Recension: Asura (Satoshi och Stina Kudo på Dansens Hus)

I den svarta scenens dramatiska rymd står till vänster ett bord och en stol. Till höger; en ensam stol. Möblerna är både tunga och lätta. De leviterar nästan en centimeter över golvet, men verkar samtidigt plågade av sin tyngd. Den svenska kvinnan och den japanske mannen gör entré. Bordet är hennes, stolen på andra sidan scenen är hans. Föreställningen börjar, eller snarare fortsätter från en odefinierad punkt som redan inträffat. Den dramatiska intensiteten trollas bort av mannens röst som förhåller sig avslappnat till det laddade rummet. Han talar om zen. Han talar om västerlandets bild av österlandet. Vad är zen? Vad är spiritualism? Vad är meditation? Att bli rappad över axeln med en bambupinne i småtimmarna av läraren när koncentrationen som lotusställningen kräver börjar bli svår att upprätthålla? Kvinnan börjar så sakteliga att röra sig i en instängd dans där armarna vevar runt innanför tröjan för att till slut knäppa upp bh:n. Frihet och disciplin är inte längre enkla motsatsförhållanden, utan avancerade förflyttningar mot det ena konceptets bild av det andra.

I en annan scen står kvinnan på mannens bröst och levererar en monolog om det första besöket till Japan. Hon äter med den nya familjen på en kinesisk restaurang. Hon tror att de andra inte ser det fumliga i hennes försök att få tag på chiliräkan i den gemensamma skålen. Hon rör sig över minerad mark, socialt och kroppsligt; tror att hon har lyckats att vara diskret. Det har hon inte. Åratal senare får hon höra att alla märkte. I ytterligare en scen använder hon sig av bordet och spelar upp en naiv tolkning av en japansk myt om självdisciplin klädd i nyspiritualismens infantila register. Gå i bergen under 1000 dagar! Ät löv (själv föredrar jag de torra och krispiga). Mediterar, pysslar med chanting.

Under de stunder då kulturmötet mellan orient och occident gestaltas kroppsligt av de individuella dansarna var för sig är rörelserna ofta ryckiga och plågade. Det är som de iscensätter att osynliga dockförare drar i snören som kontrollerar deras kroppar. Kulturen är osynlig för den andre. En kulturell förvirring har fråntagit oss sammanhanget. När mannen och kvinnan rör sig tillsammans försvinner intrycket att de rör sig för någon annan som inte är närvarande. Plötsligt inträffar en gracil dialog och de två kropparna samspelar för att sedan uppgå i en gestalt. Konflikten mellan man och kvinna, österland och västerland, upphävs inte, men förvandlas till en förtrollande och sammanhållen skönhet.

Dansens blir en motpol till de teatrala delarnas avsaknad av dramatisk intensitet, men något av det som verbaliseras dröjer sig oförlöst kvar. Föreställningen handlar uppenbart om ett möte mellan kulturer, men samtidigt riktas udden mot västerlandets bild av den japanska mannens värld. Hur den japanska bilden av västerlandet ter sig får inte samma utrymme. Resultatet är att bilden av det tysta och mystiska Japan inte utmanas. Som svenskar brottas vi vidare med olika bilder som endast obekvämt låter sig bli till stereotyper. Finns det en ofri frihet? Dansens disciplinering av kroppen framstår som universell och en miljö i vilken kulturerna kan uttryckas, mötas, förälska sig. Men hur går det att jämföra den svenska disciplinen med den japanska? Hur låter den svenska kulturen på japanska? Den japanske mannen saknar ett bord på vilken han kan lägga sina observationer. Dansarnas möte är på slutet förlösande, men möblerna förblir obekvämt suspenderade.

(publicerad i Tidningen Kulturen 14.11.11)

Det här inlägget postades i Dans/Performance och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.