Axplockning: ”Broarna i Madison County” (Clint Eastwood, 1995)

Att uppmärksamheten bara skärps desto mer Clint Eastwood mumlar, att Meryl Streep inte endast får till någon slags italiensk brytning men också en affekterad gestikulation som känns äkta (ta scenen där familjen återvänder från Illinois State Fair och hon klappar så märkligt med händerna). ”The Bridges of Madison County” som SVT visade igår är en bra film, detta är svårt att förneka. Historien om kärleksaffären mellan den världsvane fotografen och den alienerade hemmafrun är gripande av en rad anledningar, inte minst för att Hollywood mycket sällan ger oss filmer om förälskningar i medelåldern. Streep var 46 när filmen kom ut 1995, och Eastwood 65. Det fascinerande är att det genom att räkna på datumen i filmen går att komma fram till att den kvinnliga huvudpersonen skulle kunnat vara yngre. Filmen ska utspela sig 1965 och om Francesca Johnson vore lika gammal som Streep skulle hon vara född 1919 och hela 26 år när hon lämnade Italien (om vi ponerar att detta var runt 1945). I själva verket kunde hon ha mött sin man 1943 när Neapel befriade sig självt, fått första barnet 1944 och således skjuta handlingen (med samma familjeförhållanden) till 1960 – 41 år gammal. Å andra sidan ser Streep ung ut för sin ålder.

Tid spelar också en avgörande roll i filmens störande ramberättelse. Här verkar vi befinna oss i någon slags nutid. Francescas barn får ärva sin mor och får sig så till livs historien om hennes äventyr. Det hela är tämligen platt presenterat och skavar på något sätt som om det är lättare att verka realistisk i backspegeln. Barnen är som tagna ur en tv-serie och speciellt sonen framstår som korkad (och i behov av psykoanalys). Filmens ramberättelse är helt enkelt mer otrolig än filmens huvudberättelse, även då dess syfte torde vara att leda in (en brygga…) till dåtiden.

Eastwoods film baserades på en roman av Robert James Waller från 1992 med samma namn som de flesta verkar vara överens är så usel att det är ett under att filmen blev så bra. Boken har också en ramberättelse i vilken författaren låtsas om som om Francescas barn gett honom breven om affären och som de bett honom att skriva ihop till en historia. Ramberättelsen har ytterligare en ram, så att säga, och i det här fallet är syftet uppenbart att skapa en brygga mellan läsaren och fiktionen eftersom den vill få läsaren att tro att det inte är fiktion över huvud taget. Vissa kanske trodde att det var en ”real story” medan andra kunde använda ingången för att lura sig själva.

Om vi nu ställer boken mot filmen ser vi snart hur ett medium påverkar möjligheterna att berätta en historia. Det skulle vara omöjligt att uppnå samma effekt i filmen, vid någon punkt måste det dokumentära övergå till det fiktiva och mellan dessa filmiska världar krävs långt mycket mer avancerade broarna än i litteraturen. Anledning för detta är teknik: en roman kan inkorporera den epistolära genren eller låtsas att återgå artiklar och anteckningar. Ord kan fås att framstå som både ”verkliga” och ”overkliga” eftersom samma teknik, skriften, ligger bakom båda. I filmen är detta näst intill omöjligt, eller var det i alla fall. Med framväxten av billiga digitalkameror har vi en teknologi som kan börja utradera skillnaden mellan det fiktiva och det dokumentära (tänk bara på ”Blair Witch Project”).

Ett tankeexperiment: år 2041 kommer en re-make av ”Bridges i Madison County”. Regissören bestämmer sig för att behålla bokens ramberättelse men uppdaterade den teknologiskt och tidsmässigt. Han/hon uppträder i filmens först scen i en intervjusituation och berättar om hur han av Francesca Johnsons barn fått usb-minnen på vilka det finns filmer som hon också Robert Kincaid filmade med sina kameror under den fyra dagar långa affär de hade 2011. Vad regissören har gjort, förklara han, är endast att klippa ihop detta material till en sammanhängande film och lagt till musik. Filmen skulle visserligen bli lite annorlunda eftersom den skulle berättas från två personers perspektiv och inte ha en tredje objektiv position. För att uppnå denna kan vi spola fram till 2071 då regissören säger att han av Francesca Johnsons barn fått ett minne som innehåller filmer från övervakningskamerorna i Madison County som skildrar deras mors affär… (men då hade väl Francescas man kommit på dem).

En sak som skulle göra alla dessa tankeexperiment onödiga hade vart om Eastwood trott så pass mycket på filmmediets suggestionskraft att han slopat ramberättelsen. Filmen behöver inte nödvändigtvis närma sig det dokumentära för att skapa en illusion av realism utan har sin egen teknik för att uppnå denna effekt. I verkligheten, den riktiga, vet vi till exempel mycket sällan hur något kommer att sluta, tiden befinner sig i ett ständigt flöde. Vi måste hela tiden vara uppmärksamma på det minsta tecken på åt vilket håll det barkar. Ramberättelsen i ”Bridges of Madison County” lyckas endast med att didaktiskt och övertydligt förklara att det inte blev något mellan Francesca och Robert (att det var meningen att det inte skulle bli). Men mer ”verklig” gör den inte historien.

Det här inlägget postades i Axplockning, Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.