Kärlek på italienska

”Kärlek på italienska” eller ”Io sono l’amore” visas på de svenska biograferna, igen – se SF. Här kommer en recension som jag skrev för Tidningen Kulturen inför filmens premiär. Se också intervjuerna med Tilda SwintonDN och SvD.

love

Varför – på italienska

Titeln på Luca Guadagninos film ”Io sono l’amore” (Jag är kärleken) har på svenska blivit ”Kärlek på italienska”, som om den hörde hemma i en ABF-katalog. Fattas bara en kursbeskrivning: ”Vi lär oss hur det skulle kunna se ut om Peter Greenaway regisserar en Luchino Visconti-film och sedan låter den klippas om till tv-serie.” Tur att det inte tar mer än två timmar.

Milano, nästan nutid men ändå sextiotalskornigt, Recchiklanen på den syretunna högsta toppen av borgerligheten samlas för att fira pater familias födelsedag (en av filmens få utmärkta rollprestationer, serverad av Gabriele Ferzetti). Det frossas i matfotografi, men petas mest i rätterna. Njutningen, den är vår. Och visst är vi vana. Det görs lika många filmer om mat som om pengar och ofta om båda tillsammans som metaforer för varandra.

Recchi senior lämnar över textilimperiet till sonen Tancredi (tyvärr är dock Pippo Delbono inte lika stilig som Alan Delons Tancredi i Viscontis ”Il Gattopardo”) och sonsonen Edoardo (Flavio Parenti). Tittar på gör Tilda Swinton som Tancredis ryska (!) fru Emma. Edoardo har tidigare under dagen förlorat, eller gett bort, segern i en idrottstävling mot en simpel kock (Antonio, spelad av Edoardo Gabbriellini) som uppenbarar sig vid den ståtliga villan under måltiden med en tårta för att tacka för den goda kampen. Edoardo begrundar Antonio med långt mer lystra blickar än flickvännen får och Swinton tittar hon också på den stiliga kocken i kapuschong som står där ute i den fallande snön och inte vill komma in – det skulle inte passa sig.

Scenen med Antonio utanför den vackra villan är klassisk, som från en film av Max Ophüls. Det finns spänning, skönhet och så lite klasskritik. Homosexuell attraktion. Så synd att ”Io sono l’amore” inte blir bättre än så. Fotot är stundtals underskönt, om än lite tröttsamt fascinerat av detaljer, men klippningen gör slarvsylta av minsta matupplägg och det finns gott om dem. Skådespelarinsatserna är bleka. Det ska väl en skådespelare till att misslyckas med att spela en impotent far (Tancredi). Kanske skulle Guadagnino nästa gång fråga Roy Anderson om castingtips.

Tilda Swinton är utomvärldslig och kan konsten att glida som en kniv genom duken, men besitter inte hela geniet att hålla samman en film som redan verkar i bitar. Så synd då att denna begåvning yttrar sig på så suicidala manér att den drar sig till omöjliga projekt. Hennes beklagansvärda roll i Jim Jarmuschs ”The Limits of Control” från förra året gör sig påmind.

Det allra största problemet i ”Io sono l’amore” är handlingen som är mer perkolerande såpopera än Anna Karenina. Klassperspektivet med Antonio glöms bort i ett triangeldrama där Swinton tar Edoardos plats. (Svärmödrar attraheras av sina svärsöner, som Freud påpekade i ”Totem och Tabu”.) Kocken får visserligen bära vita t-tröjor, likt Marlon Brando i ”On the Waterfront”, för att påvisa sin arbetarstatus, men annars tillagar han aubergine med fläderblom och andra nouvelle-cuisineanrättningar och är inte så lite camp. Snart har han till och med inga problem att stå där på en annan fest i t-tröja bland kostymerna och ledigt konversera. Hur ska Guadagnino ha det, ska klass spela roll eller inte?

Det finns fantastiska italienska filmer där utforskningar av social stratifiering används för att förklara samhället, som Antonionis ”Cronica di un amore” eller Vittorio de Sicas ”Ieri, Oggi, Domani” (två filmer vars Milanoporträtt också måste ha inspirerat Guadagnino), men ”Io sono l’amore” tar ingen plats i den skaran. Den enda anledningen till varför filmen utspelar sig i överklassmiljö verkar vara därför att allt helt enkelt är mycket vackrare där: människorna, husen, maten. Samma anledning till varför Swintons affär med Antonio, och en homoerotisk scen med auberginen, händer någonstans nära ”Colla Bellas höjd, där geten skuttar” i Evert Taubes vackra Arkadien.

Handlingen faller inte med bristen på klassanalys, tyvärr. Guadagninos olyckligt dramatiska vändingar illustreras bäst av den hemvändande dotterns manifesterade av sin lesbiska läggning. Hon har klippt håret, lika drastiskt som bekant, och värst av allt satt på sig hemska kortbyxor – synd för Alba Rohrwacher som ändå lyckas prestera en bra roll.

Den sista vändingen ska inte avslöjas eftersom den verkligen är otippad, nästan lika märklig som när Bobby Ewing kom tillbaka från döden i ”Dallas”, men vad ska det tjäna till? Om man behöver ställa sig den frågan är väl slaget redan förlorat. Märkligt nog lyckas Swinton nu, i träningsoverall och upplösningstillstånd med det blonda håret på kant, till slut uppfylla någon slags bild av hur en desperate ryska skulle kunna se ut, utan att hennes nationalitet vid det här laget spelar någon som helst roll. Så skönt att slippa alla perfekta klänningar och pärlor stora som pingisbollar som verkade sitta i vägen för hantverket. Men skådespelarinsatsen kommer alldeles för sent för att hålla ihop verket, även fast den är hjälpt av den finstämt närvarande pigan Ida (Maria Paiato).

Ibland, det ska erkännas, lyckas John Adams musik, Swintons iskalla blick och en ovanlig tålmodig bild som vågar vila på skönheten skapa något som kunde vara en vacker film om ingenting. Spåren finns där, men alltför ofta flyter allt samman i en röra som desperat klamrar sig fast vid filmtekniska grepp och referenser men som faller platt utan att lyckas utnyttja mediets kapacitet. Det är inget fel att ha pretentioner. Vi vore alla fattigare utan dem – Guadagnino kunde till och med ha lite fler. Någon dag kommer kanske den relativt unge nästan-nybörjaren gör en riktigt bra film, men då är ”Io sono l’amore” förhoppningsvis förpassad till andra klichétyngda ungdomssynder.

(publicerad i Tidningen Kulturen 15 april 2010)

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.