Recension: Hjärtkniparen (Zirkus Loko-Motiv på Teater Giljotin)

Får jag psykoanalysera er, Zirkus Loko-Motiv? Får jag plocka sönder er dramatisering av Boris Vians sista roman ”Hjärtkniparen” (L’Arrache-coeur, 1953)? Försiktigt lossa på knutarna i er genialiska värld sammansatt av buntband och halsbrytande associationer? Svaret som performanceföreställningen på Teater Giljotin ropar är, utan tvekan, ett rungande nej. Men det blir också det enda som uttrycks med självklarhet. När denna negation proklamerats och accepterats öppnar sig drömmen. Efter bara några minuter rör jag mig genom en livmoder i en gång med väggar av industriplats. Detta efter att ha befunnit mig ansikte mot ansikte med gipsavgjutningen av en väldig kvinna, en paleontologisk Venus likt den vore tolkad, urholkad, av Peter Greenaway. I en annan tableau står Hefaistos i en prästelva och minner om surrealismens katolska bakgrund.

Nej, det är inte tillåtet av psykoanalysera ”Hjärtkniparen”. Men detta förbud blir en inbjudan till att gå bortom essenserna. Några synapser stryps för att miljoner andra som legat i träda ska kliva ur sömnen. Snart börjar de uträtta den nyvaknes första förvirrade handlingar. Vi vandrar, Teater Giljotins bybor, genom ett landskap som är inuti. En vandring i surrealismens undermedvetna i kontrast till psykoanalysens omedvetna. Här är drömmen en otuggad klump associationer. Ciceronerna i Zirkus Loko-Motiv bygger upp cinematiska scener som är större och ärligare än filmens fokuserade längtan efter hypnos. Rent visuellt minner den paradoxala perfektionen i en skrotig scenografi om det filmiska, en Jean-Pierre Jeunet här och en Andrej Tarkovskij där, men samtidigt, med sång och pulserande gitarrer, lyckas ensemblen bryta bilden med dramatisk intensitet. Det finns inte tillfälle att närmare begrunda de bildprojektioner som ibland visas. Den fysiska närvaro som finns i de fantastiska scenbyggena är överväldigande. Rummen desorienterar. I några mystiska källarvåningar under Stockholmskvällen skapas en ny fri värld, väsensskild från den psykiska reumatism som tycks härska på den alldagliga marknivån.

Den surrealism som Zirkus Loko-Motiv genom Vian vill förmedla är en där det uppenbara hela tiden avbryts av idén om friheten som ett essentiellt ifrågasättande. Också cynismen måste finna sig i att brytas ned i mekaniska beståndsdelar som sedan kan besjälas. Det finns ingen omedelbar gräns mellan människan och rekvisitan, men väl en märklig och oartikulerad respekt de två emellan. Föreställningen går, i dess bästa och mest organiska stunder, från patafysiken till patofysiologin. Det finns också en respekt för åskådarkroppen som inte uttröttas eller utmanas för en kortsiktig provokation. Måhända är respekten till och med en aningen överdriven. Det finns inget tvivel om att ensemblens anti-essentialism är djupt empatisk.

Att surrealismen anno 2011 är en kollektivistisk betraktelse över ett liv i, och med, teknik och teknologi gör att Boris Vians rurala scener från en by framstår som ännu mer löst metaforiska än någonsin. Samtidigt är Vian mest en språngbräda för Zirkus Loko-Motiv. Kännare tillgodoses, men vi andra är på inget sätt utelämnade. Med högaktning behandlas vi som friskt objektiva inför den stundande synkoperingen.

Mot slutet av vandringen genom den surrealistiska drömmen är det dock som om allt för ett ögonblick faller ur det välregisserade greppet. De associationer som tidigare uppmuntrats bara för att direkt krocka med andra tillåts här att spela ut sina mörkaste register. En doft av grymhet infinner sig och psykosen tillåts ta över från drömmen i nihilistiska djupdykningar mot symboler. Möjligen vill Zirkus Loko-Motiv visa att irrationalism och surrealism inte är samma sak? Frågan är intressant, men iscensättandet av instängda mardrömmar känns riskabelt. Men som tur är visar sig den sista scenen, efter en klättring genom ytterligare ett hål, bara vara den näst sista. Det hela avslutas med en förlösande rockkonsert som lyckas med konststycket att vara klimatisk och antiklimatisk på samma gång.

Nej, det finns ingen anledning att psykoanalysera (vattnet, till exempel). Ja, det finns anledning att drömma om att huvudstadens alla källare är knutna till varandra i ett väldigt nät av varma absurdismer. Och i denna värld under den kalla ytan så är Zirkus Loko-Motiv lika allvarliga som välsinnade vaktmästare. Staten och staden torde genast se till att slå upp parallella tunnelbanestationer och utan att hänge sig åt onödig analys se till att Zirkus Loko-Motivs livsviktiga ifrågasättande kan kolonisera alla våras undermedvetna. Men hållplats ”psykos” håller vi stängd, så länge.

(publicerad i Tidningen Kulturen 25.10.2011)

This entry was posted in Dans/Performance, Teater and tagged , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *