Recension: ”Elda! Elda! Elda!” (Brunnsgatan 4)

Den självupptagne och lillgamle neurotikern Frithiof tar sånglektioner av den äldre divan Lena. Hennes värld verkar bestå av ett ständigt underhållsarbete av en självpåtagen känslomässig isolering. Lektionerna slinker än hit och än dit innan de kraschar ned i ett dike så förunderligt färgat av det begär för den andre som karaktärerna helst vill hålla på armslängds avstånd. Frithiof (Christopher Wollter) och Lena (Basia Frydman) förvånas över deras känslors bångstyrighet som om de omöjligen skulle kunna acceptera att på riktigt bli del av någon annans drama. Frågan är om de ska våga lämna över ett enda tum av kontroll. Vad får man för en sådan byteshandel? Hur ser livet ut när det inte är ett enda långt försök att manipulera omgivningarna?

Det är ett lika motvilligt som ångestframkallande kärlekspar som Martina Montelius pjäs i regi av Staffan Roos makar ihop i en hörnsoffa på Brunnsgatan 4. De förstår, för en sådan destruktiv intelligens äger de båda, att de är oförmögna att uttrycka affekt på något annat sätt än elakheter. Varför så skulle vara fallet är inte lika klart. Pjäsen berör ett antal ämnen för att sedan skynda sig vidare: ålderskillnaden mellan de älskande, bekräftelsejakt och en skrämmande anomi i vilket samhället utanför framstår som endast en samling själlösa artefakter. Tempot är stundtals rasande och den språkliga terrängen självmedveten och snårig. Lena och Frithiof tvekar och faller sedan för den korta och stumma berusningen i tron att den andra ska kunna täppa igen det inre hålet som deras begär blottlagt. De är mer övertygande som naturkrafter än som karaktärer. På vilken sorgsen planet är inte lika tydligt.

Ett absurdistiskt anslag och dramatiskt stackato, samt en överväldigande verbal impuls, styr ”Elda! Elda! Elda!” under vissa perioder bort från sig själv. Vid andra tillfällen går det att urskilja en regnbågsliknande bro mellan olika beståndsdelar. Reproduktion spelar en lika självklar som traumatisk bakgrundsroll i mötet mellan den äldre kvinnan och den yngre mannen. Detta tragiska tema vägs upp av ett metafortyngt språk vilket hela tiden föder nya bilder både hos man som kvinna. Det är i själva verket språket som är närmast att lyckas att gå obesudlat ut ur historien även om det plågas av ett förbryllande överflöd och ibland alltför sökt komik. Ett mindre elliptiskt uttryck och större och långsammare utrymme för dialogen skulle kanske lett djupare, hur nu detta är möjligt när båda karaktärers tillstånd färgas av en sådan narcissism.

Lena och Frithiof drabbas av panik vid tanken att överlämna sig och pjäsen ”Elda! Elda! Elda!” drar sig i onödan för att låta Frydman och Wollter bära hela dess vikt på deras axlar. Det är första gången som Montelius skriver om den ”amorösa kärleken” som hon förklara själv i programmet. Hon lyckas utan tvekan mästerligt undvika att de tröttsamma stereotyper som plågar ämnet. Kanske lyckas hon alltför väl. Det förtätade språket och den dramatiska nerv som pjäsen uppbringar skulle vara mer än väl utrustad för att ta sig an en större utmaning och att våga sakta ned. Karaktärernas osympatiska framstrålning och patologiska egenkärlek, starkt gestaltat av Frydman och Wollter, gör de få ömma ögonblicken oerhört laddade. Det faktum att de inte kan närma sig känslor utan att samtidigt vilja förstöra dem underminerar intensiteten innan vi har fått tid att förstå densamma. De absurda bilderna besjälas också när de, som ibland inträffar, fått lov att komma tillbaka och utvecklas istället för att bara fladdrat förbi en enda gång. Förhoppningsvis skriver Montelius snart en längre pjäs om kärleken där den tillåts vara mer som Echos rop än Narkissos spegel.

(publicerad i Tidningen Kulturen 12/9-11)

 

This entry was posted in Teater and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *