Recension: Vävarna (Teater Tillsammans på Teater Tribunalen, 2012)

Mitt över scenen är breda repstegar spända som en lika osynlig som synlig gardin, där det hänger underlig frukt. Vävarna är intrasslade som om deras kroppar vore del av den varp och bom som utgör deras halv-mekaniserade arbete eller tortyr. Framför står förman Pfeifer (Adam Schmidt) och delar ut allmosor. Bakom sitter resten av ensemblen så som på avbytarbänken. Liksom i förra årets uppsättning av Fassbinders ”Katzelmacher” laborerar Teater Tillsammans och Julia Beil med djupet i det dramatiska rummet. Då som nu är också temat hur estetik och dramatik kan ge en bild av samhällets blindhet. Den här gången sker utforskandet genom Gerhart Hauptmanns klassiska ”Vävarna” från 1899 om ett arbetaruppror i Schlesien 1844. Uppsättningen lutar sig också mot Brecht vars dramatik formulerade en kraftig kritik av vad han upplevde vara Hauptmanns oförmåga att mana till handling.

I sin filmkritik har Gilles Deleuze analyserat kulturella klichéer som programmerade flykter från det som är allt för obekvämt. Även metaforer blir oftast till motoriska förnimmanden som leder till att det traumatiska täcks över. Denna mekanik måste avbrytas, gå sönder, för att en icke-metaforisk bild kan skapas för att visa på ett reellt tillstånd, i vilket klichéerna försvinner. En skola eller arbetsplats är inte längre på sin höjd metaforiskt ett fängelse utan ett fängelse på riktigt på grund av hur människor behandlas inom denna miljö. Det kan låta naivt, att beskriva sakernas tillstånd så som de är, men att åstadkomma det ”avbrott” som gör det möjligt att producera en enkel och ren bild är långt ifrån enkelt.

Hauptmanns pjäs ”Vävarna”, på dialekt och som en skildring av ett proletärt kollektiv, åstadkom ett estetiskt avbrott på scenen 1899 som var i sig själv revolutionerade och introducerade naturalismens dokumentära närhet. Samtidigt valde Hauptmann att stilisera dramats uppbyggnad i Georg Büchners anda vilket skulle ge inspiration till den efterkommande expressionismen. Som en god son till Hauptmanns radikala teater revolterade Brecht mot fadern, ”avbrottet” var inte längre nog. Julia Beil har valt att använda Brechts deklamatoriska och aktivistiska dramaturgi i Hauptmanns berättelse. Det är ett djärvt grepp. Hauptmanns uppsåt att endast skildra orättvisorna utan att berätta för publiken var den borde tycka, finns kvar. Inspirationen från Brecht vrider upp den dramatiska intensiteten, en förtätning som det inte alltid är helt lätt för ensemblen att hålla ihop. Det leder inte hela vägen fram till nu och möjligheten att se dagens tillstånd i all sin nakenhet, men det blir en fascinerande och ny resa genom den tyska politiska teaterns historia.

Vad som utan tvekan fungerar rent dramatiskt är scenrummet som Julia Beil har byggt till perfektion. Scenografin leker med både symbolism och metaforik utan att bli var sig det ena eller det andra. Djupet i rummet återspeglas elegant de olika tidsmässiga nivåer som återfinns i denna dramatisk-estetiska palimpsest, från vävarnas tid till Hauptmanns och vidare till Brechts. Fonden av icke-spelande skådespelare skapar också en intensiv gestaltning av det kollektiv som både Hauptmann och Brech ville skildra. Beil och Teater Tillsammans skulle mycket väl kunna gå vidare med denna stilistiska säkerhet och öppna upp hela vägen mot nutiden, lägga på ytterligare ett steg. Det är också i detta steg som estetiken kan leda till det dramatiska avbrott i vilken förnimmelsens motorik slutar att fungera och de allra mest smärtsamma förhållanden kan gestaltas i en engagerad politisk teater. Nu.

publicerad i Tidningen Kulturen 15.06.12

This entry was posted in Teater and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *