Recension: 2 x Marcus Doverud (Weld, 2011)

På den stora fyrkantiga ytan inramad av en förgången industriålders förvirrade patinering ligger en människa. Eller? Ett något som ser ut som en människa. Ett mitt i mellan. För den fjärde väggen är inte av betong, den är av åskådare. Marcus Doverud ligger på magen. Dansaren, musikern, skådespelaren och performance-konstnären.

Han rör sig nästan inte längre alls. Har blivit en del av den märkliga miljön. Gränserna har suddats ut mellan det levande och det döda. Publiken låter blicken vandra ut över de kalla betongväggarna. Till slut kommer den tillbaka till oss själva, vandrar utöver våra likar på den här sidan den symboliska linjen mellan scen och läktare.

Efter en liten stund rör sig så människan/tinget som om det var marken under den som andades. Vi befinner oss mitt i ett performance titulerat ”Because I Created It Like That.” Vem är detta ”I” (jag)? Doverud har redan slitits runt i en säregen mimik som han vore en vind i en stad skulpterad av vindtunnlar. Han rörelser är organiska samtidigt som metalliska. Det är som ljudet hans galonbyxor ibland gör när två byxben gnids mot varandra: en presenning som snattrar i luften.

Nu är det marken som lyfter honom. Doverud utforskar ytor, främst underlaget. Och i hans tolkning blir dessa texturer levande och den tolkande kroppen materiell, för-mänsklig. Som om frågan om kroppens osentimentala närmande till det döda som betecknar vår teknologiska tidsålder också kunde slunga oss tillbaka evolutionärt. Doverud går så, mäter in, hela scenens yta fram och tillbaka på alla fyra.

Det andra stycket, ”Faster Unstoppable The Fighter”, börjar med Doverud vänd mot en av de patinerade väggarna. Hans kropp döljer i princip sopransaxofonen i hans händer. Följer gör en tjock ljudbild utan paus. Saxofonen, den osynlige, har blivit en prostetisk förlängning som inte länge kan avlägsnas och som istället gör sin bärare till en del av sin tekniska natur.

Det är en smärtsam bild. Framför allt oerhört suggestiv. Efter en stund sätter sig Doverud vänd mot publiken i en traditionell ställning på en alldeles vanlig stol som om han skulle spela förväntat musik. Det blir bara en försiktigt vind genom blåsinstrumentet. Det är först när han ställer sig upp igen och med ryggen gående sakta tillbaka i riktning mot väggen som en infernalisk melodi så till slut kan ljuda ur saxofonen. Flera i den fullsatta lokalen håller för öronen.

Det finns inget tvivel om Doveruds önskan att påverka sin publik till en gemensam tanke, heller inte om all kunskap han besitter om medel för att skapa denna gemensamma yta. Bäst blir det när det esoteriska, det lika säreget gripande som obekväma, skapar en märklig energi mellan publiken och den ensamme aktören. Snarare än efter-tanke så är resultatet en för-tanke; etablerandet av ett rum i vilket ett rörelsemönster kan bereda väg för många olika tankemönster.

Det första, lite längre, stycket är minst gestaltande och mest öppet vilket gör dess behållning större. Det andra styckets dramatiska karaktär presenterar redan en liten begränsning som kanske inte är helt nödvändig. Ett instrument är också alltid en symbol. En kropp, däremot, kan vara vad som helst utan hämningar.

Doverud utforskar inte kroppens mänsklighet utan dess utom-mänskliga kvalitéer. Eller, snarare, den dekonstruerar och blottlägger sinnebilden av det mänskliga genom att låta kroppen existera i tomrummet mellan det materiella och det immateriella. En lika skakande som nödvändig reflektion. Att sitta mitt i publiken ger en välkommen känsla av trygghet. Till slut känns det som om Doveruds bedrift är att skapa en empatisk massa genom sin egen utsatthet.

(publicerad i Tidningen Kulturen 19 juni 2011)

 

Det här inlägget postades i Dans/Performance och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.