Recension: Brest Fortress (Aleksandr Kott, 2010)

Krig är hemskt. Picassos ”Guernica”. Panik. Krig vill också vara ett helvete. Som en tavla av Bruegel d.y., eller Hieronymus Bosch. För helveten har meningar. I den vitryska-ryska filmen ”Brest Fortress” staplas människokropparna nedmejade av fiendens kulor högt. Här viftas det med avskjutna armar och bajonetterna skär lätt genom grov bomull och svettig hud. Nazisterna har anfallit. Det är sommar, 1941. Dagen innan dansade de goda och vackra kamraterna i den gamla obsoleta fästningen. Drack läsk och lät sig fotograferas. I bakgrunden munter musik. Bomberna faller och nu ska de lära sig helvetets musik. Dova manskörer och smärtande stråkar. Dags för hjältarna att resa sig.

KinoRurik, den ryska filmfestivalen, visar en märklig propagandaskapelse om ett land som inte existerar och om ett samarbete mellan två länder som inte längre är så såta vänner: Lukasjenkos Vitryssland och Putin/Medvedevs Ryssland. Det går ju att bygga monument med film, också. Med rätt dos hjältar. Med saftiga stråkar. Framför allt med de egna som alltid, utan undantag, väljer rätt. Att de invaderande nazisterna demoniseras får vi leva med, men att den egna sidan blir genomgod, uppoffrande, och – vänd nu hakan lite snett så vi får en profil mot ljuset – garanter för den transcendentala överlevnaden av en sovjetanda som det är lite svårt att veta vad man ska ha till, var man ska stoppa den där man sitter i biomörkret, är svårare att svälja. När till och med NKVD-officeren dansar till och visar sig vara en hygglig prick är det så att man bara önskar att Stalin kunde hoppat över fästningsmurarna med en kniv i munnen och sedan hjälpt till frontalanfallen (de sovjetiska hjältarna föredrar att kämpa i det fria som vore de Mel Gibson-skottar i ”Braveheart”). Men det händer aldrig, tyvärr.

Det må så vara att de män och kvinnor som försvarade fästningen i Brest under sommaren 1941 utförde heroiska handlingar. Och visst spelade det för den lilla människan ingen roll vilken plats detta slag hade i historien. Men frågan är vilken bild av Sovjet och andra världskriget som ryssar och vitsryssar får av en film som denna. Det värsta tänkbara scenariot är att en film om heroism och faderlandet görs för att det ändå tas för givet att Sovjets partnerskap med Nazityskland, Stalinismens offer och så vidare tas upp av andra. Sensmoralen i filmen är att riktiga hjältar får upprättelse även om det de kämpade för inte ens längre finns, och trots att detta system såg på deras offer med kalkylerad cynism och, ännu mer upprörande (ett faktum som endast skymtar förbi i filmen) också senare skulle skulle misstänkliggöra de som efter kriget hade överlevt nazisternas fruktansvärda dödsmaskiner. Som om de kunde ha smittats av kosmopolitism i Speers underjordiska helvetesindustrier.

Helvetet har meningar. Krig verkar vara mer av en dunkel slakt. Visserligen visar ”Brest Fortress” en imponerande abattoir av kadaver. Men det är något med stråkarna och körerna och dimman och det stilla fotot som gör att det bara blir för mycket. Eller, snarare, att det bara blir en bakgrund till de vackra manliga hjältarna. Och då blir det, något annat ord finns inte: propaganda. Som ett språk. Oavsett om det är historiskt riktigt eller oavsett om ”andra” (Hollywood) gör det. Inget förändrar det faktum att den största meningen med detta helvete är att förmedla en känsla av patriotism och samhörighet. Om det funkar? Bättre att fråga någon arvtagare till Sovjetvärlden. När det gäller konst och krig i abstraktion verkar Guernicas hemska meningslöshet mer sann, för en annan.

(publicerad i Tidningen Kulturen 28 mars 2011)

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.