Recension: Fake Somatic Practice (Weld, 2011)

En kvinna ligger omgiven av sin publik. Hon reciterar en märklig ramsa med lika värdeladdade som tomma begrepp och ber ibland åskådarna att beröra hennes kropp på bestämda punkter. De framsträckta händerna sammanbinder den ensamma och utsatta kroppen med ett kollektiv – gör kroppen större. Orden, de sparsmakade rörelserna eller sammanhanget spelar snart ingen roll. Bedriften av att under några flytande ögonblick skapa något utanför individen tar över och besegrar till och med misstanken att det finns en dramatisk baktanke med beröringen.

Nästa kvinna verbaliserar sina känslor som presenteras liksom inneboende i olika kroppsdelar. Men att smärtan sitter i ljumsken är ovidkommande. Kvinnan riktar mikrofonen mot kroppen och säregna ljud utstöts från hennes mun. Hon vänder sig ut-och-in. De märkliga ljuden är könlösa och blottlägger en omskakande mänsklighet bortom stereotyperna.

Den tredje kvinnan, iförd en helvit dräkt, springer in på scenen till dundrande musik som om det vore en välkoreograferad sporthändelse. Musiken tystnar och kroppen förvandlas till rörelser i ultrarapid (inspirerad mer av sport genom teknisk meditation – televisionens repriser – än av kroppslig upplevelse) mot en osynlig motståndare och ett lika oviktigt mål. Det blir en dans bortom sport som bryter ned alla referenser utan att för den skull förvandlas till en individualistisk estetik. Kroppen som redskap utan syfte.

Sandra Lolax, Stina Nyberg och Rosalind Goldberg har utformat en kraftig kommentar till somatiska tekniker. Det utmynnar i ett ifrågasättande av vad som utgör den politiska kärnan i terapeutiska former som sätter kroppen i fokus. På ett lika lågmält som starkt sätt visar de också på hur själva idén om det somatiska existerar i en individualism som ofta landar i det autonoma subjektet. Deras kroppar kräver åskådarnas interaktion, fysisk eller psykisk, för att bli hela och ledas åter till den kollektiva sfär som alltid har politiska implikationer. Drömmen om den självständighet som somatiska eller psykiska tekniker utlovar möter en långt mer komplicerad realitet.

Stundtals är utmaningen allt för stor och det finns en risk att sätta de tre solo-föreställningarna i absurdistiska parenteser. Under andra avsnitt skapas bryggor mellan publik och kropp, vars styrka skär igenom den medvetna och självpåtagna obskurantismen. Detta visas inte minst i Stina Nybergs imponerande gravallvar när avståndet mellan mikrofon och det ljud vi ska tro att den registrerar blir en karta av ett socialt förhållande mellan tron på den undersökande konsten och rationell logik. Kroppen är inte där vi tror att den befinner sig. I vilket fall måste vi först förstå vem som äger idén om det kroppsliga för att kunna lokalisera den. Framträdandena utforskar en ny slags politisk kropp genom en välriktad kritik mot idén att vi uteslutande (och i isolation) genom fysiska tekniker kan förändra och förädla oss. Med tydlighet illustreras att den kollektiva kroppen inte endast äger en metaforisk sanning. Den mest metaforiska av alla kroppar är kanske den vi tror är allra mest fysisk: individens.

(publicerad i Tidningen Kulturen 10.10.11)

 

Det här inlägget postades i Dans/Performance och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.