”A Serious Man” och det möjligas hantverk

Nu är det snart dags, i morgon, för premiären på bröderna Coens nya film ”True Grit”. För att komma i rätt stämning kan det vara på sin plats att i tanken återvända till deras förra film ”A Serious Man”. Här kommer lite reflektioner rörande filmen som publicerades i Tidningen Kulturen 27 december 2009:

Bröderna Coens senaste film ”A Serious Man” framstår som en välsnitsad hinderbana genom ett bekant ämne. Efter utförd gärning är publiken behagligt trött och tom i sinnet. Visst har vi sett det förut. Historien om Jobs kval, en populärkulturell favorit, dammas av för krismedvetna biobesökare. Och nog är det skickligt gjort. Ett cinematografiskt hantverk ned till de minsta detaljerna – färgernas mättnad och det sörplande ljudlanskapet runt middagsbordet i förortsamerika. Lägg sedan till en tes om relativism som en rabbinsk specialitet där biblisk exegetik blir till absurd visdom – Midrash som tao, eller vice versa – och avrunda med en etnografiskt exakt återskapning av judiskt familjeliv i Minnesota på slutet av sextiotalet. Bröderna Coen har gjort en film om sig själva, om sin uppväxt och sin kulturs idiosynkrasier kan vi nöjt konstatera – en tätare och mer gripanda Americana än de kallt beräknande hyperrealistiska världarna i ”No Country for Old Men” (2007) och ”Burn after Reading” (2008).

Det är Guds ögon filmen ger oss då vi i den första scenen ser ned över taken på en östeuropeisk för-förintelse shtetl. En Chagallfresk där snön faller ymnigt över den judiska byn. När vi så kommit till människornas nivå tar en spökhistoria på jiddisch vid om en man som kanske är en vålnad, endybbuk. Det enda sättet att få reda på om hans sanna väsen är mänskligt eller magiskt är att försöka mörda kroppen, bäraren. Mannen är samtidigt levande och död ända tills en drastisk intervention, teoretiskt, kan avslöja ”sanningen”. Kvantfysikens allegoriska grunder är således presenterade; Schrödingers katt, två motsatta verkligheter kan existera samtidigt och Heisenbergs osäkerhetsprincip, dessa verkligheters positioner i relation till varandra, kan inte mätas utan att påverka positionerna själva.

Klipp till Minnesota, 1967. En judisk fysikprofessor drabbas av allsköns motgångar. Först ett mutningsförsök av en koreansk student som förstår Schrödingers katt men inte hans ekvation. För professor Larry Gopnik är situationen den omvända.  Han förstår logiken men inte illustrationen. Mutan både är och inte är så länge den förblir odefinierad, outmätt. Gopnik varnar sin student att handlingar har moraliska konsekvenser, men, och det är nu Job kommer in i bilden, så behöver inte alls vara fallet. Handlingar har konsekvenser, men om dessa är av en moralisk natur vet endast Gud. Kvantfysiken säger mycket, men den låter oss inte förstå. Som Einstein sa: ”Han kastar inte tärning”. Rättrådighet kan straffas, som i Jobs fall. Synd kan också leda till önskad utkomst, likt den gör i historien om den badande Batseeba i Bibeln som Kung David får syn på och blir förälskad i när han vandrar över sitt tak. Visserligen tillrättavisas paret först, men Batseeba blir mor till Davids efterträdare Salomo. Historien om Batseeba behandlats på Coenskt manér i ”A Serious Man” genom att Gopnik för syn på den nakna grannfrun när han är uppe på taket för att rätta till tv-antennen. Gopnik fantiserar endast om synd – vi får anta att det är den korkade godhet han delar med Job som får honom att avstå.

