Recension: På spaning efter den tid som flykt (Caroline Donath, Södra Teatern)

Är Caroline Donath verkligen ”besatt av det förflutna” eller visar hon i sin monolog ”På spaning efter den tid som flykt” endast på omöjligheten i att leva i nuet, en omöjlighet som verkar gälla alla utan ”mansbarnen”. För de infantila står det levande nuet i ständig beredskap. Också för en armé av kognitiva terapeuter och diagnosexegeter. Men Donath vrider och vänder på scenen, runt det lilla bordet. Hur kan allt vara så enkelt? Snart har hon hittat en annan barnslighet som inte ett är rädd för ett förflutet som visar sig magiskt. Hon tänker på rullstensåsar som vittnar om istiden, på en av Upplands mest kända runristare och hans spår; hon begrundar ett möte med ett troll i Småland. Och så tänker hon på Marcel Proust, så klart. För hur annars ska det någonsin gå att förstå om det egentligen finns någon skillnad mellan självförtroende och självkänsla?

Donaths pjäs handlar också om medkänsla och om konstnärsmyten; frågan om vem som får ta rätten att odla sig den eller inte. Det manliga geniets svängdörrar till det sublima ställs mot den unga kvinnans flirt med hysterin. Med hjälp av språket väver Donath lika vackra som funktionella band runt sin skapelse; ett fint nät av associationer och bilder där vita Ryanairplan seglar ut likt Nils Holgerssons vildgås över äventyrslandet Europa. Det sköna binds sedan samman med kraftiga knopar i ett nu som endast nås genom språket: ett vardagligt uttryck och en fullfjädrad satirisk förmåga. Vad som skapas på den först så ensamma scenen som snart befolkas av skådeskelskans alla roller och perfekt fraserade tvekningar är en teatralitet utan onödiga manér och en livsviktig närvaro i det förflutna.

Det borde aldrig bli för lätt att leva i nuet; i självhjälpsböckernas självbedrägeri. Vad är mindfullness mot en rullstensås? Donath är en comédienne ut i minsta fiber och räds inte svärtan. Det gör ont att krocka med den banala samtiden, dess femöresvisdom och förvuxna barn. För självklart är det lika omöjligt att leva helt i det förflutna som i nuet. Man kan bli helt paralyserad, på riktigt. Stum. Få ångest av sms. Marcel Proust hjälper en stund, men sedan är det bara att börja väva texten själv. Det är inte frågan om att lösa alla gåtorna eller att lära sig acceptera andras begränsningar, utan att våga resa genom den tid som flyr. Donath reser vidare, fram och tillbaka, och axlar med bravur en alltför vakant plats inom komiken; den som vågar vara allvarlig. Och hon gör det med en självsäkerhet och ärlighet som det är svårt att värja sig för. Narcissism och hysteri blir till slut en diagnos av en samtid som vägrar att se dåtiden i vitögat, men då är Donath redan någon annanstans. I hennes spår lämnar hon en spänd nyfikenhet på vad som ska komma härnäst.

(publicerad i Tidningen Kulturen 26.09.11)

 

This entry was posted in Teater and tagged , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *