Recension: ”Clown, missbruk & Michael Jackson” (David Carmel, regi: Olle Sarri)

I en av sina böcker skriver Douglas Coupland att alla clowner dricker. Den som tjänar sitt levebröd på att skrämma barn från vettet är så illa tvungen. David Carmel förvandlar sig till clownen Tito som förvandlar sig till Michael Jackson (och hans far). Michael Jackson dricker. Han dricker vin ur pepsi-burkar eftersom han inte vill skrämma barnen. Kanske skrämmer han barn på andra sätt, utan att han kan hjälpa det (uppväxten, uppväxten). Hur han än gör så går det åt skogen. Han lyckas bara med en enda sak: att sälja miljoner med skivor. Men vem behöver en sådan talang isolerad från sin dramaturgi i dagens medieinferno? Popens kung bär en krona av törne. En ledsen clown. En picassopajas där pudret viker undan för tårarnas rännilar. En clown som dricker. En clown som undrar varför allt gick så snett. En clown som ropar efter sin apa. Bubbles! Schimpansen. Den allra bästa (enda?) vännen som verkar har försvunnit.

Clownens humor är misslyckandet. Jacksons tragik är närbesläktad. Mellan clownen och artisten finns bara råa nerver. Carmels misslyckande blir till framgångar. Han väjer inte ens för de misslyckanden som följer de sublimt absurda försöken att kommunicera med publiken. Till och med mimiken är grovyxad som för att visa att det inte handlar om expertens handlag. Jacksons handlag var det inget fel på, det handskbeklädda. Men man kan inte dansa sig genom livet. Clownen vet. ”They Don’t Care About Us”. Clownen är handelsresande i känslor. Det finns inget mer patetiskt än en clown som också vill pådyvla oss sin rätt att vara offer (”du skrämmer barn!”). Michael Jackson ville vara barnet och offret och artisten och allt där emellan men allra främst bli behandlad som alla andra. Det var ju inte hans fel.

I clownen Titos tappning blir Michael Jackson en högst personlig berättelse om patetik och medias ångestkarusell. Som konsument av öden förvandlas vi till en skrattande pöbel. Det är tillbaka till roliga timmen och det försynta men expressiva barnet som vågar sig på en halvtaskig moonwalk för första gången. Men tyngdkraften finns kvar, den har inte försvunnit, och kommer aldrig att göra det utanför medias suggererande kraft. Dock, vart tog ordets sublimation vägen? Clownen dricker, men pratar han? Tito pratar. Michael (och hans far) pratar. Carmel skriver manus. Ett tag in i föreställningen fallerar också ordet vilket för första gången är ett verkligt misslyckande, men Tito är för långt ifrån Carmel. Den röda näsan en stor stopsignal för dramaturgin. Kanske kunde Tito skriva manus för en pratande Carmel? Eller, de två nå ett mer intensivt samarbete, en ömsesidig analys. Det är ”meta-teater” som Tito så pedagogiskt upplyser oss om. Tillbaka till källan, till aktörerna. Michael Jackson kommer vi bara förstå som resultatet av en industri. Hans mänsklighet – vårt offer. Pepsi i vinglaset. Ge oss en clown på schäslongen om nu clownen vägrar gå sin väg.

(publicerad i Tidningen Kulturen 06.06.12)

This entry was posted in Teater and tagged . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *