Ironisk natur – Åt skogen

Om svampen i skogsbrynet Stureplan vore en mycket stolt fjällskivling och Götgatsbacken en överväxt körväg som ringlade sig upp för en ås… Skulle stadsborna lida sommarkattens öde, om nu Sverige skulle vridas tillbaka till sitt rurala ursprung, eller klara sig alldeles utmärkt? En hipstermustasch kanske passar lika väl under en vegamössa, över en farfarsskjorta.

Filmen, för någon slags film är det, ”Åt skogen” av Mikael Cruseman, Richard Wellmar och Jonas Årlander som SVT visat är en timmas långt utforskande av vårt förhållande till naturen. Det kanske mest fascinerande är att det fortfarande finns något mer att säga om den rural/urbana bifurkationen i svenskens själ efter, i modern tid: ”Hem till byn”, ”Änglagård”, ”Jägarna”, ”Masjävlar” etcetera ad nauseam. Dock slås man snabbt att ”Åt skogen” handlar mer om den ironiska naturen än den som utgörs av barr, mygg och oändliga tassemarker.

Upplägget är att JC (Jan Cruseman) har köpt mark i Norrland som det ska planteras skog på. För att sätta trettio tusen plant samlar han ihop ett gäng unga män: Dennis (Richard Wellmer), Santiago (Mikael Cruseman), Hassel (Andreas Garell). Dokumentera ska Kåre (Jonas Årlander) göra. När de unga männen visar sig tämligen odugliga tillkallas förstärkning i form av Eric (Erik Abelin). JC:s mannar var unga när Ron Underwoods film ”Cityslickers” gick på de svenska biograferna i början på 1990-talet, och de har med all tydlighet fått sin komiska skolning genom att studera Killinggänget, främst ”Nilecity” (1995).

”Åt skogen” är charmigt navelskåderi med manisk ironi till skillnad från andra försök att diskutera manlighet och natur – Kjell Sundvalls ”Jägarna” ett avskräckande exempel. Den mokumentära formen kryddad med dokusåpans biktkamera i ”Åt skogen” ger bra bild av filmmakarnas vilja att, på sina villkor, närma sig själva. För om det är något som nästan passerar ironin och vänder tillbaks till något ursprungligt är det att ”vuxna män gör saker tillsammans”. Efter sjuttiotalets ”tjejer kan” så är det nu den mjuka mastodont-films-manlighetens bromance och homoerotik fulkomligt salongsfähig. De unga männen omfamnar varandra under ett täcke av referenser till episka manliga historier, främst uttryckta genom beundrande direkta hågkomster av scener ur ”Apocalypse Now” och ”Deerhunter”, samt mer förtäckta anspelningar på Järn-Hans.

Oironisk de Niro. Nu är det allvar (Deerhunter).

Ett av filmens starkaste ramverk är sammankopplingen mellan natur, den maskulina gemenskapen och krig. Speakerrösten försöker med spelad övertydlighet göra utflykten till Norrland till en manöver. Här finns också en, ironisk så klart, pubertal fascination inför gevär och knivar. Mitt i applåden till det frisläppt homoerotiska så sätter sig bilderna av en fantasivärld av Vietnam korsade med de norrländska myrarna som ett ben i halsen på åskådaren. Finns det något egentligt ironiskt avstånd till att en fantiserad maskulinitet, natur och jakt blivit ett krigssubstitut? Det är svårt att inte hålla sig för en helt o-ironisk fråga: vad finns i de portabla DVD-spelarna som innehas av de lika unga svenska männen som utkämpar ett verkligt krig i Afghanistan? ”Repmånad”? ”Apocalypse Now” och ”Deerhunter” som det så flitigt flörtas med i ”Åt skogen” är favoritfilmer i den amerikanska armén, trots dessa filmers anti-militäriska budskap. Gäller det samma på ”Camp Northern Lights”? Hur ska vi skoja om kriget nu när vi utkämpar ett själva, på riktigt?

Krigstemat är också något som skiljer ”Åt skogen” från Jonas Selberg Augustsèns välförtjänt uppmärksammade dokumentär ”Trädälskaren” från förra året. Augustsèns anslag var också allvarligare, dock inte utan glimten i ögat. Men han bestämde sig att gå bortom kompisgängets interna skämt och referenser för att också reflektera över idéerna om natur och manlighet som fanns i hans trädkojprojekt. Det ärliga anslaget ledde vidare till ett sökande, ett intellektuellt trevande. Intervjuerna i ”Trädälskaren” blev en återkoppling till ett större samtal, och de tvingade Augustsèn att försöka se på sig själv utifrån. ”Åt skogen” har inte samma pretentioner och det blir i längden lite tröttsamt att den ironiska naturen måste vara så stängd inom pojkgängets egen värld – speciellt eftersom utforskningar av manlighet och natur så sällan uppvägs av andra om kvinnlighet och natur. När ska SVT sända en dokumentär där Ebba von Sydow eller Elin Kling vaktar en kolmila i Tiveden tillsammans med tjejgänget? Förmodligen när fjällskivlingen redan sprängt sig genom Stureplans asfalt.

Axel Andersson (publicerad i Tidningen Kulturen 10 januari 2010)

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.