Freud är död, länge leve… Speer: fenomenet Lars von Trier och svensk kulturdebatt

EXPRESSION äk¹spräʃωn l. -pre- r.

c) i fråga om konst: om det uttryck som en konstnär giver av ngt inre o. andligt, själsuttryck, karaktärsuttryck; äv. pregnant: uttrycksfullhet, ’känsla

Avledn.:

EXPRESSIONISM , r.

[av. fr. expressio. nisme]

i sht. mål. konstriktning som strävar efter uttrycksfullhet i konstvärket gm att framhålla o. skärpa det för konstnären väsentliga i ett motiv

(SAOB)

Lars von Triers nya film Melancholia har svensk premiär fredag (27/5) men har redan blivit indirekt uppmärksammad i media på grund av den vid det här laget famösa presskonferensen i Cannes där von Trier sade sig förstå och sympatisera med Hitler. Frågan inställer sig om vi ska försöka förstå (och sympatisera) med von Trier? Är han endast, som Katrine Kielos vill ha det i en krönika i Aftonbladet, ännu en i en tröttsam rad av ”missanpassade” ”manliga genier”? Först kanske det är på sin plats att försöka förstå Kielos, och för att göra det krävs en tillbakablick till en svenska ”kulturdebatt” som rasade under sommaren 2009 i samband med von Triers film Antichrist. Då var det först Linn Hjort i Internationalen den 1 juni som i mer eller mindre förtäckta ordalag anklagade von Trier för att vara det samma, ett missanpassat geni, då i en diskussion om filmens påstådda misogyni. Riktig fart tog debatten i och med en artikel i DN av Maria Sveland och Katarina Wennstam från den 28 juli med titeln ”von Triers dogmatiska kvinnohat”.

Sveland och Wennstam kritiserade, för att uttrycka sig diplomatiskt, von Trier för att gömma sig bakom en ”mask” bestående av sitt ”heliga konstnärskap”. De såg myten om ”det manliga geniet” som ursäktande det mesta, inklusive ”det renodlade kvinnohatet”. Caroline Ringskog Ferrada-Noli replikerade i Sydsvenskan den 1 augusti med att Sveland och Wennstam hängav sig åt ”härskarteknink” genom att hänvisa till biografin snarare än verket (även om nu Sveland/Wennstam hade en skissartad kritik av Antichrist). Kvinnor hade till slut och till fulländning lärt sig en manlig ”teknik”, liksom när Maria Schottenius kallade Maja Lundgren ”paranoid”. Om nu von Trier var ett misogynt manlig geni så var detta endast en förtjänst, om än en ”smärtsam förtjänst”, enligt Ringskog Ferrada-Noli, eftersom han i sina filmer kunde visa ”hur illa det är ställt”.

Både idén om att von Trier gömmer sig bakom en mask och att hans konstnärskap speglar världen är inte speciellt hjälpsamma för att förstå den danske regissören. Samtidigt är ingetdera osant, något som ”Hitler-saken” illustrerar. von Trier spelar under presskonferensen för medias förväntningar (när han sagt att han sympatiserar med Hitler har l’enfant terrible bara en dramaturgisk slutstation: ”Alright I’m a Nazi!”) samtidigt så återspeglar han en verklig fascination med nazismens estetik. Andra världskriget må ha förstört Hitler, men, till exempel, inte Hugo Boss som gjorde Hitlermaktens uniformer – vilket många i Cannes med omnejd bevisar. Men de två argumenten i den svenska debatten förutsätter att von Trier först och främst förhåller sig realistiskt till världen, en antagande som riskerar att missförstå hans konstnärskap.

Det största problemet i debatten kring von Trier och Antichrist var inte, som Hynek Pallas ville ha det gällande förra året på bloggen Weird Science att det var ”folk utan filmkunskap” som debatterade. Problemet var snarare själva debattens utgångspunkt att det viktigaste i konst är dess förhållande till verkligheten (något som brukar prägla kulturdebatter). Kanske är filmvetare bättre än litteraturvetare på att göra saker och ting mer komplext; i sånt fall ett ypperligt incitament för dem att också skiva om litteratur. Pallas själv, i ett annat inlägg, höll med Roger Wilson som i Kinobloggen kanske sa det vettigaste som har sagts om von Trier: Oftast tycker jag att von Trier är som allra mest rakryggad och öppenhjärtig och idealistisk just i de tillfällen då alla andra tror att han är smart, publikfriande och cynisk.”