Mitt i filmen inträffar något som sätter den lojt spunna motgångshistorien om äktenskapliga problem i förorten i ett nytt perspektiv. Ytterligare en dybbuk, denna gång i Gopniks frus avlidne älskares kropp, säger att han som nu representerar en utommänsklig kunskap som inte ens publiken har, vet vad som drabbat fysikprofessorn. Heisenbergs osäkerhetsprincip är vacker, men inte speciellt övertygande. Matematik är, säger vålnaden, trots allt det möjligas konst. Gopnik protesterar. Inte är det matematik, men… han kan inte komma ihåg och inte heller replikerar vålnaden. Mitt i en tätt sammanhållen berättelse bryts således den dramatiska ordningen och en fråga kastas ut till publiken likt en slemmig fisk till försoffade sjölejon. Vad är ”det möjligas konst”? Svar: politik, ”politik är det möjligas konst”. Ett citat av den Nordtyska förbundet och senare det enade Tysklands kansler Otto von Bismarck som i myntande stund, 1867, samarbetande med det Liberala partiet som företrädde stora judiska intressen. Senare skulle Bismarck, grundaren av realpolitik, svänga och söka allianser med bland annat antisemiter.

Bismarck - konstfärdig

 

Om det är något som ”A Serious Man” inte handlar om så är det just politik. Likt alla Bröderna Coens filmer är medveten samhällelig analys så gott som frånvarande. Frågan till publiken om det möjligas konst blir till en gåta, filmens enda.

Förutom populär kvantfysik och Jobs bok spelar Coens film, bokstavligen, på en annan kulturell text. Gopniks cannabisrökande son verkar förtrollad av Jefferson Airplanes psykedeliskt pumpande sång ”Don’t you want somebody to love” han lyssnar på i en bandspelare som konfiskeras av den religiösa skolans auktoriteter. Vid första anblick lockas publiken till att begrunda sångtexten med Jobs ögon. Frågan When the truth is found to be lies / And all the joy within you dies / Don’t you want somebody to love? verkar som en allmänmänsklig klagan. Att vilja ha någon att älska är väl inte politik, eller?

Att få älska, vad och vem man ville, var 1967 den politiska frågan par excellence i USA. Ett sekel efter Bismarcks ”visdomsord” inträffade The Summer of Love i Height Ashbury, San Fransisco. Hundratusentals alternativa ungdomar samlades för att få till stånd en revolution i det förljugna och självgoda puritanska samhället vars realpolitiska auktoriteter godtyckligt definierade god moral och där inhav av droger bland beatniks och hippies straffades för det mesta långt hårdare än lynchningar av svarta i södern. Inget av detta finns representerat i ”A Serious Man”, förutom i sången ”Don’t you want somebody to love”. Mellanvästerns förortslandskap är frusen i en konservativ dystopi så långt från ungdomar med blommor i håret som möjligt. Filmlandskapet för tankarna till skräckbilder av den nya förorten varandes en inkubator för mediokrati och likriktning likt beskriven av amerikanska sociologer som David Riesman och William H. Whyte Jr. redan på femtiotalet. En miljö som alltså allegoriskt speglar Bröderna Coens cinematiska sterilitet.

”A Serious Man” vill hävda att politik är annorstädes, och säger att Bröderna Coens är fast i ett filmskapande som är lika konservativt som deras uppväxtmiljö. Auktoriteter kan utmanas, men bara på skoj. Vi kan driva med rabbinen, men vem vet vad Hashem, Gud, har i tankarna. Coens protagonister är alltid Job – världen drabbar dem. Inte så konstigt att Gopnik endast lyckas ha sex med grannfrun, Batseeba, i fantasin. Han är ingen Kung David – en människa som handlar och som med sina handlingar lyckas utföra väldåd likväl som synder, en människa, kort sagt, som drabbar världen. Och om film inte kan vara politisk kan den heller inte ha någon moral. Öppningscitatet av den medeltida franska rabbinen Rashi ”Receive with simplicity evertyhing that happens to you” samt filmens Rabbi Marshaks ”Be a good boy” ekar tomt och snarast ironiskt. Jobs fall berodde inte bara hans världsliga framgångar utan också på hans gudsfruktighet.

