Recension: Två herrars tjänare (Dramaten)

Scenen på Dramatens stora scen sluttar ned mot publiken i uppsättningen av Goldonis komiska mästerverk ”Två herrars tjänare” med scenografi av Karin Betz. Skådespelare och rekvisita är på väg att falla i åskådarnas famnar. Det är Venedig, ”modern” commedia dell’arte från 1700-talets mitt och uppenbarar sig gör en ärlig önskan att försöka bejaka det karnevaleska (om än i borgerskapets kammare snarare än på folkets torg). Skillnaden mellan åskådare och aktörer ska ifrågasättas så långt det nu låter sig göras under bladguldet på nationalscenens tak. Morgan Alling som Truffadino, en Arlecchino (harlekin), lyckas under långa stunder med konststycket och sveper till och med in sufflösen i ett rasande tempo. Langdals uppsättning är en succé i ett momentärt skapande av en sällsynt känsla av kollektiv glädje. Skådespelarnas energi till rytmer av Vivaldi understödda av två slagverkare (Erik Nilsson och Conny Laxéll) smittar av sig och de rungande applåderna vittnar om en önskan att det hela hade kunnat gå ännu ett steg längre och mynnat ut i verklig fest på Nybrokajen. Själva handlingen i Goldonis förväxlingsfars verkar mindre viktig, för stunden.

Vilken roll har komedin i samtiden? Kritiker som Johann Christoph Gottsched i Leipzig ställde sig frågan redan under början av 1700-talet. Han och många andra argumenterade för att figurerna från commedia dell’arte skulle slängas ut från scenen, speciellt den förhatliga Arlecchino. Komedin gick från karnevalens livsbejakande ifrågasättande mot romantikens mörka satir. Goldoni stod med en fot i varje läger, en möjlig förklaring till varför han lyckas vara ständigt aktuell. Dramatens ”Två herrars tjänare” väcker frågan om skrattets roll och karaktär till liv ännu en gång i ett humorklimat karakteriserad av en industriell kultur som mest verkar vilja få oss till att skratta åt andras förnedring. Den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin skrev om skrattets förmåga att skapa närhet till objektet, plocka undan barriärer. Detta var enligt honom förutsättningen för realismen. Men vi har idag också lärt oss att skratta på ett annat sätt; ett ihåligt och räddhågset skratt som skapar distans. Frågan om komedins roll är varken oviktig eller lustig i sig själv, det handlar om den ytterst allvarliga frågan hur mellanmänskliga rum skapas i samhället.

”Två herrars tjänare” är i mångt och mycket en tour de force av Morgan Alling vars fallenhet för mänsklig komedi, i positiv mening, framstår som en sällsynt naturbegåvning. I vissa stycken jagar han sig själv kanske till ett allt för infernaliskt tempo, men briljerar ändå i de delar som, likt i Goldonis original, lämpar sig för improvisation. Tillsammans med de andra framkallar han förlösande skratt från publiken och ruckar på invanda hierarkier i en medryckande fysisk teater. Men bortom denna framgång som gör pjäsen till ett givande återbesök till frågan om skrattets betydelse så uppstår nya frågor runt den handling som ibland vill framstå som den själv inte spelar någon roll.

Pjäser med könsförväxlingar spelas ofta med nickning åt vad som har kallats ”camp”: ett medvetet spel med kitsch och könsroller. Den danske regissören Langdal går samma väg. De två älskande, Florindo (Peter Engman) och Beatrice (Mirja Turestedt), Truffadinos två ”herrar”, har gjorts till speglar av varandra. Beatrice förklär sig som sin döde bror för att erövra en hemgift som ska möjliggöra att hon kan få sin Florindo som är på rymmen efter att ha dödat brodern i en duell. Hon måste låtsas vara brodern inför hans tilltänka fästmö Clarice (Hanna Alström) och hennes familj. I scenen där Beatrice avslöjar att hon i själva verket är kvinna inför Clarice väljer Langdal att anspela på köttsligt begär snarare än systerlig kärlek. Turestedt spelar också könsväxlingarna med en sinnlig underton som känns samtida vilket är en intressant tolkning som kanske inte helt sammanfaller med commedia dell’artes folkliga och avslappnade inställning till masken. Engmans Florindo, som inte byter kön, spelas lysande som en figur som å andra sidan växlar likt driven av en naturkraft mellan maskulina och feminina uttryck. När det gäller Allings narr har Langdal valt att fokusera mer på tjänandet av två herrar samtidigt (livspusslet) än Truffadinos begär (till mat och kärlek).

Vid sidan av nytolkningen av pjäsen och Vivaldi på trummor fungerar Betz moderna scenografi som en intressant dissonans. De abstrakta linjerna på de stiliserade byggnaderna blir till en nutida kommentar till skrattets realism. Små förändringar (och Torben Lendorphs eleganta ljussättning) skapar effektiva övergångar mellan olika rum med små medel, och lyckas till och med att skapa en känsla av Venedigs vattenvärld. Utformningen av texten ”Hotell” på en av byggnaderna med en möjlig anspelning på Wim Wenders film ”The Million Dollar Hotel” framstår dock som en smula märklig. Men det, sammantaget med andra randanmärkningar, gör ”Två herrars tjänare” varken mindre angelägen eller mindre underhållande. Dramaten har lyckats ta komedins frågor på allvar.

(publicerad i Tidningen Kulturen 6/10-11)

 

This entry was posted in Teater and tagged , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *