Recension: Historien lyder (Teatr Weimar, Ars Nova och Teater Galeasen)

Krukväxterna ligger utanför sina krukor. När skådespelarna efter ett tag försöker plantera dem i scengolvet går det som det går. Jorden och rötterna sprängs och splittras mot det hårda. Efter ytterligare en stund ska blod sprutas på bladen, som för att vattna. Det blir många rörelser över det allt jordigare och stökigare golvet. Det klickar till lite för glatt när skådespelarna stöter till plastkrukorna med sina skor.

Musikerna spelar ett stycke som är tusen stycken och allt där i mellan. Stråken letar plats mellan kontrabasens greppbräda och kropp. Från atonaliteten glider musiken under korta stycken in i harmonier. En infernalisk ljudbild rätas ut och blir till en alldeles slät yta för att, det går fort, knycklas ihop igen och börja studsa tillbaka korta och upprepade vågor. Också skådespelarna är inbegripna i resor och irrfärder mellan flöde och punkt. En historias alla mångfacetterade dimensioner berättas i kväden som avlöser varandra och läggs i en större och större hög som växer för att sedan krympa igen.

Föreställningen inleds utan skådespelarnas kroppsliga närvaro. Efter ett tag träder de in bland blommor och krukor; stela och vaxlika. Ett liknande spel med diegetisk frånvaro återspeglas på alla nivåer. Musiken kommer även den under stycken någon annanstans ifrån. Främst är det dock berättelsen som oscillerar mellan närvaro och frånvaro. Ett trauma, någonstans. Men vad är det som lyder vad? Till slut är det kanske främst publiken som blir den lydande kroppen. Avbrotten omöjliggör mening och vi får luta oss tillbaka för att följa en totalitet som samlar fragmenten. Också denna position ska dock ifrågasättas. Blodet på blommorna äger en överdeterminerad symbolik som inte kan inlemmas i verket utan istället formar sig till ett irriterande supplement. Publiken lyder inte längre, kan inte lyda alla motstridiga signaler.

”Historien lyder” kanske främst Ouzounidis konstnärliga vision. Författaren och regissören skapar ett överflöd av friktioner samtidigt som ytorna är allt för glatta för åskådarens närvaro. Upplevelsen äger en kraftigare frånvaro än närvaro, trots lukten av jord som sprider sig i lokalen. Även affekten fladdrar förbi så fort i karusellen av ord och toner att de till slut faller av, landar mjukt i sump och mylla. Kvar blir en liten filosofisk stomme att hålla sig fast vid. En referens till Platon och frågan om minnet som upprepas till den lärts utantill snarare än innantill. Vad som kunde ha blivit en intressant konstnärlig uppgörelse med mnemoteknik och konceptet ”efterhandsverkan” – Nachträglichkeit (Freud) eller après coup (Lacan) – når inte hela vägen fram för att hinna ikapp sig själv. Framförandet slutar innan repetitionerna hunnit till att bli en affirmation av spänningen mellan berättare och mottagare. Det finns mer i Ouzounidis vision som inte ännu är ihågkommet.

publicerad i Tidningen Kulturen 15.02.12

This entry was posted in Teater and tagged , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *