Aura i alethosfären

SVT repriserar dokumentärserien ”Hundra svenska år” av Olle Häger med Hans Villius som berättare. Försök att skapa nationella historiska narrationer är alltid fascinerande och säger som regel lika mycket om tiden i vilken de skapas som om dåtiden. ”Hundra svenska år” är från 1999, alltså från slutet av ett traumatiskt årtionde som präglades av en inledande kris och en stämning av förvirring efter de stora geopolitiska förändringarna i samband med murens fall. Första programmet speglar väl den rådande idén att Sverige under 1990-talet såg slutet på det som hade gjort det unikt: folkhemmet och social ingenjörskonst. ”Folkhemmet tur och retur” börjar på Berns salonger i seklet början bland societeten, och slutar på samma ställe. Folkhemmet som en temporär utflykt från klassamhället.

Rent innehållsmässigt fick Häger en hel del kritik från liberala kretsar för sin historieskrivning (och genererade som det verkar till och med en hel bok av Håkan Holmberg). Häger har anklagats för en ”historiebild klippt och skuren för socialistiska syften” genom att inte beröra liberalers kamp för parlamentarismen. Det enda man kan säga om den saken det är väl att det var tur att Karl Staaff och andra liberaler från seklets början inte anammade en liberal slogan från seklets slut: ”there is no alternative”.

Det går också att lägga märke till ett annat ”innehåll” i serien förutom den historiska narrationen. Först och främst är tågsymboliken påtaglig. Vi kan lämna den därhän för tillfället, förutom att påpeka att den effektfullt vävs samman med det bildliga berättandet. Kanske hade Häger tittat på ”Berlin – Die Sinfonie der Großstadt”? Vad som är långt mer slående är den fantastiska och intrikata ljudsättningen (Gunnar Nilsson). Det finns inte många bilder som inte blir illustrerade med ljudeffekter av alla möjliga olika realistiska slag. Effekten blir att skapa en omedelbarhet, ett ”nutidsgörande” av historien som i vissa stycken också suddar bort själva historien. Ljud (steg, klirrande glas etc.), till skillnad från röster, har fördelen att de låter precis lika nu som då. Det gamla fotot, ofta svartvitt och med den höga hastigheten av gamla journalfilmer, förlänas realism på ett direkt och handgripligt manér som förvånansvärt fungerar bättre än historiska rekonstruktioner (jämför sekvenserna från Bo Widerbergs Ådalen 31).

Anledningen till varför ljudsättningen fungerar är kanske att den vägs upp av Hans Villius säregna berättarröst. För där ljudeffekterna suddar ut avståndet mellan dåtid och nutid kommer Villius röst och kompenserar med vad som kan kallas en auditiv motsvarighet till Walter Benjamins ”aura” inom det visuella fältet. För Benjamin var aura en egenskap som uppstod i den moderna betraktandet av äldre konstnärlig framställning. Målningar (och tidig fotografi) upplevdes äga ett element som fick den att framstå som autentisk och historisk, till skillnad mot framställningar av konst i ”reproduktionsåldern”. Modernitet och en fascination, och möjlighet för, detaljupplösningar av konst förstörde denna sakrala dimension av konsten enligt Benjamin. ”Aura” är ett komplext och svåröverskådligt begrepp, men det kan hjälpa oss att förstå vad Villius röst, bortom ordern, vill säga.

I en understreckare om Häger och Villius av Pelle Snickars från 2007 hänvisar Snickars till Villius som ”historiens röst”. Han fortsätter med att Villius ”inte ens lär kunna beställa en sillsmörgås utan att folk omkring tror att andra världskriget brutit ut”. Villius säregna röst har på något sätt penetrerat mediebruset som en projektil från det förflutna som ständigt når till platsen vi står. En konsekvens dels av ett gediget och långt arbete (kanske främst genom serien ”Svart på vitt”) och dels av rösten själv. Röster är svåra att beskriva, men det speciella med Villius är en småländska som låter samtidigt både arkaisk och jazzigt synkoperad. Kanske är det till en viss del småländskan som blivit till ”historiens dialekt” i det svenska mediemedvetandet? Sven Wollter i ”Raskens” och Max von Sydow i ”Utvandrarna” hade förmodligen en ton med i spelet

Röster i TV är något som sällan diskuteras; tv-mediet uppfattas allt för mycket som ett visuellt medium. Det är främst på satirens område som ämnet lyfts upp; Robert Gustavson som lullig Bengt Frithiofsson eller Fredrik Lindström som flåsig Herman Lindquist. Ändå präglas tv av olika röster som är genast igenkännbara som t.ex. den bombastiska ”trailer-rösten”. Annars är givetvis radion röstens självklara hemvist. Märkligt nog är det svårt att hitta en radioröst med samma distinkta ”aura” som Hans Villius. Trots att radio är ett äldre medium än TV verkar det ha lättare att leda tankarna till ett genommodernt teknologiskt brus i vilken både tids- och rymdbegrepp kollapsar. Rösten frånkopplad både bild och person för tankarna till en spöklik framtid; den anonyma apparaten talar, lite som datorn HAL i Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey. Och om det är något/någon som representerar denna motsats till Villius auditiva aura är det Kjell Alinge och hans Eldorado på P3 och, nu, P2.

Om Villius röst äger aura kommer Alinges direkt från vad som Jacques Lacan kallade l’alethosphere: en gudlös teknologisk meta-dimension som skapas av direkta informationsflöden via reproducerbara media. Framtiden som redan är här, med andra ord. Och denna dimensions sanning, aletheia, får tas med en nypa salt. Ett teknologiskt och prostetiskt brus som fylls conneries likt astronauternas struntprat. Radiogeniet Alinge befinner sig mitt i rymden, mitt i en flod av ljud som strömmar ut; en flod som inte äger definierad form och de klara identifierbara klanger som de som ackompanjerar Villius.

Radion, genom Alinge, visar övertag när det gäller futuristiska över den nyare televisionen också i avsaknaden av konstaterandet. Villius beskriver hela tiden vad det är som tittaren ser, trots att vi ser det. På så sätt skapar han ett historiskt objekt i realtid (också med hjälp av ljudeffekterna). Han förankrar det förflutna genom att ofta tala i presens och pedagogiskt förklara vad som finns framför oss i denna stund. Auran i rösten knyter sedan denna omedelbarhet sedan till dåtiden. Alinge, å andra sidan, ställer för det mesta frågan, eller utbrister i förvirrade små rop: hallå? finns det någon här? Han bryter ned ansatserna till konstaterande beskrivningar tills de till slut framstår som avbrutna digitala synapser; ett ljudligt myrornas krig. Framtiden svarar inte, den frågar. Och framtiden; den är redan här, något som existensen, möjligheten till varseblivningen, av aura vittnar om. Minervas uggla flyger först i skymningen. Villius är aura i alethosfären. Alinge, till slut och på riktigt: sanning. En sanning fylld av conneries så profetiskt i sitt anslag att det är omöjligt att sluta lyssna. Det enda som är mer hypnotiserande än alethosfärens brus är att snubbla över en säregen ”historiens röst” i småländsk tappning.

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.