Vad är då film för Bröderna Coen? Fysikprofessorn Larry Gopnik söker upp tre rabbiner som han vill ska vägleda honom. Dessa figurer ska inte sammanblandas med de tre ”vännerna” som kommer till Job. Auktoriteterna vill inte skuldbelägga Gopnik, utan förklara vad filmmediet handlar om. Den första, Rabbi Scott, presenterar grunden.  Fundamentalt är att förskjuta perspektivet. En parkeringsplats kan vara en parkeringsplats… eller något annat. Det ”cinematiska” är en overklig men bekant verklighet, precis som alla Coens filmer. Ett Freudianskt ”unheimlich” – något bekant men främmande på samma gång. Den påtagliga verkligheten är allt för realistisk och dokumentär för att passa filmens medium. Bröderna Coens bekänner sig till en klassik Hollywoodtes lika enkel som begränsande – det är klart att inte Gopnik vill tro Rabbi Scotts ord. Han söker vidare.

Rabbi Nachtner påbörjar en långrandig historia om hebreiska tecken som stavar ”Hjälp mig” inristade på insidan av en goys, icke-judes, tänder. Gopnik lyssnar ivrigt och förväntar sig att historiens sensmoral kommer att hjälpa honom fatta rätt beslut i livet. Den judiska tandläkaren som finner tecknen försöker förstå vad de betyder, med vanlig så väl som med kabbalistisk logik. Vem ska han hjälpa? Mannen eller mänskligheten i allmänhet? Historien som fått både Gopnik och publiken att ryckas med som vore det en deckargåta avslutas tvärt utan upplösning. Professorn insisterar på slutknorren. Rabbi Nachtner skruvar besvärat på sig och säger sedan motvilligt ”A Sign from Hashem, don’t know. Helping others, couldn’t hurt”. Hans motvilja kommer ifrån att han redan förklarat. Det är handlingen som är viktig, och inte historien. Det är inte vad vi säger, men hur vi säger det. Detta blir således den andra tesen om filmens väsen. Filmen struktur ska få publiken att ryckas med till den grad att historians slut inte behöver var mer än en banalitet på paritet med att ”hjälten får kvinnan”. Således handlar inte film om något – det är helt enkelt bara handling.

Larry Gopnik är missnöjd och försöker se den visaste rabbinen, Marshak, men vägras tillträde. Hans son får dock en audiens efter att han stenad genomgått sin bar-mitzva. Marshak ger honom bandspelaren som skolan konfiskerat och citerar textraderna i Jefferson Airplanes sång innan han ger det Rashi-liknande rådet ”Be a good boy”, den precisa motsatsen till sångens budskap. Den högsta auktoriteten har tagit den anti-auktoritära uppmaningen i sin mun och sedan gett tillbaka något tandlöst och overksamt. Denna högst politiska sanning om hur det mest utmanande kan kramas ihjäl – medborgarrättsrörelsen får ”The Cosby Show” och gay-rörelsen ”Brokeback Mountain” – kan inte ens leveras till den mest opolitiska och Coenska av anti-hjältar, utan måste delges hans son i vilkens gestalt det är svårt att inte läsa in Bröderna Coens själva som var i hans ålder när det hela begav sig.

Stackars Larry Gopnik får ty sig till advokaterna han tvingas anlita när hans fru ansöker om skilsmässa för att få reda på sanningen om den verkliga verkligheten. Den stavas pengar. En helt amoralisk valuta. Den mutande koreanska studentens far försöker få honom att förstå genom att anklaga honom för att tagit emot mutan utan att höja betyget samtidigt som han hotar att stämma honom för förtal för att ha påstått att mutningsförsöket ägt rum. När Gopnik, trots sina kunskaper i kvantfysik, protesterar att båda sakerna inte kan vara sanna samtidigt är koreanens råd att han ska acceptera mysteriet. När en faktura från advokatbyrån kommer i filmens slut så är det precis det han gör. Det enda som skiljer Gopnik från publiken är att vi fått betala i förväg för att acceptera mysteriet och suspendera vårt kritiska omdöme. Snart tror vi att allt är relativt och att film kanske trots allt är ”det möjligas konst”, eller, snarare, hantverk.

Det här inlägget postades i Film & TV och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.