James Dean, kärlek, död och den polska natten (Aska och diamanter, 1958)

Enligt legenden var 1800-talspoeten Cyprian Norwid en gång så utblottad att han sov i en krypta. En av Polens litterära storheter fick lida för sin konst på ett högst romantiskt manér. Han glömdes också bort efter sin död 1883 och det skulle dröja årtionden innan han lästes igen. Det var som han skrev i en av sina dikter: när man är likt en flammande fackla är det svårt att veta om elden kommer att bringa frihet eller död. Allt kommer att brinna upp och bara aska bli kvar, en aska som kanske innehåller kaos och storm eller en stjärnlik diamant som reser sig mot skyn i triumf.

Polen, maj 1945: ett landskap av aska. En nation, som delats, imploderat, invaderats, stod i ruinerna efter sin värsta prövning. Miljoner hade dött, städer var pulveriserade. Nu var kriget över, men kampen fortsatte. Delar av den polska hemarmén vände vapnen mot de Sovjetiska styrkor som först invaderat, sedan befriat landet och nu ockuperade det för att skapa en marionettregering. Maciek (Zbigniew Cybulski) och Andrzej (Adam Pawlikowski) har fått uppdraget att lägga sig i bakhåll för den kommunistiske kommissarien Szczuka (Wacław Zastrzeżyński), en polack nyligen hemkommen från sovjetisk exil. Det vill sig inte bättre än att Maciek och Andzej av misstag skjuter två oskyldiga arbetare. De får ta sitt blodiga hantverk till den lilla staden där de, under festligheterna för krigets slut, väntar på rätt tillfälle att slutföra avrättningen.

Sommaren 1956 gick arbetare i Poznań ut i strejk. Myndigheternas svar blev likt i Berlin tre år tidigare pansarvagnar och maskinvapen. Händelsen skapade en splittring inom det inhemska ledarskapet som i oktober ledde till den avstalinisering som sovjets ledare Nikita Chrusjtjovs tal i februari samma år redan banat vägen för. Fångar släpptes och säkerhetstjänsten tyglades, samhället upplevde en ökad frihet. Myndigheterna gick på en slak lina. De kunde inte stöta sig med Sovjet allt för mycket om de ville undvika det öde som Ungern gick till mötes samma år. Det var under denna tid som Andrzej Wajda kunde spela in sin kanske bästa film, ”Aska och diamanter”, som hade premiär 1958.

Wajdas spel med död och kärlek, Thanatos och Eros, är dubbelbottnat och komplext. Karaktären Maciek börjar tvivla i mötet med barflickan Krystyna (Ewa Krzyzewska). De vandrar runt i ruinerna av den polska natten när Maciek väntar på en chans att skjuta Szczuka. Efter en stund kommer de till en kyrka. De går in i kryptan där de kan läsa Cyprian Norwids strofer på väggen. I kryptan ligger också de två arbetarna som Maciek har skjutit av misstag. Vilket Polen ska resa sig ur ruinerna i triumf? Eller är allt bara kaos?

Det kanske märkligaste i Wajdas film är Maciek och Zbigniew Cybulskis tydliga referenser till Marlon Brandon och James Dean. Han är något så otroligt som en amerikansk ”rocker” med solglasögon i Polen 1945. Men Wajda är inte skyldigt till något enkelt eller oskyldigt lånande från amerikansk populärkultur, snarare så kan Cybulski ses som en brygga mellan femtiotalet till fyrtiotalet. Det var trots allt de som var unga 1958 som kunde identifiera sig som aska eller diamanter sprungna ur Polens efterkrigshistoria. Genom referensen till Norwid går Wajda också bortom kriget och binder samma två romantiska rörelser; den lidande poeten och 50-talets dödsföraktande unge man, med den avgörande skillnaden att den senare verkar ofrånkomligen fast i en konflikt med fadersfiguren (i filmen representerad av Szczuka). Modern i det Oidipala dramat är, otvetydigt, hemlandet.

Cybulskis gestaltning och uppenbarelse kilar in en symbolisk kil i den annars strikta hållna realismen djupt influerad av italiensk neo-realism och film noir. Wajdas geni ligger i hans förmåga att balansera dessa det symboliska och realistiska för att uppnå en spänning mellan inre och yttre realism. De två språken möts med en konsekvent hållning och, likt de olika tider de också representerar, kan existera sida vid sida utan att blandas, som fattigdomen och geniet för Norwid. I denna binära värld lyckas Wajda måla döden som tvilling till kärleken. Diamanter må komma ur askan, vara aska, men det är oss inte förunnat att förstå förvandlingen. Konsten kan dock ge oss en bild av spelet mellan motsatser och är därför, som i Wajdas film, kanske det enda som kan skildra djupt komplexa historiska skeenden och epoker.

(publicerad i Tidningen Kulturen 16.01.12)

 

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.