Axplockning: Den enfaldige mördaren

Hans Alfredson såg lite trött ut i gårdagens dokumentärporträtt av Susanne Cederberg som SVT visade. Jubilaren har tydligen tappat gnistan, vilken är en stor förlust för oss, men med en sådan produktion bakom sig har han förstås all rättighet att stillsamt spela schack genom ålderdomen. Det går dock att misstänka att tröttheten kanske också beror på, en högst personlig teori, att hela tiden få höra det förvånande konstaterandet att han som är så rolig också kan vara allvarlig. Det är nästan så man önskar den franska begreppsförvirringen där skillnaden mellan komedi och tragedi, i alla fall i skådespelarbenämningen, suddats ut. En fransk skådespelare är en ”comédien”, helt enkelt, eller, med mer pondus, en ”acteur dramatique”. Alfredson är så klart mycket mer än komiker, och skådespelare, och förtjänar verkligen att ses som mer än en mysgubbe. I filmen ”Den enfaldige mördaren” (1982) visar Alfredson tydligt att han är en av våra främsta tragöder.

Det som är mest slående med ”Den enfaldige mördaren” är en total tilltro till filmens medium som är mycket ovanlig. Här finns inget neurotiskt förhållande till realism och till didaktiska mallar. Alfredson vågar passera mellan fantasi och verklighet och han vågar förhålla sig fritt till koncept som tid och rum, grepp som för det mesta (om de förekommer) annars brukar ackompanjeras av en förklarande berättarröst. Anslaget är tydligt från första början. Idioten Sven (Stellan Skarsgård) och Maria (Maria Johansson – allas våran Tjorven från Saltkråkan) sitter i en bil och tre änglar uppenbara sig för Sven i himlen. Denna bombastiska öppning etablerar tonen: Alfredson kommer att förhålla sig till filmen som ett drömskt medium där verklighet och fantasi (medvetenhet och omedvetenhet) sammanflyter. Musiken styrker detta förhållande genom att änglarna sjunger Verdis Requiem som rullat under förtexterna. Det finns såldes en diegetisk brygga till fantasin, en som kommer visa sig avgörande i gestaltningen av en människa (Sven) som svårligen kan kommunicera med sin omvärld. Musiken blir alltså något annat än ett stämningsskapande extra, istället är det ett riktigt supplement i och med att det fullbordar en dramatisk helhet.

Alfredsons fria förhållningssätt till kronologin är också en intelligensförklaring av sin publik. Filmen börjar i slutet och innehåller ett komplicerat nät av tillbakablickar. Också på detta sätt närmar sig filmen en drömtext. Det tydligaste exemplet på detta mönster är inte endast de linjära glidningarna från nutid (slutet) till dåtid (det som ledde upp till slutet), men också de anakronistiska scenerna i filmens slut där Sven vandrar igenom ett nutida (1980-tal) Ystad trotts att scenen utspelar sig på sent 1930-tal. Allra tydligast blir det i scenen när Sven kastar chauffören (Gösta Ekman) ur bilen. Chauffören sitter och läser en nutida porrtidning. Själv har Sven en svans av barocka änglar som stigit ned från fantasin. Hade Alfredson tittat på Derek Jarman som genom ”Jubilee” (1977) och ”The Tempest” (1979) börjar experimentera med liknande tekniker? Skarsgårds punkfrisyr är ett tecken.

För fotot i ”Den enfaldige mördaren” stod Rolf Lindström och det allomstädes närvarande Jörgen Persson och sällan har skånska leråkrar tett sig lika cinematiska. Konst på hög nivå. Det är inte utan att man, såhär efteråt, påminns om fotot i Billy Augusts ”Pelle erövraren” (1987) som Persson ansvarade för. Men annars kan man tycka att det är sorgligt skralt med uppföljandet av Svenska Ords surrealism. Svenska filmmakaren har allt för snäva koncept av det cinematiska och håller sig talibanskt till realismen. Det allra största undantaget är förstås Roy Andersson som genom sina två senaste filmer ”Sånger från den andra våningen” (2000) och ”Du levande” (2007) kastat sig ut i film-drömmen med fantastiska. Om vi tänker utanför landets gränser så påminner stilen en hel del om den som senare skulle komma i ”Zigenarnas Tid” (1988) av Emir Kusturica, också med en huvudperson till viss del instängd i sig själv (och en lam flicka). Men Kusturica hade nog kanske främst studerat Fellini.

Zigenarnas tid

Att ”Den enfaldige mördaren” (The Simple-Minded Murderer) också fick ett internationellt genomslag (liksom Roy Andersson) är ibland alldeles för lätt att glömma bort. Även Ingmar Bergman var imponerad och karakteriserade filmen som varande ”En djup indignation, transponerad till en mäktig saga. Hasse Alfredsons resurser förefaller obegränsade och min beundran för hans kreativitet och rikedomen i hans ingivelser är absolut” (från Aftonbladet).

Stellan Skarsgård vann en Silverbjörn i Berlin för sin rolltolkning och kastades ut i internationell berömmelse. En utomordentlig skådespelarinsats, så klart, men det finns något problematiskt (som inte Skarsgård är ansvarig för) i att en manlig skådespelares största prov är att spela utvecklingsstörd – Dustin Hoffman i ”Rain Man” (1988) och Leonardo DiCaprio i ”Gilbert Grape” (1993). Glashusmarodören Lars von Trier satte till slut stopp för det hela i och med ”Idioterna” (1998), vilket kanske var lika väl.

PS. Varför kunde inte intervjuprogrammet med Alfredson och söner har klippt bort dubblett-historier/scener som också finns med i Susanne Cederbergs porträtt? Jag räknade till tre, det kan ha funnits fler. Det var väl ganska stor sannolikhet att de som tittat på det ena också skulle titta på det andra.

Det här inlägget postades i Axplockning, Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.