Axplockning: Douglas Coupland, ”Marshall McLuhan: You Know Nothing of My Work!”

The Medium and His Message

Den kanadensiska tänkaren Marshall McLuhan dog 1980, kanske. Eller så skriver han fortfarande böcker. En dag om femtio år kommer det samlas en skara runt hans grav i ett snöigt Toronto. Låt oss säga att det är den tredje februari 2061 och att det finns en doft av avgas i luften. Likt de rödgardister som letade efter juveler i Alexander I:s grav ska också dessa människor sparka undan gravstenen (med inskriptionen: ”The Truth Shall Make You Free”) för att lokalisera någon slags kärna. Förmodligen är de neurologer och hjärnforskare som vill biologisera geniet, så här i efterskott. Nåväl, graven är tom. McLuhan kom aldrig till himlen han så innerligt drömde om. Han vandrar odöd genom världen dömd att för all tid analysera den digitala kultur som han avskydde. En tom grav är inte en tom grav, så klart. Det finns inget mer pregnant än ett sådant vakuum.

Douglas Coupland har skrivit en biografi om McLuhen. När jag tar upp boken och öppnar den står texten upp-och-ner. En tillfällig förvirring och sedan förstår jag att bokens skyddsomslag är påsatt åt fel håll. Sådant kan inte vara en tillfällighet, inte i detta fall. Det blir svårt att avfärda en växande misstanke: är det Marshall McLuhen som skrivit en biografi om Douglas Coupland?

Coupland/McLuhen är en bekymrad person. De upplever sig som högst märkliga broar mellan ännu mer främmande världar, ungefär som om Ponte Vecchio lagts mellan Crystal Palace och Disneyland. De är också kanadensare, neurotiska, med hälsoproblem och möjligtvis lite autistiska. Alldeles förmodligen lite autistiska. Och vet, det gör de, att omvärlden betraktar de som ”priggish” (pedanteriet som både filosofi och åkomma). Detta kan de acceptera, lite värre är det där med att hamna i en sådan märklig miljö och samtidigt veta att denna påverkar en ständigt. Vi utvecklar verktygen, och sedan utvecklar verktygen oss. Det är som om ingen annan förstår hur skrämmande detta är. De (de andra) kan slänga sig med citat och begrepp. Kväka ”the medium is the message”. ”You know nothing of my work!” (titel på Couplands bok och citat from McLuhens cameo i ”Annie Hall”). Du vet inte om ångesten. ”Boy-oh-boy-oh-boy” som McLuhens sista ord löd, när en stroke tagit alla andra möjligheter att uttrycka sig förutom denna banala ramsa.

Coupland/McLuhen är en genial men framför allt sorglig figur. Det allra värsta är att bli hypersensitiv i en miljö som man inte står ut med. Tänk om man bara kunde höra musiken man avskydde och att det annars blev helt tyst. En vårdag bar jag omkring McLuhans ”The Mechanical Bride: Folklore of Industrial Man” på en lång promenad bland Cambridges tinnar och torn. Jag tänkte på McLuhans tid i Cambridge 1934 till 1936. Coupland förklarar och fyller ut. Det var i Cambridge som McLuhan blev inspirerad av New Criticism. En märklig plats för innovation. När jag öppnade ”The Mechanical Bride” slogs jag av det utomjordiska. Hur kan det geniala vandra så alldeles på gränsen till det banala? Morgondagens mediesamhälle genom en nästan medeltida skolastik. I know nothing of your work.

Coupland sträcker ibland fram halsen, fattar den didaktiska pennan. McLuhen sa underliga saker om läsandet (som han sa underliga saker om nästan allt). Dels, som Coupland förklarar, läste han först av allt sidan 69 i varje bok. Om den var bra fick boken en chans. Dels läste han bara den högra sidan i en uppslagen bok – det var bra övning att fylla i den vänstra själv. I framtiden kommer jag alltid slå upp sidan 122 i Couplands böcker. På sida 122 står det: ”In some ways, Marshall [observera det personliga tilltalet] simply allied the premises of New Criticism to everything”. Lite längre ned står det att den vanligaste missuppfattningen är att McLuhen gillade vad han beskrev. Det gjorde han inte. Coupland vill få det till att han förhöll sig neutralt till massmediernas ”Brave New World” i den globala byn. Coupland/McLuhan vill förhålla sig neutrala. Inte riktigt samma sak som att uppnå det samma. Mellan raderna små lortiga steg av en enveten ångest. Den hisnande farten är nog bara den att skrämma livet ur Coupland, den är ”probably what killed the economy, and God knows what it’s up to next”. Men McLuhen lever fortfarande, kan man kontra. Kanske mer än någonsin. Nutiden han beskrev är lika mycket historia som något som alltid kommer imorgon.

För Coupland är McLuhan ”the seer”, han som såg vad som komma skulle. Han som förutspådde den kraft som skulle finnas i en värld skapad av internet. ”Science Meets Fiction”. Bevis A) följande utsaga från 1962: ”Instead of tending towards a vast Alexandrian library the world has become a computer, an electronic brain, exactly as an infantile piece of science fiction. And as our senses have gone outside us, Big Brother goes inside. So, unless aware of this dynamic, we shall at once move into a phase of panic terrors, total interdependence, and superimposed co-existence.” Marshall gillade nog inte att man rörde vid honom: he did not like… Neutral är ingen. Däremot genial. Men, om vi ska tro på McLuhan som odöd: kanske är det han som fortfarande skapar det han förutspådde? Verktygen formar oss. Vetenskapen möter fiktionen eftersom vetenskapen är omöjlig utan den.

Förutom att vara märklig, genial och lite skrämmande är Coupland/McLuhan också oändligt underhållande, även när vi kanske inte skulle skratta: ”boy-oh-boy-oh-boy”. Coupland/McLuhan kan det där med självdistans, reflexivitet. Bättre än alla. ”The Medium is the Massage”. McLuhans ordvitseri kände inga gränser. Men det där med patologin kunde nog Coupland släppt. Hur ser ordvitsens gen ut? Låt oss få se dess beståndsdelar i en patografi. Är det biologismen som skämtar med oss, eller vice-versa. Vad hände med det psykosomatografin? Det är väl den odödes kropp som är budskapet i vilket fall, inte dess innehåll.

Douglas Couplands bok ”Marshall McLuhen: You Know Nothing of My Work” publicerades 2010 av Penguin Canada och sedan av Atlas & Co. i New Work. Den är 216 sidor lång och kostar pengar (värd varje öre).

Alexander I blev kanske munk i Sibirien. Vem vet? Marshall McLuhen kläcker aforismer, bland annat. De två har inget med varandra att göra.

Addendum: Aforismen är ett medium, det också.

Douglas Coupland föddes 1961 och är en konstnär som skriver böcker (i Vancouver). Han har nu skägg, men lite hår.

Nicholas Carr, som ju kan dessa saker (om McLuhan: ”His books read like accounts of acid trips written by a bureaucrat”), har skrivit en bra recension av Couplands bok för The New Republic.

PS. 24/2. Nu har Jan Söderqvist på Svenska Dagbladet kommit med en recension också. Även Ellen Albertsdóttir skriver om boken i Sydsvenskan.

Det här inlägget postades i Axplockning, Litteratur och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.