Om von Trier är allra mest ärlig när han är allra mest hysterisk ger det en möjlighet att förstå och sympatisera med hans uttalandes under årets Cannesfestival. För reaktionerna på hans hjärnsläpp har varit precis detta: att han tror att han är rolig, att han vill ha publicitet, eller att han paraderar sitt missanpassade geni (dock har ett o-ironiskt fåtal verkat, som kristdemokratiska riksdagskvinnan Annelie Enochson, vilja förstå honom bokstavligt som om han ”visat sitt rätta ansikte”). von Triers försök att vara rolig är bara underhållande ibland (det mest komiska fick han ur sig efter bannbullan när han sa att han skulle be Mel Gibson ta emot priset om han vann), men vi kan fortfarande försöka ta honom på allvar även om han själv inte alltid gör det. Varför? Eftersom det är en ganska sund regel, även när det gäller en figur som Hitler.

Breker och Speer

Vad hände då i Cannes den 18 maj i år? Kate Muir från The Times som ville att von Trier skulle prata om hans ”german roots” och hans ”interest in the nazi-aesthetics” som han diskuterat i en dansk filmtidning. von Trier svarade att han hade trott att han varit jude under lång tid men sedan fått reda på att han i själva verket var ”en nazi” eftersom hans familj var tysk, ”Hartmann”, en upptäckt som ”also gave me some pleasure”. Och det var denna upptäckt, för vi anta, som sedan leder till fortsättningen: ”what can I say, I understand Hitler”. När von Trier efter ett tag förstår att han har, via en tanke om estetik och hans familj, stigit över en tröskel som han omöjligen kan ta sig bakom igen så löper han hela linan ut genom att kasta det förväntade benet till journalisterna i och med att han ”erkänner” att han är nazist. Han har sagt det som omöjligen kan sägas, att han sympatiserar med den Ultimata Ondskan personifierad. Att idén om Hitler som denna figur inte gjort mycket för en förståelse för Nazityskland (om något har den hjälpt till att skapa en svullen Hitler-industri både inom populärvetenskapen och akademisk historieforskning) spelar ingen roll. Kirsten Dunst skruvar på sig men Charlotte Gainsbourg tar det med ro. Hon var väl van. Det är svårt att inte dra sig till minnes hennes fars skiva ”Rock around the bunker” från 1975 (Hitlers bunker).

Att von Trier är traumatiserad av sin judisk/tyska börd (så till den grad att han nu kallar sin familj tysk och på så sätt raderar hans danska mor) är inte så svårt att förstå. Han fick på moderns dödsbädd 1989 veta att den person han trott varit hans far, juden Ulf Trier, inte var hans biologiska far. Hans mor, Inger Trier, född Høst, hade enligt historien avlat honom med Fritz Michael Hartmann eftersom hon ville att han skulle få en konstnärlig ådra. Sanningen är lite mer komplicerad än att Hartmann var tysk och nazist, han var i själva verket en dansk före detta motståndsman. Hans anfader var däremot tysk, den kände violinisten Johann Hartmann som kommit från Tyskland till Danmark 1762 (detta enligt danska Wikipedia). Fritz Michael Hartmann var fortfarande i livet när von Trier fick veta sitt ursprung, men ville inte ha något med den ”nya” sonen att göra.

Johann Hartmann

Det är uppenbart att von Trier är ärlig med att han har ett högst komplicerat förhållande till sitt förflutna. Och han hjälper till att skapa detta trauma med en tillspetsad mytologi om det judiska och det tyska. Det är således känslan han förhåller sig ärlig till: bitterheten, en bitterhet som han behandlar med en sådan öppenhet att den framstår som cynisk. Samtidigt är det viktigt att inte blanda samman denna ärlighet med fakta. von Triers far var varken tysk eller nazist, och von Triers fascination (och sympati) med Tyskland existerade innan 1989 (vem kan glömma Udo Kiers berättelse om bombningen av Hamburg i Epidemic). Men nu är von Triers sanning den att han härstammar från nazister och att han därför också kan/måste förstå Hitler. Han är till och med glad eftersom det ger honom en möjlighet att utforska nazisternas estetik som sin egen, till slut. Detta har nu blivit von Triers affektiva sanning, och det är också så vi kan förstå hans uttalande i Cannes. Samma bakgrund och logik ger oss också en möjlighet att låsa några av de infekterade knutar som debatten om Antichrist skapade i Sverige 2009.

Anthichrist kan som alla von Triers filmer, förutom möjligen Idioterna, ses som ett expressionistiskt verk, liksom hans person, eller, snarare: som del av hans neo-expressionism. von Trier prövar olika genrer men det som förenar hans filmer är att de alltid uppvisar ett komplext förhållande till konceptet realism. Verkligheter och sanningar är i von Triers hand expressionistiska; affektiva, överdriva och medel för att kommunicera något om människans förhållande till en värld som lika mycket befinner sig inom subjektet som utanför. Genom denna definition går det också att förstå von Triers släktskap inte bara bakåt i tiden med Dreyer, men också till samtida Roy Andersson. von Triers mål är inte att spegla världen eller att komma med ett budskap, även om detta är saker han lika lite som någon annan kan undvika att göra. När det kommer till hans egen person gör medielogiken detta mycket svårt att acceptera, vilket givetvis är något han själv märker. I slutet av presskonferensen i Cannes från i år utlovar han att hans nästa film ska handla om ”the final solution… with journalists”.

Om vi ser Antichrist som ytterligare en neo-expressionistisk film står det också klart att lika lite som von Trier intresserar sig för realismen så är han intresserad av att göra drömska filmer. Han är allt för medveten om vad han gör. Som expressionisk konstnär är det på gott och ont omöjligt för von Trier att åstadkomma något som kan kallas oneiriskt. Detta kräver att det omedvetna tillståndet återskapas och att associationer tillåts flyta fritt. David Lynchs Mulholland Drive är drömsk, Richard Kellys Donny Darko likaså. von Trier kräver mer kontroll. Om Lynch och Kelly i de två nämnda filmerna återskapar var som kan med Freuds begrepp kallas den ”latenta drömmen” så representerar och medvetandegör expressionismen ”drömarbetets” mekanismer. Med andra ord handlar det om ett försök att återskapa hur en dröm fungerar, inte hur den ser ut. Det är från detta perspektiv vi kan förstå det ändlösa citerandet av symboler, idéer och andra filmer som ett verk likt Antichrist innehåller. Ibland är dessa på en förvillande naiv och banal nivå (som i våra drömmar). Detta betyder inte att det handlar om ett konstnärligt tillkortakommande, även om Jens Pettersons kommentar i Aftonbladet om användandet av namnet ”Eden” i Antichrist var underhållande: ”Eden som olustgård. Det är söndagsskola för folk med inlärningssvårigheter”. Andra gånger är citerandet långt mer obskyrt. Det finns förmodligen en referens per filmvetare och kritiker, i god demokratisk ordning (själv skulle jag vilka kasta in Gustav Vigeland, vilket också rimmar väl med von Triers förkärlek till nazismens estetik).

I Antichrist försöker von Trier närma ämnen som uppenbarligen låg nära honom själv under arbetet: depression och terapi. Filmen ”rivstartar” i ”ultrarapid” som Jonas Holmberg uttryckte det i Expressen. Och öppningsscenen är inget mindre än Sigmund Freuds urscen (Urszene) så som beskriven i Vargmannen (Der Wolfsmann) till tonerna av Händels ”Lascia ch’io pianga”: Lascia ch’io pianga
mia cruda sorte / E che sospiri la libertà!, låt mig begråta mitt grymma öde / att jag suktar efter friheten. Vad det grymma ödet är och vem som suktar efter frihet står väl tämligen klart (det finns också en vink till Farinelli – filmen om kastratsångaren). Via en Dreyer-begravning kommer vi så till Willem Dafoes och Charlotte Gainsbourgs spel som Han och Hon i stugan Eden.

Ytterligare en Freudreferens hjälper till att placera Antichrist i figuren som modern. Det största hindret för att se filmen som en enkel spegel av verkligheten i vilken Gainsbourg drabbas av ett KBT-tokigt patriarkat i Defoes gestalt är upptäckten av att den avlida sonens fötter varit deformerade. När Defoe ser på gamla polaroidfoton av modern och barnet upptäcker han att hon konsekvent satt fel sko på fel fot och på så sätt skapat missformningen. Moderns skuld grundas här diakroniskt, och den har inget att göra med den ”falska” flashback, som Christian Braad Thomsen skrev om i DN när modern ”minns” att hon sett sin son falla. Historien med skorna är en förvirrande blinkning åt Kung Oidipus som nu för tiden torde vara omöjlig att närma sig utanför Freud. I Oidipus hör fotbindningen till mytens början när Laius hört profetian att hans son kommer att mörda honom. Snart ska han lämna barnet för att dö, men det adopteras istället och växer upp med adoptivföräldrar som han tror är hans biologiska. von Trier imploderar/exploderar Oidipusmyten genom att byta fadern med modern. Men det ger en fingervisningen: i hans myt verkar det handla om att döda modern och ligga med fadern. Möjligen del av varför han var så benägen att vara jude och senare Nazist. Vad som står utom tvivel är att temat adoption upptar hans psyke. Och det är inte en fråga utan skuld, det stickar han inte under stol med.

Det fanns en uppsjö av olika tolkningar rörande Antichrist i den svenska debatten. Carl-Johan Malmberg i SvD såg den som en film om dualism: manligt/kvinnligt, gott/ont, lust/död. För Hynek Pallas i Weird Science var det von Triers ”rape-revenge film”. Kerstin Gezelius i DN såg inte en ”vision” (med ett buskap, antar man) utan en ”dröm”. För Ulrika Milles i DN var det viktigaste kopplingen mellan ondska, kvinnlighet och natur. Jonas Holmberg i Expressen var mest förvirrad. Pia Bergström i Aftonbladet bevittnade ”en privat mardröm” och ”en sorts naturens psykiska hämnd”: ett okontrollerat omedvetande projicerat. Också för Peter Bryngelsson i DN var det ”naturens (den mänskliga naturens?) dunklare strömmar av kaos och motstridiga instinkter” som skillrades. Maaret Koskinen, också i DN, upplevde en fragmenterad ”mindscreen” där det centrala inte var karaktärernas kön utan deras mänsklighet. Mikaela Pederson, DN, kom med den mest kreativa analysen i vilken Antichrist blev en ”profetisk mijöthriller” om vad som händer när vi klamrar oss fast vid ”den mänskliga rationaliteten” som i själva verket skapat klimatkrisen. Johannes Björk i GP såg snarare än misogyni ett reflekterande över ”patriarkala strukturer”. Mårten Blomkvist i DN tyckte också att von Trier var mer upptagen av ”manliga kräk” än ”onda kvinnor.” Johan Wennström, på SvDs ledarsida, var väl den enda som såg Antichrist som en ”försonande film” och hävdade dessutom att de som inte höll med honom hade låtit sig blivit begränsade av ”ideologi”. Malin Krutmeijer i Aftonbladet argumenterade att von Trier gav sig på auktoritetsfigurer igen. Lars Linder, till slut, i DN, läste filmen som en uppgörelse, och krossande (bokstavligen), av KBT-konceptet.

Lasaros? Moi?

Jag tror inte att von Trier varken gav sig på patriarkatet, naturen, kvinnan eller försvarade de samma i Antichrist. Samtidigt var inte filmen, som jag skrev ovan, en ”dröm”. Det enda som är otvetydigt är att han verkligen gör narr av KBT, men jag tvivlar på att detta var hans huvudsyfte. Det verkar mest som en kommentar på hans egen terapi; och trots att varje attack på KBT är välkommen framstår just denna som kanske lite väl privat. Samtidigt så tror jag inte att Freud är den ”ende att överleva von Triers bärsärkargång” som Braad Thomsen hävdade. von Trier är intresserad av att använda freudianska bilder, men hur intresserad är han av den analytiska situationen? Freud blir en text genom vilken han kan uttrycka den affektiva sanning om det tillstång han befinner sig i. Och vad det tillståndet består i kan utläsas från en artikel av Camilla Grepe i DN som tyvärr inte sa så mycket mer: ”von Trier gör upp med sin egen mor”.

Antichrist är inte en film om två, om mannen och kvinnan (även om den för den delen behandlar temat manligt/kvinnligt). En tredje karaktär finns hela tiden närvarande; den frånvarande sonen. Vad är ekollonen som regnar ned över taket om inte en symbol för fertilitet? Sonens som osynlig Deus ex machina får handlingen att röra sig mot sin slutstation: könsneutral kastration. När sonen faller ut ur fönstret kan han till slut bli regissören for det hele. Blir det en bra film? Nja, kanske lite för mycket kitsch.

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.