Recension: Woyzeck (Dramaten, 2013)

Det finns en spänning i att hitta någots ursprung, kanske främst eftersom det är så svårt. Världen är ofta alltför komplex för att berätta entydiga historier. En tysk medicinstuderande revolutionär på 1830-talet, Georg Büchner, skrev tre pjäser och en novell som profetiskt vittnade om vad som skulle bli litteraturens framtid. I verken han författade innan sin död vid 23 års ålder finns den inre monologen, en irrationalitet som bryter logiska fördämningar, antihjälten från de lägre klasserna och ett bitande porträtt av alla slags överheter. Allt detta kommer särskilt tydligt fram i hans sista och ofullbordade pjäs: Woyzeck.

Pjäsen, som är den första på tyska där underklassen spelar huvudrollen, är baserad på en verklig historia om ett svartsjukedrama med en förryckt gärningsman. Büchner var en pionjär i att utforska psykologiska sjukdomar i litteraturen. Han tvekade heller inte att anklaga samhället för individens psykiska lidande. Woyzeck, den hunsade soldaten som tvingas äta enbart ärtor i fem månader i ett medicinskt experiment, befinner sig lägst ned i en orättvis hierarki. Hans impotens gör att han också förlorar sin kvinna, Marie, till en stilig tamburmajor. Den enda makt Woyzeck kan återerövra kommer genom en fallisk kniv. 

Georg Büchner var en av få revolutionärer i en era av borgerlig aktivism, som förstod att det var de allra mest utsatta klasserna som var tvungna att resa på sig för att nå det viktigaste målet: social rättvisa. Samtidigt tvekade han om detta skulle ske. Folket verkade fatalistiskt bli vid sin läst. I desperation utförde de ibland vansinnesdåd liksom Woyzeck och bevisade på så sätt sin ”bestialitet” för den överheten som straffade dem. Men det fanns också annat att oroa sig för. Büchner hade studerat den franska revolutionen och blivit djupt nedstämd av den fasansfulla terrorn i omvälvningens spår. 

Misströstan och empati hör ungdomen till, men sällan har det kombinerats till sådan perfektion som i Büchners verk. Vi kan inte vända bort blicken från vad han har att säga. Det är också anledningen till att hans pjäser, främst Woyzeck, spelas om och om igen. Han visar verkligheten genom fiktionen på scenen så att åskådarna tvingas se det samhälle som de helst vill glömma bort. Och det kan vara smärtsamt att Woyzecks utagerande är precis det som de styrande väntar på, så att de ska slippa tänka på det omoraliska i det egna agerandet. 

I början på oktober efterlyste Åsa Beckman i Dagens Nyheter en litteraturkritik med mer fokus på form och estetik i stället för politiskt innehåll. I korta drag skulle det vara en motvikt till att dagens litteratur är politisk på formens bekostnad. Oavsett det vettiga i att skilja på form och budskap, är det intressant att med Åsa Beckmans hjälp tänka på Dramatens nya uppsättning av Woyzeck. Formen är visserligen stundtals imponerande. I Olaf Altmanns scenografi har den stora scenen förvandlats till en blandning av skateboardramp och sopnedkast. Det finns bara en väg ned mot avgrunden. Där utspelar sig en grotesk skrikfest, ibland avbruten av lite schlagers på cabaretmanéer. Pjäsen är omskriven. Alla är galna. Och alla dör, typ. 

Den tyske regissören Michael Thalheimer har rest till Stockholm med en portfölj teaterblod och gjort Woyzeck till en märkligt uppskruvad rape-revenge. Men blodet sprutar aldrig ut i publiken. Det enda som Michael Thalheimer lyckas med är att göra lustmord på komplexiteten i Büchners historia, som om han ville hämnas för att Woyzeck är en så sorglig pjäs. Det politiska budskapet som finns kvar efter denna tröskning är förutsägbart minimal. Detta är givetvis inte Åsa Beckmans fel, men Woyzeck på Dramaten visar riskerna med att ge sig hän åt formen. I Michael Thalheimers fall är resultatet någon slags estetisk institutionsradikalism, som aldrig har för avsikt att lämna institutionen. Det är heller inte ensemblens fel som gör det bästa de kan. Erik Ehns Woyzeck gör mig uppriktigt rädd. Det känns som om Michael Thalheimer skulle kunna bli hans nästa offer när regissören kommer upp på scen under applåderna. 

Det går givetvis inte att skilja form från budskap. Förment radikal estetik på bekostnad av subtilitet, när det gäller att beskriva effekterna av förtryck på det mänskliga psyket, är ett budskap så gott som något. Rop på att avpolitisera kulturen bör mötas med misstanke då de som föreslår detta ofta är långt mer politiska än vad de själva vill ge sken av. Åsa Beckman har en poäng när hon efterlyser mer diskussion om form, men det finns något enögt i idén att form inte också är budskap.

Anhängare till det revolutionära och revolutionerade ungdomsgeniet med anlag för svårmod kan slappna av. Woyzeck kommer säkert snart åter till scenen. Och under tiden går det ju alltid att se Herman Herzogs filmatisering med Klaus Kinski och Eva Mattes från 1979. Där är Woyzeck så där gammaldags förtryckt. Lite mossigt kanske, men tyvärr fortfarande alldeles relevant.

(Publicerad i Arbetaren 1.11.13)

This entry was posted in Teater. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *