Recension: ”Boston Marriage” på Playhouse, Stockholm

Scenen är enkel, klassisk. De två öppningarna till rummet; bordet, stolarna. Vid befinner oss i kammarens värld. Det ska gås in och ut. Det ska avhandlas och intrigen ska få den lövtunna kulissen att förhoppningsvis förvandlas till en levande miljö genom teaterns magi. Endast handlingen återstår att definieras. Titeln ger första ledtråden: Boston Marriage, ett begrepp som enligt programmet (i en text nästan ordagrant från Wikipedia) hänvisar till en boendeform mellan två kvinnor i New England under slutet på 1800-talet och början på 1900-talet.

The Stockholm English Speaking Theatre (SEST) spelar en pjäs av den amerikanske dramatikern David MametPlayhouse i regi av Samuele Caldognetto, på engelska, om ett kärleks- och vänskapsförhållande mellan kvinnor. Claire (Kristina Leon) kommer åter in i Annas (Ingela Lundh) liv då denna har lyckas snärja en man som kan betala för hennes utgifter. Denna uppoffring är för det ”Boston marriage” som existerar mellan de två. Som symbol för denna nya erövring, och garanti för deras liv, bär hon juvelhalsbandet han gett henne i gåva. Anna, å sin sida, kommer med en omskakande nyhet: hon har blivit kär i en ny kvinna.

Frågan ställs på sin spets: vad har de gemensamt? En vänskap som dras mellan det prosaiska och det poetiska. I mitten finns rummet, lägenheten: den som Anna behöver använda för att inom sedlighetens gränser (vi befinner oss runt sekelskiftet) möta sin nya kärlek. Och mitt i rummet finns juvelhalsbandet, ett objekt som kommer att spela en betydande roll i denna rappa komedi med mörka undertoner. Halsbandet blir till en symbol för det världsliga som både kan stjälpa och rädda förhållandet; en tingest som liksom den materiella verklighet den representerar vägrar att försvinna eller att mista mening.

Det världsliga objektifieras inte endast, utan personifieras också i gestalten av den skotska pigan Catherine (Helena Lewin).  Hon får representera en vital kraft, enerverande men till slut också inspirerande, mellan de två borgerliga damernas dråpligt högtravande dialog. Det är kanske den mest svårspelade rollen i dramat men Lewin kämpar sig in i den för att mot slutet innebo scenen med samma självklara kraft som juvelerna som vrider den uppskruvade handlingen. Lundh och Leon som damerna i den okonventionella konstellationen sparrar med inlevelse. Vid vissa tillfällen spinns den dramatiska väven så tunn mellan dem att den hotar att brista, men bara för att en sekund senare plockas upp igen som om allt var del av spänningen. Det affekterade i pjäsen blir inte plumpt, utan balanserar med nerv mellan skådespelerskorna som för att illustrera det utsatta i deras känslomässiga och sociala situation.

David Mamet har gjort sig känd för en dramatik som vilar på en väv av intrikat dialog som passerar så snabbt mellan karaktärerna att åskådaren ställs inför ett (ibland allt för medvetet intelligent) bländverk. Trots detta är det ändå juvelhalsbandet och den fåordiga pigan som håller nycklarna till pjäsens mening, något som Caldognettos regi skickligt poängterar. Frågan förblir dock hur dessa saker relaterar till samkönade förhållanden i vår tid. Men frågan kanske är fel ställd? Pjäser om det som samhällets normer dömer okonventionellt behöver lika lite som det konventionella ha en nutida relevans, utan kan också tillåtas utflykter till det historiska. Det ger i slutändan mer plats för det tidlösa att träda fram: kärleken och vänskapen.

(publicerad i Tidningen Kulturen 23 maj 2011)

This entry was posted in Teater and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *