Recension: Pelikanen (MH Art på Brunnsgatan Fyra)

En man vankar av och an i foajén till Brunnsgatan Fyra. Ett ögonblick av tvekan och sedan, ja, hatten, mustaschen och kostymen avslöjar honom som del av ensemblen. Efter en stund kommer ytterligare en skådespelare in och en miniscen utspelas innan insläppet till salongen. Regissören Michael Hamory tar sig an Strindbergs klassiker ”Pelikanen” och han verkar inställd på att explodera teaterrummet. Första akten av två innehåller moment där skådespelarna fryser till på scenen och en speakerröst introducerar dem för publiken. Snarare än att föra tankarna till avantgardistiskt drama i Eugene O’Neills anda ligger greppet närmare filmens tid och uttryck. Filmmediet kommer också tillbaka i andra akten då sonens ångestkval, i originalet en röst utanför scenen, blir till en projicerad tyst video på ett uppspänt lakan.

Hamorys uppsättning karaktäriseras av gester och ting som lånas in för att skänka pregnans och nerv. Scenografin är brokig med ett schackbräde, ett bord och en skivspelare. Originalets gungstol, med medar som ”hackknifvar”, finns på plats och spelar en roll, även schäslongen, den ”blodiga slaktarbänk” där fadern dog, står där men neutraliserad bland allt det andra. Hamory har också bytt ut originalets musik i sin nytolkning, men det är inte klart vad detta tillför. Det är som om uppsättningen försöker att vara den riktiga pelikan som pjäsens mor misslyckas så kapitalt att vara. Här hackar sig den dramatiska formen i bröstet för att med sitt eget blod göda liv i Strindbergs text. Problemet är att pjäsen redan lever. Den extra födan gör den otymplig och svårmanövrerad. Ensemblen gör tappra försök att bibehålla styrfart och lyckas i andra akten något bättre än i första, men uppförsbacken kvarstår.

Strindbergs fjärde kammarspel är både dubbelbottnat och en ursinnigt enkelspårig uppgörelse med den lögnaktiga modersgestalten. Framför allt är pjäsen en dröm om en rå renhet i eldens gestalt. Det är när verkligheten brinner ned som en ny sanning kan börja glöda och skänka mening till historien. Kammarspelets intima enkelhet utgör den dramatiska spegelbilden till uppsåtet med innehållet. Det är inte helt klart vad Hamory vill åstadkomma i sitt försök att spela med formen. Lånen från filmens värld skaver kanske mest. De blir varken till en kommentar över den filmiska eller något som kan omtolka kammarspelet. Film må i sin natur vara drömsk, men det betyder inte att filmspråk i teater per automatik undanstryker dramatiska utforskningar av dröm och verklighet på scenen. Snarare än en nytolkning lägger Hamory två nivåer över varandra där ingendera tillför det andra speciellt mycket.

Vad kan historien om stackars Gerda och Fredrik, som måste frigöra sig från en ärvd förljugenhet i en ohelig allians i Camorrans tecken mot den onda modern och den skrupelfria mågen, säga oss idag? Säkert en hel del. Vägen till framgång ligger i att våga mer, att verkligen ta ut svängarna eller att försöka återskapa kammarspelets direkthet i Strindbergs anda. Hamorys uppsättning når bara halvvägs mellan alternativen och resultatet blir fler frågetecken.

(publicerad i Tidningen Kulturen, 16.01.12)

This entry was posted in Teater and tagged . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *