Recension: ”Katzelmacher” (Teater Tillsammans, regi Julia Beil, 2011)

Besökaren som letat sig till Teater Tillsammans föreställning ”Katzelmacher” på TeaterVerket möts av en grupp håglösa ungdomar som redan intagit sina poser när publiken släpps in i den minimala salongen. Detta inledande brott mot dramatisk konvention slår an tonen. Regissör, översättare och scenograf Julia Beil sätter upp ett stycke tysk anti-teater i Stockholm. Spottloskorna landar ljudligt på det slitna svartmålade golvet och de elva skådespelarna växlar mellan frusna deklamatoriska positioner och ett våldsamt fysiskt uttryck. Det är intensivt och kraftfullt; skitigt, gripande och utmanande. Ett strålande stycke engagerad teater.

Rainer Werner Maria Fassbinder skrev och regisserade den första uppsättningen av ”Katzelmacher” 1968 innan han ens fyllt 23 (han gjorde pjäsen till film året därpå). De håglösa ungdomarna befinner sig i en bayersk by och de ska snart möta sin första ”Gastarbeiter”, utländsk gästarbetare. Det är Jorgos från Grekland (spelad av Fassbinder själv i både pjäsen och filmen – av Alexej Manvelov i Beils uppsättning) som ska arbeta på den lokala fabriken. Han möts av det lokala gänget med alienerade ungdomar som utan svårigheter lyckas börja projiciera det mesta mot den utomstående; drömmar om det kittlande fjärran och hat mot den som inte passar in.

”Katzelmacher” är politisk och i Brechts anda, men känns inte förlegad för ett ögonblick. Den bevisar den gamla sanningen att vi ofta pratar om något annat än vi tror, ofta för att inte behöva prata om det som vi egentligen borde (och att det är så en omedveten ideologi kan fungera). Fassbinders pjäs gestaltar denna mekanism med en förkrossande dramatisk effektivitet. Åskådaren leds in att tro att dramat handlar om främlingsfientlighet när det istället visar hur ämnet främlingsfientlighet blir en ursäkt för att inte tala om det bakomliggande problemet; kapitalismens orättvisor. Små ledtrådar leder så till slut mot ungdomarnas långsamma uppvaknande; de är endast små kuggar i ett långt större drama som regisserats av någon annan där till och med deras småsinta främlingsfientlighet är förväntad. Fassbinder använde sig modigt att den ”uthemske” i flera av sina filmer för att visa hur samhällets skenkonflikter sysselsatte befolkningen.

Teater Tillsammans har valt att flytta handlingen till Stockholm och till en förort. Ett ganska onödigt tilltag eftersom de teman, kapitalismens orättvisor och främlingsfientligheten, som den behandlar är tämligen universella. Förorten har heller inte varit ett ställe där många kört traktor, likt Paul (Hjalmar Wide). Översättningen av Beil och Emma Bexell är ambitiös men fungerar inte alltid. De har försökt att återskapa den artificiella och affekterade konstdialekt som Fassbinder använde. Ibland blir det bra, ibland lite tunt.

Den lilla scenens scenografi framstår först som enkel men effektiv; resväskor som kan omvandlas till nya konstellationer. Att låta en del av pjäsen utspelas i ett halvt dolt bakomliggande rum endast sett genom en spegeldörr är smått genialt, å andra sidan. Här återskapar Beil den rymd som går att skåda i Fassbinders filmer med dess långa tagningar (som i hans oförglömliga bidrag till filmserien ”Deutschland im Herbst” 1978) och skiftande fokus. Pendlandet mellan det bakre rummet och det främre (samt också ett rum åt sidan) gör att pjäsen kan behålla sin energi utan teatrala avbrott som scenbyten.

Ensemblen i ”Katzelmacher” gör en helgjuten och stark kollektiv insats i vad som är en svår uppgift att spela över på precis rätt nivå. På 65 minuter ger de en urladdning av angeläget drama. I Beil och Bexells tolkning av Fassbinder används scenen för en injektion politisk utmaning som är lika nödvändig som välkommen. Unga Teater Tillsammans har en lovande framtid framför sig, utan tvekan.

(publicerad i Tidningen Kulturen 15/6 2011)

 

 

This entry was posted in Teater and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *