Rapport från Guldbaggegalan 2011

Klass, klassificering, klassmedvetenhet. En autografjägare i stormössa och tjock halsduk spanar ut över människorna framför den röda matten som vore de möjliga villebråd. Det är kallt utanför Cirkus på Djurgården, utanför den 46e Guldbaggegalan. Trots nomineringar och trots kylan ser Babak Najafi, regissör av ”Sebbe”, avslappnad ut där i kön som bildats på den isiga trottoaren. ”Svinalängorna” kanske är en så klar favorit att han kan kosta på sig att ta det som det kommer, utan förväntningar. Autografjägaren har börjat röra på sig. Han stannar inte vid Najafi men väl vid Kristian Luuk några meter längre bak. Luuk ler och skriver världsvant.

Den tippade vinnaren Pernilla August stiger ur bilen på samma sätt som en dam stiger ur en schäs i ryska romaner. Drottninglikt. De mest minnesvärda sekvenserna i hennes films ”Svinalängorna” är när den unga Leena (Tehilia Blad), dotter till finska immigranter, utforskar hennes situation genom det svenska språkets semantiska och idiomatiska själ: ”Alkohol, antabus, periodare, nykterhetslöfte. Att visa framfötterna.” Hon skriver i sin lilla anteckningsbok för att bemästra, för att överleva. I motsats till henne är autografjägaren utanför Circus redan en prosaförfattare. Han har namnen på karaktärerna. August prickar han säkert. Nästa år kommer han fråga Najafi, ta en bild.

När den första filmgalan gick av stapeln 1964 på Grand Hôtel var det september och inte lika isande kallt. De tre guldbaggarna gick till Ingmar Bergman, Ingrid Thulin och Keve Hjelm; inga skrällar. Nu, 2011, är situationen annorlunda. Debutanter, unga; ett nytt garde? Bland de mest rutinerade i startfältet finns Hannes Holm med ”Himlen är oskyldigt blå”. August och Najafi (för att inte förglömma Lisa Langseth med ”Till det som är vackert”) har onekligen fått ett genombrott men tunga namn saknades också. I nomineringarna till bästa manliga huvudroll var situationen ännu mer extrem än i de andra kategorierna: Sebastian Hiort af Ornäs (18), Bill Skarsgård (20), Joel Kinnaman (31). Vann gjorde Kinnaman för sin roll i ”Snabba Cash”.

Minglet tog slut, publiken hittade sina platser och föreställningen kunde börja. Petra Mede, kvällens konferencier, skulle vara tidlöst glamorös i klädskaparen Lars Wallins fantastiska kreationer, som för att slipa av udden och skina upp det opolerade. Det skulle visa sig att Wallins idé var abstrakt, och egentligen inte hade något med Mede att göra. Likaså var hon gisslan hos trötta manusförfattare vars lama skämt inte villa fastna på smokingar och siden. Utsänd likt en studentikos försökskanin fick hon göra en Bollywood-cover på Lisa Ekdahls sång ”Vem vet”, en uppgift som var lika fullt omöjlig som den låter. Efter årets upplaga och Johan Glans insatser 2009 och 2010 kan vi bara hoppas på att arrangörerna för nästa filmgala sparar in på de där satiriska omklippningarna av tävlingsfilmerna, snart lika bekanta som Kalle Anka på julafton, och hyr in Ricky Gervais med personal istället.

När priserna så började delas ut stod det klart att social klass var ett genomgående tema i det vinnande bidragen. ”Utanförskap”, på nyspråk. ”Svinalängorna” om Leenas kamp för att överleva i en missbrukarfamilj belönades i slutändan med tre baggar (bland annat bästa regi), men bästa film blev Najafis ”Sebbe” som ännu tydligare speglar ett underklassperspektiv. Ännu ett pris för Najafis film som vann det viktiga debutantpriset i Berlin. Också Lisa Langseths ”Till det som är vackert”, som vann bästa manus, handlar om den som ligger under; den som vill upp. Den här gången i finkulturens salonger. Och på fina Cirkus seglade också någon till förvillning lik Helena Bergström upp bredvid Richard Wolffs husardolman och tog emot publikens pris för ”Änglagård 3”. Hon tackade publiken, men inte den i salongen. I ett sådant klimat av rådande förvillning kanske det inte är så konstigt att höra en Lisa Ekdahl-låt till Bollywoodtakt, ändå.

Kulturkommissarie och tillika idrottsminister Adelsohn-Liljeroth var också på plats och delade ut pris för bästa dokumentär. Det blev Marcus Lindeens film ”Ångrarna” om två män som ångrar sina könsbyten. Man kan ju handla i fel klass, annars måste det sägas att klass överlag är ett inkluderande ämne om vi nu ska följa Adelsohn Liljeroths direktiv om kulturjournalistiken. Filmer som ”Svinalängorna” och ”Sebbe” visar väl hur lätt det är att halka ned här i världen, eller vara född i fel bostadsområde. Utanförskapet står med öppna armar. Och visst är det viktigt att visa även denna värld. Kanske kulturen kan ta hand om förlorarnas historier, kampen om överlevnad runt nedflyttningsstrecket. Idrotten belyser redan på ett så didaktiskt sätt vikten av att vinna. Om så skulle vara fallet kunde Adelsohn Liljeroth titulera sig minister över både förlorarna och vinnarna; verkligen en ny moderat. För de där idéerna om att konstnären ska vara en privat entreprenör är väl inte så inkluderande? Och utan statligt stöd, som filmgalan klart och tydligt bevisar, skulle det inte finnas någon svensk filmindustri. Varken finfilm eller ful.

Förmodligen lyckligt ointresserad av svensk kulturpolitik steg producenten Phillippe Bober upp för att ta emot pris för bästa utländska film: ”Miraklet i Lourdes” (regi: Jessica Hausnet). Han var glad eftersom filmen om den spirituella upplevelseindustrin i Lourdes redan fått ett katolskt pris och ett ateistiskt; nu fick det ett protestantiskt. Ytterligare en typ av klassifikation. Vi befinner oss mitt emellan Vatikanen och gudsförnekarna. Han fick det att framstå som vi hade bestämt oss för att inte bestämma oss. Lisa Ekdahl? Bollywood? Vem vet? Från utlandet kom också Outi Mäenpää (”Svinalängorna”). När hennes namn lästes upp såsom vinnare av bästa kvinnliga biroll knyter den finska journalisten i det trånga pressrummet näven i luften och kväver ett jubel. Mäenpää spelade kvinnan i banken som blir rånad i Aki Kaurismäkis ”Mannen utan minne” och hennes sprudlande uppsyn påminner om att en egenhet som Kaurismäkis saknades under det svenska filmåret 2010. Habila dramaturger har vi sett, men vilda poeter?

De abonnerade spårvagnarna för deltagarna från en gala där gracerna fördelas jämnt och där ung och förvånansvärt radikal film premierades av en jury ledd av den (av Adelsohn-Liljeroth och den borgerliga regeringen utsedda) gamla kulturutredaren Eva Swartz-Grimaldi. Nästa hållplats Norrmalmstorg. Svenska filminstitutet hade beslutat att lägga efterfesten på Berns istället för på Operakällaren som förra året. En svårtolkad manöver, eller inte. Berns ligger i facklig fejd med Syndikalisterna som har utlyst blockad. Det blev en klasskampshappening i vinternatten. Svart-röda fanor och rop av ”bojkotta Berns” mötte de uppklädda gästerna under deras korta promenad från Norrmalmstorg till polisavspärrningarna runt Berzelii Park.

Syndikalisternas talesman hävdade att galans arrangörer inte svarat på deras brev om den sedan nästan ett år pågående konflikten. En vänlig polisman uppskattade på brett dalmål att de var cirka trettio demonstranter och lika många poliser. En mänsklig skala ett till ett. Avspärrningarna rättfärdigades med polislagen, paragraf 24: ”I samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen”. Med denna makt släppte polisen in de festklädda men nekade inträde till syndikalisterna som var lika påbyltade som autografjägaren vid Cirkus tidigare under kvällen. Fanns det protesterande i smoking och klänningar som beblandade sig med den stiliga galapubliken? En svindlande tanke. I sådant fall genomförde de en infiltration av etablissemanget de ville bojkotta och kunde kanske bevisa att samhället visst kan vara inkluderande.

År 2010 vann klassperspektivet på duken, i fiktionen; i vilket fall inte en oviktig bedrift. Konsten är inte detsamma som livet, även om det är lika viktigt att ta båda på lika stort allvar. Kvällen är dock sen. Polismannen med dalmål kommer att stå kvar långt utanför glamouren. Har hans släktingar i hemtrakten kunnat se årets vinnarfilm ”Sebbe”? Gunnar Bergdahls djupt kritiska artikel i Aftonbladet filmgala-dagen påpekade det smått absurda i att så mycket skattepengar går åt att producera film som aldrig kommer till landsorten. En annan klass, klassificering: utbud (Stockholm), eller påbud (SF-Sverige). Runt om i Dalarna har man säkert kunna se ”Änglagård”-filmerna, alla tre, men inte flertalet av de guldbaggenominerade verken. Vem är det som mobbar vem i marknadskulturens Sverige? Klass är inte ett påstående, det är en fråga. Och för att förstå frågan behöver vi kulturen som vågar ställa den. Inte bara inom en snäv radie runt de stora städernas innerstäder. Även i Dalarna, även i Svinalängornas Ystad.

Pernilla August tog emot sitt regipris genom att läsa ett rörande brev från en som sett sitt eget öde speglas i karaktären Leenas. Ytterligare en påminnelse om att mellan kulturen och verkligheten står den sårbara människan, inte näringslivets sponsorer. Detta kan konstateras också under en galakväll på Cirkus och en efterfest på Berns.

(publicerad i Tidningen Kulturen 25 jan 2011)

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.