxer och spelar med tröttsamt stereotypa roller: den vita läraren. Hans film är en resa in till mörkrets hjärta eftersom den trots sina teser sätter fingret på precis den punkt där fattigdomen avnjuts. Och den punkten ligger inte någonstans längs Kongofloden. Den ligger ”bakom ett berg i Genève” och ”framför en stolpe i Bonn” för att citera Galenskaparna. Den ligger i väst. Det är vi som njuter av fattigdomen. Det finns inga gratis luncher, men andra får betala. Våra billiga kläder sys av fastkedjade sömmerskor i Bangladesh, och vårt billiga kaffe skördas av krökta ryggar i Kongo, för korvören. Vår konsumtion understöds av ett ofattbart lidande.

Martens film börjar med en scen där hjälparbetare placerar hjälppaket på hjälpsökande afrikaners huvuden. Vid varje överlämnande tar en annan lika leende hjälparbetare ett kort på den förödmjukade mottagaren. Det ska väl skickas tillbaka till västerlandet så att många fler ska kunna njuta av fattigdomen också på detta sätt. Vi är så bra på att njuta, här i väst. Vi kan till och med njuta över en moralisk självgodhet som vi intalat oss själva att vi har rätten att äga.

Den allra högsta önskan som åskådaren av Martens film kan få är den att kongoleserna reser sig upp och ger konstnären en rak höger under neonet. Det där vackra ansiktet. Samtidigt är det kanske lite elakt. Martens visar inget nytt, såklart, han bara ger oss samma gamla historia med en sådan chockerande kraft att det är svårt att sitta kvar och begrunda hans lunga anlete. Men det finns också något lite för uppenbart i alla dessa referenser till kolonialismens historia, något alltför utnött. Mörkrets hjärta. Så är då allt dömt till denna ordning? Är inte denna dystopi också något vi kan njuta av? Vår egen ondska? Som om den vore så sublim att det är omöjligt att ta sig ur dess klor. Varför kunde Martens inte ta sin grannhet till ett land som medvetet försöker de-kolonialisera sig och begränsa biståndets korrumperande makt? Bolivia, till exempel. Kongoflodens imaginär kanske först och främst behöver en symbolisk befrielse från västerlandets fantasier. Färre vita lärare i klassrummen. Är det offerrollen vi måste värja oss från, eller är det offrens legitima krav och moraliska sanning det är nödvändigt att svälja?

(publicerad i Tidningen Kulturen 20 mars 2011)

Det här inlägget postades i Film & TV, Konst och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.