Axplockning: Låt den rätte komma in

Alfredsontemat på SVT avslutades igår med ”Låt den rätte komma in” (2008) av Tomas Alfredson. Hoyte Van Hoytemas snygga foto med fokusdragningar och grunt skärpdjup imponerade redan från första scenen med Eli (Lina Leandersson) och Håkan (Per Ragnar) i taxin. Märkligt nog invaggade det också något slags lugn. Det skulle inte bli allt för otäckt utan handlingen slås in i cinematisk bomull. Och tur var väl det med tanke på de ångestframkallande miljöerna som var en suggestiv blandning av Peter Tillbergs målade realism och Lars Tunbjörks fotograferade.

Blir du lönsam, lille vän - Peter Tillberg, 1971-72.

Rent referensmässigt så etablerar Alfredson filmens budskap i en scen där Oskar (Kåre Hedebrant) sträcker ut handen mot sin egen spegelbild i fönstret samt en scen där han verkar stå och säga repriken ”skrik som en gris” ur John Boormans ”Deliverance / Den sista färden” (1972). ”Låt den rätte komma in” ska också handla om speglar, spegelbilder; om utsida och insida. Som alla vampyrfilmer ska den också beskriva hur offer blir förövare. I ”Deliverance” skrattar kanotisterna åt lokalinvånarna runt stränderna på Cahulawassee River. När resan väl är påbörjad är det snare de själva som blir förnedrade. Ortsborna är nästan som dem, men det finns något som gör att de två lägren måste förhålla sig i ett perfekt binärt, eller spegelvänt förhållande till varandra. Som mobbare och mobbad, som vampyr och människa. Det finns inget mellanrum, glaset mellan de olika världarna lövtunt.

Filmen innehåller ett otal speglar och fönster och ett antal inkompatibla motsatsförhållanden. Vad som gör mötet med Eli och Oskar så speciellt är att de till slut ändå lyckas etablera en zon som inte är varken/eller. För vampyrer är människor mat, men Eli vill inte äta Oskar. För människor är vampyrer monster, men Oskar blir inte rädd för Eli. På något sätt är det som om de genom deras vänskap illustrerar det enda ”riktiga” förhållandet. Alla andra interaktioner är fastlåsta i spegelbilder av varandra. Det går inte att börja mobba sina mobbare utan att bli en mobbare själv. Alla andra förhållanden är baserade på makt, även, som det verkar, Elis förhållande till Håkan. Vad är det maktlösa förhållandet? En fantasi om φιλíα, filia?

Om kärlek är en suspension av makt ger Oskar upp sin rädsla som har makt att skrämma bort Eli genom att varna omgivningen och hon ger upp sin makt att äta upp honom. Det är dock en kysk variant av kärleken som det anemiska paret uppvisar. Höviskt tillåter de varandra att gå över gränsen mellan ut och in, låter den rätte in, men blodet fortsätter att utgöra en yttersta gräns mellan utsida och insida. Oskars blod kan inte komma in i Eli, då kommer hon inte kunna kontrollera sin natur längre. Detta står helt klart i scenen när Oskar vill blanda blod. När blodet droppar ned på golvet från hans hand framstår denna vätska som”det Reala” i Jacques Lacan, den totala verkligheten som inte kan vara något annat än traumatiskt. Eli måste skrika till Oscar att han ska springa där ifrån, snabbt som bara den.

En intressant underliggande allegori som det går att läsa in i blodet är dess förhållande till den beroendeframkallande substansen. Att spriten är traumatiskt visas med stor tydlighet i Oskars besök till hans far. Vi ser också att vampyrer utan blod visar distinkta tecken på fruktansvärd abstinens. Vampyrskapet äger också en likhet med missbrukarskapet i och med det att det måste introduceras, spridas, från en drabbad till en mottagare. Substansens kraft är också så stor att den upphäver etiska förhållanden. Oskar får acceptera att Eli måste dräpa människor för att få sin drog. Drogen är starkare än Eli. Han accepterar att hon dör utan den. Själva representationen av Eli som vampyr gör detta accepterande lättare. Ponera att Eli i själva verket är en fantasi om Oskars supande far.

På en mer prosasikt nivå finns det några saker att invända mot i Alfredsons filmspråk. Hans förhållande till realism är tudelat. Scenen med Oskars far och supargillet som spårar ut (antar åskådaren) skildras utmärkt i och med att det inte skildras alls. Det traumatiska är icke-närvande, ett hål i handlingen. Och det är, som André Bazin sa, det som inte skildras som ofta framstår som det allra mest verkliga. Detta är realismens paradox. En perfekt film är som en ruin där åskådaren själv får bygga huset. I ljuset av detta framstår Håkans första mord, där han hänger upp en unge i ett träd för att tappa det på blod, som helt onödigt att visa. Filmen skulle ha blivit långt mycket ”verkligare” och verkligen mer skrämmande, om denna slaktarscen utelämnats. Det skulle ändå gå att med ganska få tecken och dialog få fram vad som hänt.

Jag reagerar också på att de perifera karaktärernas motivation ibland verkar långsökt. Alfredson lyckas inte förmedla varför kattmannen inte anmäler mordet han ser och varför Lacke och hans fru inte anmäler Elis överfall (om de gör det så lyser polisen med sin frånvaro). Till slut verkar det helt orealistiskt att Lacke själv skulle gå in i Elis lägenhet med tanke på vad han har varit med om. Lacke (Peter Carlberg) har inte introducerats som en karaktär speciell nog att våga sig på att korsa gränserna mellan utsida och insida. Det är lätt att förstå Alfredsons önskan att undvika att blanda in polisen (vem vill att Gunvald Larsson stapplar in i en vampyrfilm?), men samtidigt blir det lite krystat att låta förortsgänget bli vigilantes i en miljö där polisen tros allt, till skillnad från ”Deliverance”, trots allt finns till handa.

Det ska erkännas att jag ej läst John Ajvide Lindqvist roman och kan därför inte bedöma filmen som adaption. Då Lindqvist också skrivit manus går det dock att argumentera att filmen också står på sina egna, konstnärliga, ben.

PS. Både Daniel och Tomas Alfredson verkar hysa en förkärlek till SMHI:s land- och sjöväderrapport, och de är inte ensamma. När kommer den ultimata avhandlingen om väderrapportens roll i den svenska kulturen?

Det här inlägget postades i Axplockning, Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.